Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 3 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
6 IDUN 1896
tande af, att detta ej existerat så särdeles länge,
kanske ej bör tillmätas någon särdeles vikt och
betydelse. Allt nog — 95 års otillfredsställande
väderlek var alldeles glömd, och människorna
beredde sig på att börja nittiosexan med goda
föresatser och stärkta krafter.
Och fru Björklunds humör stod i full harmoni
med de känslor, som böra beledsaga det nya
årets inträde. Hon satte sig i förmakssoffan,
bredde ut sin nyaste svarta sidenklädning till
11:50 metern — realisationspris — och väntade
glad och belåten att få se sin stab samlad till
uppvaktning; ty hur det var, så var nog unga
fru Adelaide Björklund, född Knattelin, ganska
noga om sina nyårsvisiter, fastän det nu lät så
näpet och förnämt att visa sig likgiltig för »dom
där besvärliga visiterna.» Och hon väntade i
strålande lynne och präktigt upplagdt hår med
pensé-färgade rosetter.
»Men, Figge, ser du då ingen,» sade hon till
sin man. »Det här bär sig ju rakt inte, klockan
är half tu.»
»Kära gumman.» svarade fabrikör Björklund
och vände med obekymrad min tidningen ut och
in, »var bara lugn du, nog kommer dom alltid,
för att tacka för alla dina rara supéer under hö-
sten — man försakar inte gärna din gås med
champignoner och dina gudomliga fyllda maren-
ger. Och skulle de verkligen ej komma, så låtom
oss taga saken med jämnmod. Det är ju inte
värre det än mycket annat’i denna jämmerdal,»
och suckande fortsatte herr Björklund sin lektyr,
utan att fästa afseende vid sin hulda makas stora
bekymmer.
Men klockan blef två, hon hlef half tre, och när
pendylen på kakelugnen slog tre, började till och
med herrBjörklund draga öronen åt sig. Hans ljuf-
va maka hade först gifvit luft åt sin harm i många
och väl afpassade ord och utgöt den nu i en hy-
sterisk tåreflod. Men hon tänkte mest på skan-
dalen — skandalen, att ej hafva fått mottaga några
visiter på nyårsdagen, medan hennes äkta hälft
däremot kände en viss sugning vid tanken på
lilla pärlan och kålen, hvaraf hans för tillfället
särdeles känsliga luktorgan hade en behaglig
förnimmelse. Han såg på sin Adelaide, suckade
och vek tidningen åter rätt för att döfva sina
marter genom att läsa annonserna, då han med
ens spratt till såsom stucken af en tarentel.
»Hvad, hvad i all världen vill detta säga,»
ropade han och svängde tidningen i luften.
»Någon ny eldsvåda kan jag tro,» sade Adelaide
matt och torkade sina tårar.
»Eldsvåda! Mycket, mycket värre!»
»Ny fason på hattar då,» kvittrade unga frun
med en matt skymt af intresse i sina sorgsna
ögon.
»Läs,» sade herr Björklund majestätiskt, »hvem
än skurken är, skall han hlifva straffad exem-
plariter, exemplariter,» och han utbredde för sin
häpna makas ögon tidningen och visade med ur-
sinniga åtbörder på en annons med ståtliga typer
och af innehåll, som följer :
Tillkännagifvande.
Fru Björklund anhåller, att ingen kommer på
nyårsvisit, för det är ej roligt att prata med dom,
och i synnerhet vore det bra, om P—r hos M—g
holle sig hemma, ty han är en fasligt otrefligfigur.
De två beklagansvärda makarna stirrade på
hvarandra. Hvem i all världen ...?
Annonsens stilisering förrådde just ingen van
hand, men hvem kunde han då vara, bofven —
författaren ?
»Någonbland deras bekanta, men hvem, hvem?»
Först vid efterrätten fick fru Björklund en
ljus idé. Hon fixerade Ivar, som synbarligen ej
fäst det ringaste afseende vid frågan, utan så
lugnt som möjligt förtärt sin middag
»Hör du Ivar.../»
Och efter ett skarpt korsförhör erkände han,
att just han var den sannskyldige brottslingen,
och att det endast varit redaktörens finkänslighet,
som gjort att den olycklige Pinnanders namn ej
stått fullt utsatt.
Och allt i bästa mening!
»Uh, uh, bu-uh, mamma tycker ju inte om
visiter, uh, uh, bu-uh.»
»Nå, om du aldrig fått risbastu förr,» sade
unga frun kärleksfullt, »skall du nu få en så
mycket bättre.»
Och efter middagen uppfylldes hotelsen i så
rikt mått, att unga Ivar numera ej kan se en
tidningsannons utan rysning.
Otack är världens lön.
–––- *—–––––
Då föräldrar skola välja namn
åt sina barn, råka de ej sällan i stort bryderi.
Oftast lånar man närmare eller fjärmare släktin-
gars namn, hvarigenom i en framtid förväxlingar
lätt kunna uppstå.
Dessutom komma på detta sätt ett fåtal namn
att i oändlighet upprepas och detta mestadels ut-
ländska, som sakna allt välljud.
Slår man upp vår hederliga gamla almanacka
för att söka hjälp och ledning, finner man ej
mycket som kan användas. Af de i den samma
upptagna 350 namnen äro 150 namn på mar-
tyrer, påfvar och helgon — alldeles omöjliga att
använda ; nästan alla de öfriga äro af utländskt
ursprung. Och af de klangfulla namn, som buros
af våra förfäder, äro endast några få upptagna.
För att i någon mån söka afhjälpa denna brist,
som nästan har utseende af bristande fosterländsk-
het, kommer Idun i år att hvarje månad med-
dela en lista, utarbetad af en på detta område
bevandrad vetenskapsman, och upptagande jämte
de flesta nu brukliga äfven ett stort antal äldre,
inhemska namn, samt göres i dag början därmed
för januari:
Namnsdagslista för 1 896.
Januari.
1. O. Nyårsd. Dagmar.
2. T. Seth.
3. F. Algot.
4. L. Borghild.
5. S. Hulda.
6. M. Trettondag. Gurli,
Gulli.
7. T. August, Gusten.
8. O. Amalia, Amelie,
Malla, Malin.
9. T. Julian.
10. F. Berta.
11. L. Blenda.
12. S. Engelbrekt.
13. M. Knut.
14. T. Yngve.
15. O. Nanna.
16. T. Antonia, Toni.
17. F. Anton.
18. L. Gunnar.
19. S. Henrik.
20. M. Fabian.
21. T. Agnes.
22. O. Hugo.
23. T. Sture.
24. F. Vivika, Vivian,
Vivi.
25. L. Paulus, Paul,(Pål).
26. S. Alfhild.
27. M. Jenny.
28. T. Karl.
29. O. Valdemar, Valmy.
30. T. Gunhild, Gunnila,
Gundel, Gulla.
31. F. Alf.
Ur notisboken.
Kronprinsessan* jul. Om kronprinsessan
telegraferas den 29 dec. från Rom: Kronprinses-
san Viktorias hälsotillstånd har efter jul varit
mindre tillfredsställande, och under de senaste
dagarne har hon varit sängliggande.
Julafton deltog kronprinsessan i en julfest hos
italienska konungaparet och erhöll af dem pre-
senter samt gaf sedennera själf middag till hvil-
ken i staden varande landsmän inbjudits.
&
Våren vid Rhen tyckes drottning Sofia i
år ämna tillbringa. Hon har nämligen i Honnef
hyrt en villa för april och maj månader.
––––––––-
Teater och musik.
Eleonora Duse.
Kungl. operan har som bekant under en del af
sistl. december månad upplåtit sin scen åt ett
italienskt skådespelaresällskap med den världs-
berömda skådespelerskan Eleonora Buse i spet-
sen. De oregelbundenheter, som alltid äro för-
enade med utgifningen af årets tvänne sista
nummer af Idun, hafva gjort, att vi först så här
post festum kunna nämna något om dessa före-
ställningar. Och ehuru dessa föreställningar, sär-
skildt hvad Eleonora Duse vidkommer, varit af
den art, att man skulle vara frestad att skrifva
spalter därom, måste vi inskränka oss till en-
dast några korta erinringar.
Inalles hafva sex föreställningar gifvits och
hafva därvid uppförts »Cameliadamen», »Hem-
met» och »Cavalleria rusticana», hvardera två
gånger, samt »Värdshusvärdinnan» och »Clau-
des’ hustru» hvardera en gång. Intresset har
naturligtvis så godt som uteslutande koncentre-
rats kring fru Duse, och dock måste rättvisligen
erkännas, att det sällskap, den firade konstnärin-
nan för med sig, på det hela taget är godt, ja
äfven innesluter verkligt framstående förmågor.
Och särskildt bör samspelet i ett af de uppförda
styckena, »Cavalleria» nämligen, betecknas som
rent af oöfverträffligt.
Att uppgifva, i hvilken roll fru Duse var bäst,
är näppeligen möjligt. I alla visar hon en konst
så stor, så hög, att man förgäfves söker efter
ord att rätt beteckna densamma. Och det är ej
endast i enstaka moment, i de »stora» scenerna,
som hennes konst framträder i hela sin fullö-
diga halt; nej, från första scenen och alltigenom
till den sista verkar den öfvertygande, hänfö-
rande och oftast med de enklaste medel. Hen-
nes ansikte och hennes röst äro så skiftande, så
föränderliga, att man stundom från det ena
ögonblicket till det andra nästan kan tro sig se
och höra alldeles olika personer i samma varelse.
Än är ansiktet tärdt och fult, ja ser rent af
gammalt ut, än blir det ungt och strålande vac-
kert; än låter rösten rå och kantig, än blir den
ljuf och melodisk. Då härtill kommer, att fru
Duse förfogar öfver en smidig kropp med mjuka
och graciösa rörelser, är det ej underligt, att
hon med sitt snille och sin energi kunnat nå den
höga plats i konstens tempel, som väl ingen kan
eller vill bestrida henne.
Svårt är som sagdt att beträffande fru Duses
utförande af de olika rollerna sätta den ena
framför den andra. Hennes konst står i alla på
sin höjd. Skulle vi våga föredraga någon, så är
det hennes Santuzza i »Cavalleria» eller Magda
i »Hemmet» eller... ja, så där står man tve-
kande. Vare sig hon återgifver den unga itali-
enska bondkvinnans skiftande känslostämningar
och lidelsefulla utbrott, den återvändande dot-
terns främmande känslor för det gamla hemmet,
innerliga tillgifvenhet för systern, förakt för för-
föraren eller trots mot den myndige fadern —
det är detsamma, öfverallt rycker hon oss med.
Och hvem tänker ej med beundran tillbaka på
hennes oförlikneliga utförande af Cameliadamen,
särskildt i scénen med Armands far i tredje ak-
ten, med Armand i fjärde och så i hela den
sista akten, där hon dör — och hur hon dör!
Det, om något, torde kunna kallas att dö i skön-
het — ? Fru Duses kynne torde väl förnämli-
gast få anses ligga åt det tragiska. Men att hon
äfven är lika framstående i lustspelet, visade
hon som den förtjusande och koketta värdshus-
värdinnan i det gamla lustspelet »Le locandiera»
af Goldoni. Hennes uppsluppenhet och skälmsk-
het voro öfverdådiga och hennes spel äfven här
sann och fin konst.
Bland de medspelande höra särskildt nämnas
Alfredo di Sanctis och Ettore Mazzanti.
En hvar, som haft tillfälle bevista någon eller
några af dessa föreställningar, torde hafva minne
däraf för lifvet. Och om än ej salongen vid
desamma varit alldeles utsåld, är det oss dock
ett nöje att kunna konstatera, att det i hufvud-
staden gifves en stor publik, som då det gäller
att njuta af verkligt stor och ädel konst, ej för-
summar tillfället härtill. Lika angenämt har det
varit att finna, att ett stort flertal af våra egna
mer eller mindre framstående artister begagnat
sig häraf — med hvad nytta får framtiden utvisa.
Utom med lagerkransar och blommor har fru
Duse af h. m:t konungen, hvilken med stor upp-
vaktning besökt alla föreställningarna utom den
sista, hugnats med medaljen Literis et Artibus.
–––- *–––-
Eterneller.
Af Amalia Fah/stedt.
I.
8
e ringde på hos oss en förmiddag och
bådo att få gå igenom rummen och
trädgården, emedan de innehaft vår lägen-
het som nygifta. Min mor kände dem lik-
som de henne till utseendet, och å båda
sidor utvecklades denna på en gång fina
och hjärtliga förbindlighet, som utmärkte
dessa tiders människor. De kommo äfven
genom rummet, där jag satt. Det var »han»
och »hon» och »väninnan». »Han» var en
man af ståtlig växt och hållning, ehuru
båda blifvit stela genom att han rörts af
slag ; och åldern hade äfven förvandlat
hans ansikte, så att man ej så lätt kunde
se, att han, som min mor sedan berättade,
varit en mycket vacker man. »Hon» där-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
