Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 51. Julnummer. 1895 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
430 i D U N 1895
CG
O 23
3
D =>
3 5
D Ç?
o: ’:
CO
o:
- B
ST
p. p
ça» Ot*
S»
4
H"
5*5° za
o o
et- H
fcJ “
1= S?
4
4-S 22
8-n» i-*
™ P-
Pti o
£S 22
»-3
g O:
S-
—* «a>
’ – - A
,1 .4ÿ3ip%$&i/æ
Sgfirajpllfrfe
»1^
;;;. >..’■ ,.’
«
,,
en villa vid
nyss genom
H
on bodde’ mod sin familj
Djursholm, och hon hade
en gudfaders död fått ett litet arf. Hon hade
talat med en äldre släkting inne i staden
om hur hon skulle placera de pengar, hon
så oväntadt hade erhållit, och när jungfrun
just" nu lämnade henne posten, tidningar
och två bref, såg hon, att det ena af dessa
var från denne släkting.
»Som jag gärna vill hjälpa dig att få
din lilla affär rangerad,» skref han, »så
skickar jag i morgon ut en person, som är
den lämpligaste man gärna kan tänka sig
att ordna sådana saker. Han är kamrer i
en hank och har för öfrigt bekantskaper och
resurser i alla möjliga ekonomiska och in-
dustriella bolag och inrättningar, en person
som bokstafligen består af bara siffror. Du
kan emellertid fullkomligt lita på hans råd,
och jag hoppas, att ni skola bli ömsesidigt
nöjda med hvarandra. Hjärtliga hälsningar
till din man och dina gossar etc.»
»Nå, det var då bra snällt af farbror
Hans att så genast ställa om med det där,»
sade hon för sig själf, under det hon be-
redde sig att hryta det andra brefvet. »Det
var riktigt vänligt af honom.»
Och så läste hon:
»Kära Maria! Jag måste uppfylla en
smärtsam plikt, då jag nu nödgas under-
rätta dig om, att min Gärtrud häftigt in-
sjuknat i lunginflammation. Sjukdomen har
uppträdt så våldsamt, att vi frakta det
värsta. Doktorn hoppas visserligen ännu
på, en kris, men hon är ytterst svag och
har svåra plågor. Hon hälsar dig innerligt.
Här uppe äro vi totalt insnöade. Jag inser
därför, att du icke kan komma hit, men
jag ville ändå låta dig veta, hur vi ha det.
Om någon förändring inträffar i morgon,
så telegraferar jag. Gärtrud talar mycket
om dig. Men hon yrar mest. Du förstår,
hur jag skall känna detta förfärliga slag.
Din tillgifne svåger.»
Det var hennes enda_ syster, som låg döds-
sjuk, och hon visste, att hon icke kunde
komma till henne nu genast. Hon var van
att lägga band på sig, hon hade länge gått i
själfbehärskningens sko-
la, men slaget kom så
häftigt, så öfverväldi-
gande.
Efter några minuters
bedöfning, då all tanke-
förmåga liksom sam-
manslöt sig kring en
enda punkt, återkom
småningom medvetan-
det om hvad som ålåg
henne för ögonblicket.
■■ Hon fick icke tänka på
sig själf. Hennes man
kulle ha några herrar
f’ifrån staden med sig till
middagen, och det var
mycket att ordna. Hon
sköt med skälfvande sin-
ne undan häpnaden, för-
skräckelsen och sorgen i
sitt hjärtas lönkammare
och gick att duka bordet och
lägga upp salladerna.
När middagståget kom med alla
herrarne, mötte hon dem, som en vänlig
hustru och en artig värdinna ägriar. Icke
blef sorgen lättare att bära, om hon visade
den. Icke hade hon rättighet att för sin
oro förstöra de andras middagstrefnad. Det
vara bara till sin man hon efter maten
hviskade några hastiga ord om saken.
Men när ändtligen kvällen kom och hon
blef ensam, då kommo också alla dessa
tankar, som åtfölja ett plötsligt sorgebud.
Hur var det möjligt att sofva, hur var det
möjligt att vidare lefva? Om Gärtrud dör
— denna enda syster, denna enda verkliga
vän. Ingen mer att anförtro stort och
smått, ingen att lita på så där fullkomligt,
intet hem att fara till och mottagas med
öppna armar, ingen mer med gemensamma
barndomsminnen, ingen att vänta, då vå-
ren kommer. — — —
Aldrig mer någon liten ask med julgåf-
vor, aldrig mer dessa deltagande, kärleks-
fulla bref, dessa råd och uppmuntringar,
dessa milda tillrättavisningar, aldrig mer
dessa förtroliga stunder, då gemensam upp-
fattning af komiska saker framkallat så myc-
ken munterhet — slut — slut — alltsam-
mans.
Hon vred sig timme efter timme i den
där ödslighetens ångest, som följer med de
stora förlusterna.
»0,» utbrast hon slutligen högt, »jag
kan icke mista henne — jag älskar henne
så högt, hon har varit så mycket för mig,
mer än någon annan människa.»
Hon tystnade, och omkring henne svepte
sig också nattens tystnad och mörker
ogenomträngligt och hemskt. Hon greps af
en föreställning. Hon tyckte, att hon såg i
världen ingenting mer än sitt eget hjärta.
Men det låg blottadt, bart och skälfvande
framför henne. Och hvad såg hon väl
bakom dessa dörrar, som med ens öppnat
sig, och som hon aldrig förr vetat om. Yar
det verkligen ett hjärta, som älskade?
»Jag säger, att jag älskar,» sade hon sig,
»men hvad är det att älska? Här ligger
jag och tänker på allt hvad jag förlorar.
Jag tänker på mig — och mig— och mig i det
och det fallet af min förlust. Hvem har
jag verkligen älskat i henne? Är det bara
mig själf? Har jag älskat bara de förde-
lar, de vinster jag haft genom henne?-»
»Och hur älskar jag alla andra? Är det
bara för den glädje de skänka mig, det
stöd de gifva mig, eller därför att jag icke
kan lefva allena. Att lifvet är så tomt,
så rysligt. Är det för det att jag får ar-
beta för dem och att, utan arbetet för dem,
vore tillvaron så intresselös. Ack, jag kom-
mer alltid tillbaka till mig själf. Finns
det då ingen kärlek? Eller är det bara jag,
som icke kan komma utom den cirkel, som
själfkärleken dragit omkrig mig?»
»Men jag har ju också lidit för dem jag
älskar, och en och annan gång har jag haft
saker att förlåta, och jag har älskat ändå.
Ja, men det är kanske bara därför, att det
är så förfärligt att gå utan kärlek. Jag
måste ju ha den för att kunna lefva, äfven
om den stundom orsakar mig smärta. —
Hur jag går, kommer jag bara till cirkelns
rand, min nytta, min glädje — jag, jag,
jag-»
Hon våndades i flere timmar, och när
den kalla, gnistrande vintergryningen bröt
in, tyckte hon att hon icke längre ville se
ljuset och lifvet. Ty det finns en och an-
nan, som tager de inre spörsmålen på all-
var, och hon förstod, att kärleken och lifvet
höra ihop, och att den människa, som tvif-
lar på kärleken, hon tviflar också på ljuset
och lifvet.
På morgonen kom ett telegram. Krisen
hade inträffat. Naturen hade segrat öfver
sjukdomen. Gärtrud var bättre.
Men oaktadt den glädje hon kände vid
detta telegram, var det liksom en grå half-
dager omgifvit henne. Hon tänkte på bref-
ven, på julgåfvorna, på besöken, på att
allt skulle bli som förr, men hvad var det
så mera? Själen och anden hade flugit
sin kos från alltsammans — det återstod
bara några pappersblad, en ask, en järn-
väg.
Och hvad var det för ett lager af mögel,
som låg öfver allting, hvart hon såg? Hvar-
för var allting så torrt och saftlöst?
»Hvad vi skola ha till middagen?» Ja,
det kan ju göra detsamma, antingen det
blir färskt eller salt, kallt eller varmt. Vi
äta och bli mätta, och snart skola vi dö.
»Det är en herre därute som söker frun.»
»Ack, det är nog herrn, som farbror
skulle skicka hit. Pengarne ja — och just
i dag.»
»Bed herm stiga in.»
Det var en lång och mager medelålders
man, som inträdde. Han hade glasögon, och
håret, som var svart och gråsprängdt, låg
på ett gammalmodigt sätt framkammadt
vid tinningarne.
»Asessor Hans Sylvén har bedt mig resa
hit ut,» sade han med något visst tafatt
i hållningen. »Mitt namn är Ringstedt —
hm — kamrer.»
»Var så god och sitt,» sade hon. »Far-
bror Hans har nog nämnt för er, att det
är en liten summa, som jag ärft, och som
min man inte vill befatta sig med. Det
får bli nålpengar,» tilläde hon småleende.
Och därpå afhandlade de helt affärsmäs-
sigt inteckningar och obligationer, aktier
och skuldsedlar med borgen.
»Vet ni,» sade hon, sedan saken var
ordnad, »först funderade jag på att resa
utomlands för den där summan. Det skulle
vara roligt att se sig om litet.»
»Det skulle ni göra,» sade han lifligt.
»Jag reser ibland om somrarne, och det har
man bättre behållning af än en liten årlig
ränta. Fast jag tänker nog ofta, att det
är egoistiskt af mig att jag reser. Jag be-
höfver det visserligen för min hälsa — men
Extra fln Marsala
(Qualité Inghilterra) härstädes lagrad sedan 1891. Vid
undersökning af härv. handelskemist befunnen enl. analys
ftlllffOd. Pris kr. 1: 25 pr butelj. Finnes endast hos
K. A. Nydalil & C:o
Stockholm, 2 Stureplan.
Riks- och Allm. telefon.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
