Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 1. 3 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 DUN
emot hade något underbart öfver sig. Ge-
stalten var en äldre matronas, hvilket gaf
dess mer relief åt det ungdomliga ansiktet.
Runda kinder, hvilka ägde något af äppel-
blommans vårliga skärhet; röda, fylliga
läppar och en liten rund haka samt bjärt-
blå ögon med något af en majhimmels mild-
het och friskhet i blicken. Och öfver det
hela ett glädtigt behag, paradt med en
vördnadsvärd gummas hela värdighet i
skick och väsen, liksom i dräkten. En
smula påminde hon om dessa unga skåde-
spelerskor som, då de spela gamla, ej kun-
na förmås att helt dölja sin ungdomliga
fägring. Men ej mycket — ty minst af
allt fanns det något af aktris hos denna
förtjusande gamla dam. Hon smålog ofta,
då hon talade; och detta småleende skvall-
rade om, att lyckans fé en gång berört
henne med sitt trollspö och därvid fram-
kallat hos henne en djup inre glädje, som
aldrig kunnat vissna.
De skredo emellertid genom rummen,
lämnade ostörda med sina minnen. Han
och hon arm i arm och väninnan i deras
spår. Jag hade flyktat ned till en aflägsen
vrå af trädgården, och därifrån såg jag
dem på afstånd glida fram under lummiga,
sekelgamla träd, mellan häckar, som burit
sina rosor åt dem under smekmånaden,
förbi det stenbyggda gamla lusthuset, där
de gjort en brasa åt sig under soliga höst-
dagar, och framför hvilket de nu stodo
stilla en stund; upp för terrassen, där den
kinesiska hagtornen bar ljusröda blomklasar
utan taggar, och där de i sin unga kärleks
dagar skördat svällande bigaråer. Ned till
den gamla, i syrenhäcken dolda brunnen,
där de äfven stodo stilla en stund, kanske
påminnande sig, hur han i sin krafts dagar
skött den tröga pumpen, då hon gick om-
kring där som en fager vattnarinna — och
så vidare i middagssolen, som sänkte sina
strålar ned öfver dem, där de dröjande
närmade sig grinden, i hvilken de ännu
några ögonblick stannade för att se upp i
den stora lindens ofantliga krona, hvarefter
de försvunno.
Väninnan, som följt dem steg för steg —
stannande, då de stodo stilla, leende, då de
logo — hade en böjd rygg och ett vissnadt
ansikte, hvilket tycktes ha tagit på sin lott
de rynkor hennes väninnas anlete var helt
fritt från. Hon hade en lång näsa, som
på något sätt präglade hennes drag med
redbarhet och godhet ; och hon hade en
vänlig gammal mun, hvars slutna läppar
antydde, att hon kunde tiga. Hon var ty-
pen för sådana slags människor, som man
ger sitt förtroende, emedan de äro så goda
och kunna bevara en hemlighet.
Dessa två egenskaper hade dock min mor
i ännu högre grad. Unga och gamla, lärda
och olärda, goda och dåliga, jag hade sett
individer af alla dessa slag närma sig min
mor efter en hel kort bekantskap för att
utgjuta sina sorger och be om hennes råd.
Och så hade väninnan, mamsell L., äfven
kommit inom hennes trollkrets en gång
och för henne öppnat sitt hjärta, som för-
nämligast var fylldt med hennes båda vän-
ners öde.
Jag satt kvar i trädgårdshörnet, omsväf-
vad af den drömstämning de bortgångna
fört med sig. Kanske återspeglades något
däraf i mitt ansikte, ty min mor, som kom-
mit fram till mig, smålog, och i hennes
leende låg löftet om en historia.
»Utanför lusthuset därborta brukade de
som nygifta hvar morgon dricka sitt kaffe, »
sade hon. »Och mamsell L., väninnan,
påstod, att de alltid började sin dag med
att han sade: »hvad jag håller af dig.»
Och hon svarade: »än jag dig då!»
»Det var väl bra länge sedan,» sade jag
i stilla undran öfver ett kärleksspråk utan
all glöd och omväxling.
»Nej,» svarade min mor, »de ha ej va-
rit gifta så särdeles länge; de voro redan
gamla, då de höllo bröllop.»
»Men hur kom det till?»
»Det skall jag berätta dig.» Min mor
berättade mig då och då, hvad hon ej be-
rättade andra. »Han hade i sin ungdom
ingått förbindelse med en tjänstflicka. Han
var en enfaldig, men hygglig människa;
efter som åren skredo, minskades hans tycke
för henne, men däremot ökades hans akt-
ning, och han beslöt sig för att gifta sig
med henne. Hans föräldrar, ett förnämt
och rikt gammal par, ville dock ej veta af
detta giftermål. Ogärna vill han göra dem
emot, men å andra sidan kände han allt
starkare plikten mana att göra älskarin-
nan rätt. Några barn hade de emellertid
ej. Han lämnade nu saken till hennes
afgörande — fordrade hon giftermål, ville
han bryta med föräldrarne. Men hon for-
drade det ej.
Då lärde han en dag känna sin nuva-
rande fru och blef genast lifligt förälskad i
henne. De voro ej längre unga, men han
var ännu en vacker, kraftfull man, och hon
är ju, som du såg, ännu vacker. Då han
märkte, att hans böjelse var besvarad, be-
rättade han henne om sitt förhållande till
den andra kvinnan. Hans nuvarande fru
sade då, att hon på intet villkor ville att
han skulle öfverge den, som så .uppoffrat
sig för honom, men antog hans förslag att
med honom ingå ett slags platoniskt vän-
skapsförbund.
En gång i veckan besökte han sin nu-
varande fru, och alltid var hennes väninna,
mamsell L, närvarande som förkläde. Man
läste högt, man samtalade och musicerade,
och så runno år efter år i trogen väntan.
Ändtligen dog älskarinnan, och då gifte sig
det gamla paret och flyttade hit. Men man
hade nu så vant sig vid väninnan, att man
på inga vil.kor ville släppa henne från sig
— och så har hon ständigt följt dem.»
Jag fann denna passionsfria kärlekshi-
storia mycket vacker, och det var alltid
med stort nöje jag en och annan gång
mötte de tre på gatan och såg »hennes»
anlete, ’ som lyckans fe gjort så ständigt
blomstrande. Snart ’förlorade jag dem lik-
väl ur sikte, och lifvet, som dragit mig in
i sina hvirflar af glädje och sorg, kom mig
helt att glömma dem.
dag stod »hans» dödsannons i
»Nu vissnar hon allt ändå,»
— och så glömde jag dem på
Men en
tidningen,
tänkte jag
nytt.
En hel del år därefter kom jag en
middag Norrtullsgatan fram efter ett besök
å Nya kyrkogården och i Haga. På af-
stånd såg jag två mörkklädda kvinnoge-
stalter lämna änkhusets port och gå gatan
nedåt. Dessa böjda ryggar väckte ett dun-
kelt minne hos mig, men snart var jag på
det klara därmed. Det var »hon» och
»väninnan». Jag gick öfver till motsatta
sidan af gatan, skyndade trottoaren fram
och vände på vederbörligt afstånd för att
möta dem, saktande mina steg för att hinna
iakttaga dem i förbigående. På långt håll
lyste väninnans vissna ansikte med sin
länga näsa och sin gloria af redbarhet och
godhet mot mig, men det var i hennes
följeslagerskas anlete jag forskande spände
blicken, ty det var nu ej så lätt att upp-
fånga synen däraf, då gestalten var djupt
böjd, mer än väninnans till och med, och
ett mörkt flor hängde ner från hatten.
Men ack, det var samma runda, rosiga
kinder, samma fylliga, röda läppar med
sitt lyckoleende, samma blå ögon med sitt
skimmer af vårhimmel uti.
Hon hade hamnat vid denna gata med
dess gammaldags säten under rader af
klippta lindar, dess stora, vida trädgårds-
tomter och hus med landtligt tycke, halm-
täckta skrindor med bönder och landtkvin-
nor uti, samt dess rika solljus, hvilket allt
gjorde att de många och ständiga likpro-
cessionerna aldrig mäktade förtaga dess
ljusa tycke.
Och där blomstrade ännu i ålderns sena
dag hennes anlete, hvars blida, strålande
fägring trotsade förgängelsen.
II.
En vacker eftersommardag kom min mor
in till mig, iklädd mörk klädning och hatt.
Hon hade två smärre blombuketter i han-
den, af hvilka hon gaf mig den ena, i det
hon sade: »Vill du sätta på dig hatten
och följa med mig?» Utan att göra någon
fråga, lydde jag henne, sedan jag mottagit
hennes bukett, och då vi kommo i porten,
började kyrkklockorna ringa. Jag förstod
då, hvart vi skulle gå, men var fortfarande
förvånad, emedan vi ej brukade springa på
begrafningar.
»Hvem är det, som jordfästes, mamma?»
frågade jag.
»Fru Törn.»
Jag såg, att min mor nu ej önskade tala,
och därför fortsatte vi stillatigande den
korta vägen till kyrkogården, medan jag
samlade mina minnen af fru Törn. Först
erinrade jag mig en eolsharpa, som min mor
sade, att fru Törn skänkt mig och mina sy-
skon, då hon upphörde att vara hyresgäst
i vårt hus. Men jag kunde aldrig tro an-
nat än att detta var en indirekt gåfva till
min mor, ty hvad jag sedan mindes var
det slutnaste anlete jag sett i mitt lif; ett
anlete som aldrig likt andra hade ett leen-
de för oss lekande barn, och hvars mun
särskildt föreföll mig att vara hopsnörd
med en dragsnodd. Jag mindes en lång,
mager gestalt och en dräkt, ytterligt gam-
maldags och försmående allt, som kunnat
förläna dess bärarinna ett större behag.
Jag var rädd för detta förstenade anlete,
då jag mötte det i förstugan, men det
fanns dock något distingueradt däruti, som
till och med väckte mitt barnaintresse, så
att, då dörren hastigt och hårdt slagits
igen om det, jag kunde stå kvar med en
slags längtan efter att trots min fruktan
få se det på nytt. Jag mindes, att då
denna dörr någon gång hastigt öppnades
för att lika hastigt slutas, jag uppfångade
en färgrik skymt af taflor och gammalt
porslin. Jag mindes en folkskygg gammal
tjänarinna, hvars karaktär jag aldrig på
annat sätt kom under fund med, än att
den förträffligt passade i stycke med dör-
ren och matmodern. Det var alltid med
förvåning jag hörde, att min mor på fru
Törns ifriga begäran ett par gånger varit inne
O i
■B *
w =
c4
:C3 g>
CO ?
1“
* ~
B®
Ö ®
© ^
1 a
°
X/i
A £
0 ^
w ’S
co 0
S 2
<D **
5 *o
:CO »—i
5,0 <D
cO .pH
u -*■»
C« <■}
o. co
:CÖ ^ .
CD
P* „E
-a o.
^ S 3
« CÔ C
CO W “
-1
■2. Q) r
ö Si A
Ï’S«
s2 .9
X! B O
O co
o ; •
M J O
:cO pP -
■ t*
Ö CO
© cL?*cO
rÖ £_,
£2 rÖ
6 2. g
O -♦-»
o w
‘ X o
° -C
g i —
- O £
pO co
co
cO «
■+* E
co —
O O
c -=
O
CD O
^ ao I
<D
CD
(0
g ►» g
5’S©
a-gg
u fl*o
0 0 fi
7? 5 eS
fe OH
« t–H
OT = =
«J S 42
Sr c o3
03 =
H-> S3
US
O
CO
ENEROTH & Co.
Tekniska Fabriken”GÖTA LEJON”
# # # GÖTEBORG.
rekommendera sitt allmänt erkända
LTJTPUL VER
-ï*— fritt från klor -4.
Lutpulvret begagnas vid lak eller tvätt i stället
för bästa och renaste aska. Användningssättet
alldeles samma som med vanlig asklut, och
SÂP-PULVER (fritt frän klor).
sparar penniuffar
——• 1 Sparar arbete.
Sparar kläder och––
.. ersätter såpa eller tvål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
