Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där de själfva äro de sk
närerna.
»Hvad ser dw?» frä;
andra. »En jätte me>
m allt mellan him-
mel och jord fin-
nas olika meningar.
Enstämmiga äro emel-
lertid tankarne om —
solen och brasan ; åtmin-
stone äro alla nordbor rätt-
trogne sol- och eldsdyrkare.
Men man lefver ej efter
denna sin religion. På mån-
ga sätt beröfvar man sig
själf solen. Och år från år
utetränges brasan af bränslespa-
rande uppfinningar.
Det är icke mera den blossande julbra-
san, som ger julaftonen dess ljusskimmer.
De väldiga stockeldarne flamma icke längre
i de stora öppna spisarne på herregårdarne,
ty spisarne hafva måst vika för kakelug-
narne, som nu i sin ordning ofta stå kalla.
Just i vår tid, när man icke längre har ro
att hålla skymning eller råd att elda
med ved, har man börjat brodera härliga
braskuddar, inbjudande till långa, stämnings-
fulla pratstunder framför elden i skumra-
sket, kuddar, hvilkas oföränderligt prydliga
skick emellertid visar, att brasan snart är en
myt. Som andra gudomligheter före henne
är hon förjagad af den prosaiska nyttan,
denna gång i gestalt af patenterade kaminer
och värmeledningar.
Men med brasan förlorar vårt folk mer
poesi, än om tre fjärdedelar af alla våra
skalders verk gått upp i rök!
Finnes det något äkta nordens barn, som
ej först började drömma under stirrandet
in i den lekande, lockande elden, hvilken
omöjligt kunde vara så stygg, som mamma
sade? Bar drömmaren äfven gryet till en
i sig, då bief en dag hågen att
eldens egenskaper oemotståndlig :
man brände under jubel den ena saken
efter den andra, tills pappas tidning eller
mormors stickstrumpa blifvit underka-
stade eldprofvet, eller de små händerna
illa tilltygade under något försök att
ta fatt den trolska elden. Men hvar-
ken bannor eller brännblåsor kunde min-
ska kärleken till elden: den skälfvande
vördnad, hvilken utgör en så stor del
af barnets kärlek — liksom af all stor
kärlek — blef endast ökad och med den
tjusningen.
Och när man blifvit några år äldre,
då äro de växlande bilder, glöden
dana, barnens käraste tafvelbok, en
de själfva äro de skapande konst-
ser du?» frågar man hvar-
ett glödande
gap.» »Jag ser en prinsessa på knä i en
skog.» »Ser du där, ett lejon, med eld-
ögon?» »Ja, ja, och bakom en riddare med
hjälm!»
Hvar och en i syskonringen — ifall man
har lyckan att vara flere syskon — väl-
jer i glöden sitt palats. Och många ramlade
luftslott under senare år hafva framkallat
mindre häftiga sorgeutbrott än det torn,
som först instörtade, mången ståtlig villa
mindre äkta glädje än det slott, som längst
stod upprätt bland de falnande glöden.
Och huru många hemska och rörande
sagor hafva icke fått sina belysningar af
brasan, när barnjungfrun berättat, »mera»,
»bara mera», med barnaflocken lägrad om-
kring barnkammareiden, som lyst i tårarne
på deras, af harm eller hänförelse blos-
sande, kinder! När sedan sagorna tystna-
de, emedan småsyskonen skulle i säng, då
afhandlades det hörda vid en brasa i sa-
len; jättehufvuden knäcktes och troll stek-
tes i inbillningen, medan nötterna och äpp-
lena undergingo detsamma i verkligheten.
Man täflade om att visa sig duktig genom
att — sedan man först brandförsäkrat fing-
rarne i munnen — nappa de kol, som spra-
kade ut, och kasta in dem igen. Stundom
lyckades det så väl, att en hel brand föll
ned och måste manövreras in med hjälp af
eldgaffel och en fyndighet, föga mindre än
Tummelitens i alla dennes vanskliga lägen.
Skulle man ej själf genom lister och brag-
der ha kunnat bortsnappa sjumilastöflarna,
hämtat prinsessan ur jättens våld och åter-
gifvit de förtrollade människohamn?
Allt detta afhandlades, medan falaskan
föll öfver glöden, skuggorna djupnade i sa-
lens hörn och den döende brasans röda
strimmor blefvo så hemska, att man kröp
tätt intill hvarandra i tjusad skräck öfver
drömda faror.
När så den tiden kom, att man kunde
läsa sagor själf, huru många förbud utfär-
dades icke mot att läsa vid eldsken »för
ögonens skull», förbud dem man gjorde väl
i att öfverträda. Ty om än ögonen ledo
en smula — hvad vann icke fantasien af
denna läsning framstupa vid brasan, hvars
flammor lekte öfver Andersens Eventyr
eller folksagorna eller Snorre, och hvars
röda glöd manade fram syner af de blo-
diga böljorna vid Svoldern och Hjörunga-
våg!
Intet landtbarn glömmer väl någonsin
den stora dag, då man första gången . fick
elda i barnkammaren: huru man sprang
till själfva vedbacken efter veden; huru
man tiggde de torraste »spingstickor» ; huru
man tillgrep en hel bunt svafvelstickor,
njutande af syskonens häpnad, de som ännu
strängt förmanades att icke »leka med el-
den»! Ingen statsminister har med mera
oro motsett voteringen om en ka-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
