Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 10 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 13
de flyttat frän staden, aflidit eller rent af
fallit i onåd. Jag frågar: hvad kan en
blomsterhyllning, om än aldrig så praktfull,
hafva för värde, då den tillkommit på detta
chablonmässiga sätt? Är icke en vänlig
tanke, ett hjärtligt bref, en tomhändts be-
sök tusen gånger värderikare?
Betrakta dem noga, dessa lefvande konst-
alster, som belamra salongsbord och brys-
selmattor hos en dam i stora världen på
hennes högtidsdag! Jag tror man stundom
måste gå ganska nära för att se, att blom-
morna äro lefvande. Det barbariska, blom-
vännen stötande bruket att sätta blommor
på ståltråd, hvilket var tämligen borta en
tid, tyckes hafva återkommit; tråden köres
till och med genom själfva blomman, för
att den skall se riktigt stel ut. Jag såg
här om dagen på en födelsedagsfest en korg
solrosor, ordnade efter alla konstens regler.
Dessa blommor taga sig ju rätt bra ut på
afstånd i en stor trädgård; någon metall-
tråd fordra de i sanning icke för att se
konstgjorda ut. Jag vill nu icke tänka på,
hur de sågo ut dagen efter. När jag ser
dylika blomanordningar, tänker jag ofrivil-
ligt på en godbit, som min bror berättade,
då vi voro barn. Två unga arbetare höllo
på att sätta upp en skorsten. Men det
ville ej lyckas; då de trodde, att den stod
säkert, föll den omkull. Den ene, som fått
en ljus idé, sade slutligen till kamraten:
»Håll du i skorstenen, medan jag springer
in och tar betaldt.» Ser det bra och fram-
för all dyrbart ut, när det öfverlämnas, befattar
man sig ej med, om det skänker mottaga-
ren glädje mer än för stunden eller någon
glädje alls.
En knippa blommor, som vännen själf
ansat, själf plockat och ordnat eller åtmin-
stone själf valt åt sin vän, skänker vida
större fröjd än den dyrbaraste bukett, skänkt
blott af artighet eller blott för syns skull.
Ett mycket ömtåligt kapitet är frågan
om begrafningskransar. För egen del utro-
par jag utan tvekan: bort med dem, fastän
jag är viss, att ej många skola instämma.
Jag är skyldig anföra skäl för min för-
kastelsedom : jag är fiende till all begraf-
ningsståt, tanken att pryda ett lik med
blommor är mig förhatlig, blommorna hedra
icke den, hvars ande flytt från jorden, och
slutligen är jag för varm blomvän för att
med likgiltighet kunna se mina älsklingar
skottas öfver med den svarta midien.
Man ser numera ofta i tillkännagifvanden
om begrafningar uppmaningen: »kransar
och blommor undanbedjas»; men var den
döde i lifstiden en omtyckt eller uppsatt
person, förfelar den visa uppmaningen sin
verkan. Kistan höljes af kransar, och de
som ej få plats, köras på därtill särskildt
afsedd vagn efter likvagnen och ådraga
sig därigenom dubbel, ofta åsyftad upp-
märksamhet. För mången är det en kär
plikt att pryda en älskad aflidens kista med
blommor; och då blir det ju en hjärtesak.
Men för mången är det och kan icke vara
annat än en blott höflighetssak, för att de
efterlefvande skola se, att man ej glömt
sig. I stället för att köpa en krans har
det nu blifvit modernt att för att hedra
den aflidnes minne gifva en summa pen-
ningar till en välgörande stiftelse; men saken
måste stå i tidningarna under rubriken »ef-
terföljansvärdt», eljes tillfredsställes ej få-
fängan.
I Frankrike får man på kistor och graf-
var se konstmässigt arbetade kransar af
pärlor, ja, detta bruk är t. o. m. mycket
allmänt. Hvilken parodi att hedra en afli-
den genom me eller mindre naturtroget ef-
terbildade pärlrosor och pärlvioler! Men
detta bruk gifver liksom blomodlingen ar-
bete åt många, och det är ju alltid en
god sak.
För mången torde hvad jag här sagt
vara ett hårdt ord, och jag väntar mig
mycket motstånd, ty jag antastar en af det
nutida samhällets lögner. Man skall må-
hända beskylla mig för att vilja inskränka
odling, köp och bortskänkande af blommor ;
men detta är ingalunda min afsikt. Jag
ville äga en trädgård, där jag skulle odla
blommor. Dessa skulle jag bära omkring
till de sjuka, till de gamla, till de glädje-
fattiga. Jag ville ropa till alla lyckligt lot-
tade : köpen blommor, gifven blommor,
strön omkring er blommor, men sen till att
de göra glädje! Use Franke.
–––*–––
Vid bordet.
Af François Coppée.
Öfvers. frän franskan för Idun
af Philibert.
8
å den imposante hofmästaren, efter att
ha öppnat dörrarna till salongen, med
vördnadsfullt läspande röst tillkännagaf:
»Fru grefvinnans middag är serverad,» bjö-
do de förnämste bland herrarne armen åt
damerna, och alla gästerna vandrade in i
matsalen, tysta, nästan tankfulla och lik-
som i procession. Borduppsatsen strålade
i ett haf af blommor och ljus. Hvarje gäst
fann utan svårighet sin plats. Bordsgäster-
na voro fjorton, icke flere; där voro fyra
unga damer och tio män, tillhörande nobles-
sen genom börd eller personliga förtjänster.
Herrarne hade för aftonen påtagit sig alla
sina ordnar, för att hedra en utländsk di-
plomat, som satt till höger om värdinnan.
Hvad damerna beträffar, så hade de fram-
letat alla de lysande saker, deras juvelskrin
innehöllo.
Det var ett elegant, ett utvaldt sällskap!
Och hvilken atmosfär af välbefinnannande
i den höga, lagom uppvärmda matsalen!
Upppassningen försiggick tyst: tjänarne
tycktes glida fram öfver de mjuka mattorna,
man hviskade namnen på vinerna i örat på
bordsgästerna, liksom man anförtrott dem
en lifsviktig hemlighet. — Så snart soppan
blifvit serverad, började konversationen. I
början var det utan tvifvel utnötta fraser
man utbytte med halfhög röst. Men hvil-
ken artighet låg ej i de diskreta åtbörder-
na! Hvilken välvilja i blickar och leenden!
Herrarne, af hvilka största delen var gam-
la eller mognade män, som mycket lefvat
med och voro rika på erfarenhet och min-
nen, voro liksom skapade att föra en kon-
versation, och närvaron af de sköna kvin-
norna gaf dem begär att lysa med fint vett
och eggade dem till en höfvisk täflan. Spiri-
tuella ord flögo omkring, och samtal mellan
två eller tre personer började komma till
stånd. En ryktbar resande, med bronsfär-
gad hy, nyligen återkommen från fjärran
land, berättade för sina närmaste bords-
grannar om en elefantjakt, och detta gjor-
de lian utan skryt, så lugnt, som om han
talat om en jakt på vilda kaniner. Längre
bort vid bordet lutade sig en berömd lärd
med fin profil och hvitt hår glädtigt fram
mot grefvinnan, som leende och otvun-
gen lyssnade på honom; hon var mycket
blond och hade unga, förvånade ögon.
Hon bar ett präktigt halsband af smaragder.
Ja, denna yppiga middag lofvade helt
visst att bli förtjusande. Ledsnaden, denna
gäst som alltför ofta infinner sig vid mon-
däna fester, skulle säkerligen icke taga plats
vid detta bord. Dessa lycklige skulle till-
sammans tillbringa en behaglig stund och
njuta med alla sinnen.
Men vid detta samma bord, vid dess
nedersta ända, på den blygsam -aste plat-
sen, satt tyst en ännu ung man, den minst
förnäme, den ringaste af alla dem, som
sutto där, en tankarnes och drömmarnes
man. Upptagen bland det förnäma säll-
skapet på grund af sitt konstnärsnamn, in-
söp den unge mannen, som, ehuru han var
aristokratisk till sin natur, dock ej var få-
fäng och aldrig glömde, att han var en fol-
kets son, med begärlighet doften af den
civilisationens blomma, som kallas godt säll-
skap. Han kände i högre grad än mången,
huru allt i denna omgifning var ovanligt
och utsökt, och han njöt af att något så
älskvärdt och harmoniskt kunde finnas till
i denna värld. Han liksom badade i opti-
mism. Han tyckte det vara skönt att det
åtminstone någonstädes i denna sorgliga värld
fanns varelser, som i det närmaste voro
lyckliga. Måhända voro de tillgängliga för
medlidande, måhända voro de barmhärtiga,
— ja, de voro det troligen, dessa nöjda,
belåtna människor, — hvem besvärades af
dem, hvad ondt gjorde de? Åh! hvad för
en skön och tröstande tanke det var att
tro, att lifvet var behagligt för dem åtmin-
stone, att de alltid —■ eller nästan alltid -—
hade i blicken detta milda och glädtiga
skimmer och detta leende på läpparne, och
att de afskuddat sig, så mycket som möj-
ligt, allt tråkigt och besvärligt i tillvaron!
Den unge mannen, hvilken vi vilja kalla
»drömmaren», hade hunnit dit i sina reflexio-
ner, då hofmästaren, den präktige hofmästa-
ren, högtidligt närmade sig, bärande på ett
stort silfverfat en flundra af väldiga dimen-
sioner. Man serverade den. Men då »dröm-
maren» lade framför sig på tallriken
en del af den väldiga fisken, uppväckte den
lätta doften af saltsjöfisken hos honom
minnet af kusten, af den eländiga fiskar-
byn, där han uppehöll sig förra hösten, och
där han skådat så fruktansvärda störtsjöar.
Han erinrade sig plötsligen denna fasans-
fulla natt, då båtarne hade satt på grund,
den natt han tillbragt på hamnarmen, midt
i en grupp af förvirrade kvinnor, midt i
vågstänket, som slog honom i ansiktet, un-
der det den kalla och våldsamma vinden
tycktes vilja slita kläderna från hans kropp.
Hvilket lif dessa stackars människor förde!
Huru många kvinnor fanns det ej därborta,
som inhöljda i sin svarta schal i dagbräck-
ningen gingo att förtjäna sitt bröd, — åh,
ingenting annat än groft bröd — genom
att i en illaluktande atmosfär arbeta med
att inpacka sillen. Han såg i tankarne kyr-
kan med dess dominerande läge, kyrkan,
hvars klockstapel var bestruken med hvit
färg för att visa vägen genom bränningar
och skär för båtar, som kommo långt ifrån.
Han återsåg också i tankarne på kyrkogår-
den i det korta gräset, som afbetades af
några magra får, grafstenarne, på hvilka
så ofta voro inristade orden: Drunknad . . .
Omkommen i hafvet.. .
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
