Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 10 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 i DU N 1896
kiska fabeln för att förvandla allt hvad han vidrör
till guld — beklagar sorgsen för den intervie-
wande europén, förbländad af hans skatter, sitt
lifs elände och mödor. Midt ibland alla de högar
af dollars, som omgifva guldkungen, sitter han
melankolisk och trött och drömmer med saknad
om den flydda tid, då han med varubalar på ryg-
gen till fots genomvandrade de vidsträckta prä-
rierna och andades deras fria luft — kanske då
och då med tom mage, men alltid med hjärtat
fullt af lefnadslust, mod och hopp.
I hvilka oförgängligt friska färger har fru Lenn-
gren icke målat situationen:
»Då lyfte sig mitt öga
till den som delat så:
palatser åt de höga
och glädjen åt de små.»
Hade Francisque Sarcey känt till den sven-
ska skaldinnans verk, så hade han helt visst i sin
mildt filosoferande artikel citerat ofvananförda
strof; men vi frukta för, att hvarken den franske
kåsören, reportern eller guldkungen nånsin hört
talas om fru Lenngren — dessvärre för dem!
M:r Philip Armour från Chicago, som utan
ringaste svårighet när som helst underskrifver
en chèque på 25 tusen dollars och dubbelt opp,
har mistat all lefnadsglädje tillföljd af sin elän-
diga matsmältning. Sedan långa tider tillbaka
har hans läkare ej kunnat föda honom med annat
än spenvarm mjölk. Kan icke detta kallas en
gräslig ironi af ödet emot en man, som samlat sina
millioner såsom fabrikant af delikatesser.
Grundläggaren af en bland de största ameri-
kanska tidningar (New York World) mr Joseph
Pulitzer har genom omåttligt arbete förstört sina
ögon, så att han hotas med total blindhet, den
ingen läkare åtager sig att bota, finge han än
millioner i läkarearvode.
»Silfverkungen» John Mackay har visserligen
en god hälsa tills vidare, men af brist på tid
kan han aldrig njuta af sin kolossala förmögen-
het. Sina måltider inmundigar han så i flygande
fläng, att han ej ens rör vid en hel hop läcker-
heter på de öfverlastade borden. Glada middagar,
vare sig ute i staden eller bland vänner, måste
han mestadels försaka i följd af att han är så
strängt sysselsattbåde helg-och söckendagar. Hans
enda, nödvändiga förströelse är en morgonpro-
menad till fots. Efter ett föregående kallt bad nju-
ter den betungade millionären ofantligt af dessa
spatserturer i Central Park, där alla känna honom
och gå undan för honom — utom hopen af »soli-
citors» som räcka honom tiggarbref eller anteck
ningslistor »för välgörande ändamål».
Han sållar ut guld till höger och vänster, utan
att veta huru detta blir användt. Därpå åter-
vänder han hem och sätter sig till sitt arbete,
som ej mera afbrytes under resten af dagen.
Man har éj iakttagit, att hans lif företer någon
variation, som då och då kunde förändra det en
gång för alla fastställda programmet.
Bröderna Kockfeller, som från den torftigaste
början arbetat sig upp till ägare af milliarder,
föra ett lefnadssätt, som ej heller utmärkes af
någon öfverdådig glädje eller bjuder på mun-
trande tidsfördrif. I yankee-kretsarne när och
fjärran, där de äro kända, kallas de (kanske af
afunden) »Kockfellers automatiska maskiner för
producerande af pengar».
Nå, sanningen att säga kunna ju dessa rast-
lösa samlare af dollars äfven göra skäl för nam-
net. De äro i själfva verket blott intelligenta
arbetsmaskiner i gång från morgon till kväll —
stundom från kväll till morgon. Visserligen hålla
bröderna Rockfeller sig med ekipager och vackra
anspann, men de begagna sig ej mycket häraf;
de ha dyrbara ridhästar — men rida ej på dem.
Deras yachter äro bland de praktfullaste i värl-
den, men ägarne segla ej med dem; deras fruar
och döttrar ha juveler af oskattbart värde, livilka
för det mesta ligga i sina etuier, ty ägarinnorna
frekventera ej mycket societeten. I detta millio-
närshus gör klangen af guldet ej umgängestonen
särdeles munter; musik idkasdärföga — den skulle
inverka störande på arbetet — man sysselsätter
sig ej med att déchiffrera andra noter än bank-
noter. Literaturen och de sköna konsterna ha
att räkna på msecenat-understöd i pengar, förstås,
men ej på förståelse och sympati. För mycket
upptagen med förvaltningen af sin oerhörda för-
mögenhet, kan firman Rockfeller icke förspilla
tiden genom fraterniserande med Apollo och
sånggudinnorna, det säger sig själft. Och den
som males under affärernas eviga kvarnhjul, kän-
ner sig ej upplagd för estetiska nöjen och syssel-
sättningar.
Den ryktbare Cornelius Vanderbilt slutligen,
förstår han bättre konsten att föra en tillvaro
värd att afundas? Man känner ryktesvis, att han
är medlem af ett eller par dussin klubbar både
för nytta och nöje, men han syns ej till i någon
af dem, vare sig att där är roligt eller oroligt.
Inom dem alla lyser Cornelius Vanderbilt genom
sin frånvaro allenast. Till sin natur oöfvervinne-
ligt blyg, är han illa till mods i större sällskaper,
och öfverallt förföljes han af fruktan att möta
bekanta ansikten. De obekanta med finare takt
hålla sig också helst på afstånd från »järnvägs-
kungen» med sitt ytterligt förlägna sätt; men de
som ej hålla sig på afstånd, äro framfusiga tiggare.
Vanderbilt delar samvetsgrant sin tid mellan
uppfyllelse af sina religiösa plikter, hvartill höra
ett oräkneligt antal barmhertighetsverk, och sköt-
seln af affärer för alla de järnvägar, hvilka ägas
af honom ensam, och det lika stora antal, hvari
han har aktier.
Hans största och bästa förströelse, efter hvad
man har sig bekant, består i ledningen af barn-
trädgården inom en mindre skola i grannskapet
af det Vanderbiltska palatset, där herrn i huset
oftast står att finna i kontorslokalerna. Det
torde ej finnas någon, som inträngt nog djupt i
Cornelius Vanderbilts inre för att kunna säga,
om han känner sin lefnadsglädje mycket förökad
genom de högförnämaallianser,somnyligenknutits
af hans afkomlingar. Men det vet man med viss-
het, att miss Consuela Vanderbilt öfverfört till
Europa och åt sin make en ganska vacker hem-
gift i amerikanska dollars.
Se där en rad bevis framställda, som ingifva
dubier om de transatlantiska penningefurstarnes
afundsvärdhet.
Kräfver guldkalfven af sina dyrkare i Europa
mindre uppoffring af fröjd och sinnesro ? Tryckas
deras skuldror lättare af slafveriet, som följer
med millionernas förvärfvande och risken att
äga dessa? På dylika frågor svaras ej af annat
än — själfmordsfrekvensen inom de förgyllda
gemaken. Anarkisternas bomber, inpraktiserade
i de stora kapitalisternas palatser, måtte ej heller
befordra en ostörd trefnad därinom; Rotschild
kan ha ett ord att säga om saken efter det sista
attentatet mot honom!
Vi lägga arbetsmassornas ledare på hjärtat att
eftersinna billigheten och nödvändigheten utaf
paralleler mellan olika former såväl af lycka som
af lidande under olika lefnadsförhållanden och
att inflika detta i sina orationer på folk- och
arbetaremöten. Fattigskarornas ögon kunde då
möjligen öppnas för att varseblifva, hurusom ofta
arten, men kanske icke vidden af pröfningar skil-
jer rikemannens kamp och strid från fattig-
mannens under jordelifvet, dit människan ej in-
sattes för att njuta af en oblandad sällhet.
Ett är säkert: arbete, försakelse, kamp och
strid, i en form eller i en annan, äro mänsklig-
hetens allmänna lott, och det finns hvarken mått
eller vikt för att kontrollera höjden eller tyng-
den af lust och smärta inom individens bröst
och göra jämförelser på detta område.
Adelaide Ehrnrooth.
–––––-*––––––
En “skottdagstäfling“.
Att vi ha skottår i år, det veta natur-
ligtvis alla våra läsarinnor, och till på kö-
pet ett extra märkligt skottår, så titt vida,
som det sedan dröjer hela åtta år, innan
någon ny skottdag inträffar ■— ett förhål-
lande som inte äger rum ens en gång på
seklet. Skottåret har ju af gammalt an-
setts innebära åtskilliga privilegier särskildt
för det kvinnliga könet, och det torde vara
dubbel anledning att i år bevaka dessa »in-
tresse?!», då sedan väntan »till härnäst»
också blir dubbelt så lång.
»Damernas egen tidning» kan inte stå
likgiltig inför slika tidstecken, utan vill
gärna dra sitt strå till stacken för mär-
kesdagens värdiga begående. Titt den ändan
förlita vi oss på alla fyndiga hufvuden
och pennor inom rår läsekrets och utfästa
ett pris på femtio kronor
för det piggaste och tref/igaste bidrag om
skottdagen, som till oss ingått senast den 8
instundande februari.
Vi lämna alla små och stora snillen,
som känna sig hågade att fresta saken, full
och obegränsad frihet vid ämnets behand-
ling. Om det bör ske på poesi etter prosa,
kort och godt eller något grundligare, men
därför inte sämre, må hvar och en afgöra
med sig själf. Alla insändare till denna
lilla täfling ha endast att påteckna kuver-
tet med orden » Till skottdagstäflingen» och
så adressera det titt Iduns Redaktion, Stock-
holm.
Emellertid förbehålla vi oss rätt att ef-
ter behag använda äfven icke prisbelönade
bidrag.
Stockholm den 10 jan., skottåret 1896.
Red. af Idun.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
