Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1895
429
I DU N
raw
MORGON OCH ArrON.
n dag bröt in i morgonglöd,
mig lockade med vinning röd
den flyende sekunden.
Bet ljöd en maning: våga, vinn!
Om nu du plockar stunden,
är äfven dagen din!
Men glansen bort i rymden flöt,
den sköna stunden jag ej bröt,
och min blef icke dagen..
Hur den förgått, jag vet ej rätt,
men klanglöst föllo slagen,
som tidens tomhet mätt.
Hvad vållar åter pulsens brand,
hvi sträckes iäfvande min hand
mot vinning, dubbelt fager?
Bet manar åter: våga, vinn!
1 aftonrodnans dager
kan dagen än bli din!
(Illustratör: D. Ljungdahl.) Tot’ Hocibst’Cj
binettsfråga, än en dylik sexåring afvaktat, om
den nytända brasan skulle »ta sig» !
Och när sedan den ålder kommit, då man icke
längre är liten, men ännu ung, huru drömmas
ej just vid brasan de finaste, skäraste drömmar
om lyckan vid egen härd! Och huru ofta hafva
ej under alla åldrar tårar torkats i brasans sken ;
huru klart har man icke vid dess ljus blickat in
i de dolda gömslena af sin egen eller en annans
själ! Huru många rika minnen hafva ej genom
brasans trollmakt blifvit frambesvurna!
Man. vet icke riktigt, hvad en brasa är, om
man ej firat skymning invid en dylik, som
flammat ur spiseln i någon gammal herregårds-
salong, en brasa, hvars sken fladdrande lekt
öfver. de boiserade väggarne, belyst de mörknade
familjeporträtten, glindrat i ljuskronornas pris-
mer, kallat fram ur halfskymningen alla röda färg-
stänk i de gamla broderierna, all förgyllning på
de antika stolarne och uppfört fantastiska dansar
i det höga taket. Under tiden måste en kvinnlig
familjemedlem af en föregående generation be-
rätta, på det äkta konstnärliga, stilla, episka sätt,
där berättaren själf försvinner, för att göra alla de
romantiska släkt- och ortkrönikorna samtida, lef-
vande, förfärande och förförande. Och medan
man, under stirrandet på eldens lekande tungor,
lyssnade till den lugna, lidelsefria stämman, då
vaknade kanske för första gången aningen om
lifvets tragik, om lidelser, förtärande som elds-
lågor, om känslor, hvilka icke af stora vattu-
strömmar kunna utsläckas.
Brasan glöder aldrig så gyllenröd som i sådana
skymningsstunder, utom när två människor blicka
in i den, under drömmen att bli lyckliga genom
hvarandra, och när den flammar som glädjebloss
från härden i ett nytt hem.
Den religiösa kult, fäderna ägnade härden
lika väl som altaret, har egentligen aldrig upp-
hört i våra nordliga bygder, där elden under en
stor del af året ersätter solens värme och ljus.
Spåren af denna religiösa dyrkan lefva ännu i
månget folkord, mången folksed ända från de
tider, när vikingar, under af stockelden sotad
ås, samlades till sagoförtäljande dryckeslag.
Hvad brasan dag ut och dag in är för fattig-
man på svenska landsbygden, det anar den, som
en höstafton farit förbi bygdens små stugor och
i brasans fladdrande ljus sett barnen samlade
kring mor, som kokar gröten eller spinner på
sin rock, medan barnen med hög röst läsa sin
»läx» i eldskenet, hvilket breder en stunds glans
och skönhet öfver den tarfligaste omgifning. Och
far ökar farten af sina nyss så trötta steg, när
han ser det vänliga eldskenet lysa ur de små
rutorna.
Det är en ännu återstående rikedom för lands-
bygdens fattiga, att huru stora deras umbäranden
annars äro, de mera sällan än sina likar i staden
behöfva sakna eldens lifgifvande inflytande. I
fattig mans stuga ersätter den från spiselhällen
sprakande tallvedsbrasan både varma kläder och
närande rätter, både lampor och ljus, både taflor
och musik och lyrik — som den franske diktare
visste, hvilken svarade sin dotter, som sporde
om de båda glimmande punkterna vid synranden:
Det är två världar, mitt barn, två världar,
Fattigmans eld är en, den andra en stjärna...
Men också i fråga om de burgna hemmen
finnas de, som tro att hemkärleken står i så
oupplösligt samband med eldstaden, att den af-
tager med denna och alldeles upphör, där elden
endast brukas att koka vid ! Så mycket san-
ning ligger väl i denna paradox, att arten af
hemkänslan helt visst blir en annan hos de folk,
där inga brasor behöfvas.
Men dessa folk äga då en ersättning i rikare
solflöden och allt det myckna, som därmed sam-
manhänger. De nordbor åter, hvilka ej bland
sina käraste barndomsintryck hafva brasan —
och dessa stackars människor blifva i kaminer
nas dagar allt flera — dessa nordbor hafva ingen
ersättning. De blifva, om icke sämre, så dock
alldeles afgjordt fattigare än de, hvilka äga
denna heliga eld bland sina minnen.
Under dessa funderingar öfver brasan hade
jag glömt min egen, hvilken föranledt dem.
_ Skörnade lågo träden i kakelugnen, färdiga att
vid den lättaste beröring falla i sär som röd-
glödande kol, hvilka snart skulle kallna till en
handfull aska, enda återstoden af hvad som en
gång var den fina resningen af en glänsande
hvit björk, som speglat sin mjälla vårgrönska
i en insjös yta; öfver hvars vajande grenar som-
marmånens ljusa floder runnit; som på ängens
höstdäfna tufvor strött skurar af gyllengula löf;
på. hvars fina, af rimfrostens silfver omspunna
kvistar vinternattens stjärnor hängt som blåblixt-
rande juveler.
Stackars björk! All din fägring, all din kraft,
all din rikedom, hindrade icke, att yxan sattes
till din rot, och att sågen gjorde dig till ved!
. blef »värderad» och du blef »samhällsnyt-
tig». Men det kostade ditt lif ...
Den sista glöden mörknade. Under falaskans
gråhvita flagor blänkte dock ännu några kol,
ett par heta, glimmande ögon, hvilka sporde:
»Är väl människornas öde annorlunda?»
Ellen Key.
(Illustratör: Jenny Nyström).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
