Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 10 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 I DU N ii
Fjällen stå i isens pansar
— Bröllopsdräkten som du bjöd —
Himlen binder purpurkransar
Utaf kväll- och morgonglöd.
All naturen är dig trogen —
Se i ljus dess anletsdrag!
Festligt slår den gröna skogen
Sina djupa harposlag.
Vattnens vrede Leviatan
Uti bojor lägger du;
Och den hvita vintergatan
Ar din Eriksgata ju.
Hvad har du i hjärtat inne,
Norra polens ättelägg?
Ty jag blir så glad i sinne,
När jag ser dig, berserkskägg !
Bet är något från din lunga,
Hvilket ljuder fosterländskt;
Bet är något på din tunga,
Hvilket är så äkta svenskt!
Våra döttrars framtid.
Några synpunkter a£ Heribert.
II.
S
et egna hemmet är ju otvifvelaktigt
kvinnans rätta, ja, hennes ädlaste verk-
samhetsfält, det område där hon i alla tider
vunnit sina största lagrar. Det är också
godt och väl, att hon utbildas till duglig
husmoder — men hur är det — äfven
ynglingen skall ju en gång bli husfader, och
dock tänker ingen på att dana honom ute-
slutande för det kallet, ehuru hans unga
maka senare i tiden kanske mer än en gång
får kännbart erfara denna stora lucka i hans
uppfostran !
Och så kommer den stora frågan: har ni
någon garanti för, att er dotter verkligen
en gång skall få verka i det egna hemmet?
Det synes som blefve giftermålen i våra
dagar allt färre, och det är fara värdt, att
de skola fortfarande minskas i samma mån,
som den allt allmännare lyxen ökas. Hur
vågar ni bygga ert barns framtida lycka på
en så ytterst oviss möjlighet? Ni vill ju er
dotters lycka, men vet ni, hur hennes lif
kommer att gestalta sig, om hon blir dömd
att ensam genomkämpa det, utan andra
resurser än sin tämligen ytliga skolbildning?
Ack, det finns så många »gamla fröknar»,
hvilka långt bättre skulle kunna tälja sin
sorgliga lefnadssaga, än jag det förmår.
Först fly ungdomsåren under ständig vän-
tan på att »det vidunderliga» skall komma,
som förespeglats den unga flickan alltifrån
uppväxtåren. Så kommer för henne en tid
af bittert svikna förväntningar, ett uppvak-
nande till vissheten af att lifvet nu intet
mera har att bjuda henne. Hon söker fylla
dess tröstlösa tomhet genom ett nervöst
jäktande från nöje till nöje, eller i bästa
fall genom en lika febril välgörenhetsifver.
Hon förtäres af sin egen inneboende arbets-
kraft och ser sig längtansfullt om efter en
lämplig sysselsättning, men förgäfves, eme-
dan hon icke finner sig kompetent till något,
och hon är för gammal att nu börja på
nytt från grunden. Van att låta sina tan-
kar kretsa endast kring det egna jaget,
blir hon slutligen till ytterlighet själfvisk
och skapar otrefnad för sin omgifning. Hen-
nes ständiga inre oro och missbelåtenhet
med sig själf ge sig ofta luft i lynnets
sjukliga retlighet, ty det är nu en gång så,
att det ligger ett rastlöst verksamhetsbegär
nedlagdt i den kvinnliga naturen, och blir
detta icke tillfredsställdt, hämnar det sig
på henne själf genom att långsamt under-
minera hennes nervsystem. Och så ha vi
vår tids blodfattiga, nervösa kvinnotyp full-
färdig framför oss.
Ett nyss öppnadt bref ligger just framför
mig och frestelsen att här anföra några
rader därur blir mig för stark. Brefskrif-
verskan berättar sig hafva haft besök af
en länge efterlängtad ogift ungdomsvän,
och nu efter dennas afresa gör hon följande
reflexion: »Aldrig trodde jag, att fem år
kunde så förändra en människas karaktär,
och att jag skulle draga en suck af lättnad
efter min förr så afhållna väns afresa. Hon
hade tyvärr urartat till en den mest in-
bitna egoist, och genom blott tanklös själf-
viskhet förskaffade hon oss en hel del
extra arbete och bråk — hela huset måste
stå på tå för henne. Det är väl en följd
af hennes ensamma lif, utan någon eller
något att sörja för, utom sitt eget välbe-
finnande. Ett har hon emellertid uträttat.
Min man och jag hafva gripits af fasa för,
att våra döttrar möjligen skulle komma att
likna henne. Vi ha därför beslutit, att de
ovillkorligen skola »blifva» något, hvad det
än månde vara. Hvarje kvinna borde hafva
ett bestämdt lefnadskall eller lära ett yrke,
tycker du ej det?» — För visso, och det
vore i sanning önskvärdt, att alla föräldrar
ville komma till samma insikt som dessa,
och att de följaktligen ville bedrifva sina
döttrars uppfostran enligt alldeles samma
principer som sina söners.
Låt arbetet blifva lika obligatoriskt för
hvarje kvinna, hög som låg, som för hvarje
man, endast så kan grunden läggas till en
lyckligare och därför friskare kvinnogenera-
tion. Ty än en gång: skall lifvet icke blifva
en plåga, måste det fyllas med ett verkligt
arbete. Det går icke an att spilla bort ett
helt människolif under sysslandet med idel
gagnlösa obetydligheter, hvarje individ måste
fylla sitt bestämda värf här i världen. Men
hvarje kvinna får icke genom giftermål sitt
lifsvärf sig anvisadt, därför bör hennes upp-
fostran ingalunda vara uteslutande riktad
mot det målet.
Föräldrarne skola blott icke tro, att de
kunna taga det lättare med dotterns än
med sonens utbildning, och att de uppfyllt
alla skyldigheter blott de gifvit den senare
medel i händerna att en gång försörja sig
själf. Denna förutsättning måste i dessa
tider läggas till grund äfven för den unga
flickans uppfostran.
Här kommer naturligtvis den gängse in-
vändningen, att de förmögnare icke behöfva
arbeta för sin utkomst, och att det rent af
vore orätt af dem att gå de obemedlade i
vägen. Härpå kan svaras, att de tvärtom
just behöfva arbeta, om ej deras egen per-
sonlighet skall gå under, att det ges många
lifsbanor, där de med sitt öfverskott kunna
utöfva en välsignelsebringande verksamhet,
och att de på otroligt många sätt kunna
använda den extra inkomsten till den all-
männa nödens afhjä.lpande. Dessutom, hur
många af de s. k. burgna eller af ämbets-
mannafamiljerna äro så verkligt förmögna,
att döttrarna icke mer eller mindre ligga
föräldrarne till last? Är det icke snarare
ett visst falskt högmod, en ängslig fruktan
för det mäktiga: »hvad skall man säga?»
som håller dem tillbaka? Må det förlåtas
dem, de hafva ju vuxit upp i den förvända
föreställningen, att kvinnan skapats att vara
lifvets dyrbaraste lyxartikel.
Låt föräldrarne i stället för de lösa för-
hoppningarna arbeta på att från hennes ti-
digaste år bibringa den unga dottern en
fast öfvertygelse, icke blott om arbetets
nödvändighet, utan äfven om arbetets heder.
Det tillkommer dem i sanning att lika upp-
märksamt studera sina flickors som sina
gossars olika anlag och att, hvarhelst ögon-
skenlig begåfning är för handen, på allt
sätt understödja och uppmuntra densamma.
Hafva de så hjälpt den unga flickan att
utvälja det kall eller rent praktiska yrke,
åt hvilket hennes håg och fallenhet peka,
böra de äfven gifva henne tillfälle till den
mest grundliga, ihärdiga utbildning i hennes
fack, på det hon måtte förvärfva största
möjliga duglighet däri. Detta utesluter ju
icke — ty ingen är mångsidig som kvinnan
— att hon såsom förströelse efter de trägna
studierna eller efter arbetet vid fackskolan
får i hemmet taga kännedom om de hus-
moderliga sysslorna och plikterna.
Hon skall härunder säkert af sig själf
lära sig fatta äktenskapets stora betydelse
och blicka med aktning på makans heliga
kall såsom det största hon någonsin kan
ägna sig åt, ty trots hennes ändamålsenliga
utbildning i ett visst syfte, behöfver. man
dock aldrig befara, att det »evigt kvinn-
liga» någonsin skall förneka sig. Men
hon skall äfven inse det dåraktiga uti
att förspilla sina bästa ungdomsår under
afvaktan på ett ovisst önskningsmål. Skulle
hon efter slutad lärotid omsider hamna
vid det egna hemmets härd, så kan hen-
nes utbildning likväl ej anses förfelad.
All kunskap är ett oförstörbart kapital, och
hvem vet för öfrigt, om hon icke i en fram-
tid kan behöfva tillgripa det såsom familje-
försörjerska!
Jag tror fullt och fast, att den praktiska,
strängt arbetande kvinna, jag här drömmer
om, under utöfvandet af sitt lifskall, oak-
tadt dess mången gång tröttsamma tyngd,
aldrig skall få skäl att ångra sitt val.
Tvärtom skall hon dagligen varda lyckligare
i känslan af sitt personliga värde och obe-
roende, och jag tror, att hon vid slutet af
sin lefnad af hjärtat skall instämma i
Goethes ord :
»Ingen välsignelse är större än arbetets;
blott den människa, som under all sin lef-
nad har arbetat med lif och lust, kan säga:
jag har lefvat!»
- —*–––––––––-
Att vara rik.
G
uldtörsten har aldrig förr varit så förtärande
och jäktandet efter rikedom så rastlöst som i
vår tid, då millionernes härskarmakt är oerhörd.
Den spirituelle franske författaren Francisque
Sarcey har emellertid funnit intresse i att samla
uppgifter om de ryktbaraste mångmillionärernas
- deras på andra sidan Atlanten — sätt att lefva
och njuta sin tillvaro, och Sarcey kan sålunda
genom oväntade afslöjanden göra reflexioner
öfver, huru lyckan antager, liksom olyckan, de
mest oberäkneliga former. Se här exempel som
bekräfta den satsen.
En af de främsta penningfurstarne i Nya värl-
den — känd liksom Kung Midas i den gamla gre-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
