Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 10 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 IDUN 1896
Den serverade fisken var af det finaste,
det mest välsmakande slag och var tillagad
på ett sätt, som antydde, att grefvens köks-
mästare måste ha genomgått en knrs i kok-
konsten vid någon af de yppersta restau-
ranterna. Vår raffinerade civilisation har
nämligen drifvit det därhän, att man tager
sina ordentliga grader i den kulinariska
vetenskapen. Alla bordsgästerna åto med
frisk aptit, men vana som de voro vid
läckerheter, prisade de ej den utmärkta
maten, något som också skulle ha stridt
mot den goda tonen.
»Drömmaren» hade ingen aptit. Han
var ännu i tankarne hos sina fiskare, hos
dessa hafvets söner, som måhända fångat
den präktiga fisken. Han erinrade sig,
huru han dagen efter ovädret, då han pro-
menerade vid stranden och framför sig hade
de väldiga blyfärgade vattenmassorna, hade
påträffat och igenkänt liket af den gamle
sjömannen, familjefadern, som varit för-
svunnen sedan tre dagar. Hvilken hjärt-
slitande syn det var att skåda detta dystra
strandfynd, som låg i sjötång och hafs-
skum med hufvudet öfverhöljdt af sand och
snäckskal. Han kände en häftig inre rys-
ning.
Betjänterna hade redan borttagit tall-
rikarne och låtit hvarje spår af den jätte-
lika fisken försvinna från hordet. Under
det man höll på med att servera en ny
rätt, hade de eleganta och sorglösa mid-
dagsgästerna åter börjat med sitt glädtiga
prat. Då de redan tillfredsställt sin aptit
en smula, voro de nu mera meddelsamma
och talade mera fritt och otvunget än nå-
gonsin förut. Sorglösa skratt ljödo. Äh!
hvilket förtjusande och behagligt sällskap.
»Drömmaren», den tyste gästen, greps däre-
mot af en oändlig sorgsenhet, ty han såg
med sin själs ögon allt det arbete och allt
det lidande, som kräfvas för att skapa kom-
fort och välbefinnande. Att dessa världs-
män kunna vara klädda i blott en tunn frack
midt i december, att dessa världsdamer
kunna visa sina bara armar och skuldror,
det beror därpå att värmeledningsapparaten
i rummet sprider en vårmorgons ljumma
luft. Men hvem har bragt i dagen sten-
kolen, som behöfs för rummens uppvärm-
ning. Jo, den stackars grufarbetaren, som
lefver i jordens innandöme. Denna unga
dam bär ett klädningslif af rödt siden.
Hvilka ha väft detta siden? Jo, de öfver-
ansträngda spindlarne till människor i Lyons
väfverier. Den unga damen bär i sina små
vackra öron två underbart sköna pärlor.
Hvilken glans äga de ej ! Huru opalfärgadt
genomskinliga äro de icke! Hvilken vacker,
nästan sferisk form de ha! Men vet hon,
den unga damen där, att indierna därborta
vid Ceylon, för att hämta upp pärlorna från
ostronbankarne, dyka hjältemodigt tolf
famnar ned i djupet, hållande en knif i vän-
stra handen för att freda sig för hajarne?
Än sedan då? Hvart vill ni komma med
detta? Man är ju vacker och ung. Mat-
salen är varm och parfymerad. Man kan
gladt dinera där, dekolleterad och utstyrd,
koketterande för sin kavaljer. Jag frågar
er, hvad gemensamt kan man hafva med
en sotig arbetare, som trälar femtio fot un-
der jorden, eller med en ledstyf väfvare
eller med en vilde, som hoppar i hafvet?
Hvarför skulle man tänka på dessa trakiga
och obehagliga saker? Hvilken galenskap
att göra detl
Emellertid förföljdes »drömmaren» alltjämt
af sin fixa idé. Sedan ett ögonblick till-
baka har han suttit och maskinmässigt
söndersmulat på duken, utan att tänka därpå,
en del af det lilla guldgula bröd, som låg
bredvid hans tallrik. Äh, hvad bröd var
af litet värde vid en sådan här måltid! Det
kommer en att tänka på de naiva ord, som
en högt uppsatt dam yttrade med hänsyft-
ning på folkets nöd: »Min Gud, hvarför
äter icke folket bakelser?» Denna vackra
kaka här på bordet är likväl bröd, bakadt
af mjöl, beredt af säd. Min Gud, ja, det
är bröd, och, innan det kommit dit på de
rikes bord, har det behöfts tålmodigt arbete
från många fattiges sida. Landtmannen
har plöjt, sått och skördat. Han har kört
sin plog och sin harf under höstens kalla
regnvädersdagar; han har vaknat, midt i
natten, under åskvädret, orolig för sin grö-
da; han har förskräckt betraktat de stora
hagelmättade molnen. Och då den gamle
giktbrutne mjölnaren fört mjölet tillstaden,
så buro salumagasinernas starka karlar de
tunga säckarne på sina väldiga ryggar, och
redan nästa natt knådades degen till detta
bröd af bagargesällerna.
Ja, i sanning! Det har kostat så många
ansträngningar och så många mödor för att
tillreda detta lilla bröd, som förströdt bry-
tes sönder af dessa patriciers hvita händer.
Detta allt anfäktar nu den oförbätterlige
»drömmaren». Läckerheterna vid detta bord
komma honom blott att tänka på mänsk-
ligt elände. Då nyss en af tjänarne
iskänkte åt honom ett glas Chambertin,
erinrade han sig icke då, att vissa glasarbe-
tare bli lungsiktige och särskildt de som
förfärdiga buteljer? Men, det är ju löjligt
att tänka på det! Han vet väl, att värl-
den är sådan! En ekonom skulle skratta
honom midt upp i ansiktet. Tänkte han
bli socialist, kanske? Det skulle ju all-
tid komma att finnas rika och fattiga, lik-
som det alltid skall komma att finnas
vackra, välväxta människor och vanskapliga,
lytta och sneda stackare. För öfrigt
voro de lyckliga människor, han hade fram-
för sig, icke orättvist gynnade af lyckan.
De hörde icke till guldkalfvens vanliga trä-
lar; de voro inga egoistiska och råa upp-
komlingar. Denne målare t. ex. och denne
skald hafva troget tjänat konsten och det
sköna. Denne kemist, som vunnit sitt namn
genom sina arbeten, som debuterat som
apotekarlärling och till hvilken nu den lär-
da världen lyssnar som till ett orakel, är
helt enkelt en snillrik man. Dessa nobla
damer äro ädelmodiga och goda, och med
grannlaga mod gå de ofta att hjälpa
sjuka och nödlidande. Hvarför skulle icke
dessa distinguerade varelser få njuta ovan-
liga nöjen?
Han intalade sig själf, »drömmaren», att
han varit orättvis. Det var gamla sofismer,
som på sin höjd dugde vid förstädernas
arbetarmöten. Han riktigt skämdes öfver
sig själf.
Men middagen närmade sig sitt slut, och
under det betjänterna ännu en gång fyllde
champagneglasen, rådde tystnad i salen.
Bordsgästerna känna trötthet och slapphet
och maten skall nu smälta. »Drömmaren»
betraktar dem då den ene efter den andre,
och alla dessa ansikten hafva ett blase-
radt och öfvermättadt uttryck, som
oroar honom och uppväcker hans afsmak.
Inom honom uppstår en obestämbar, en
obeskriflig och bitter känsla, en protest
mot dessa människor. Och då man slutli-
gen reser sig från bordet, upprepar han trot-
sigt, flere gånger för sig själf: »Veta de
väl, dessa människor, att deras lyx har
kostat så mycket slit och släp? . . . Tänka
de på det tillräckligt ofta? . . . Tänka de
någonsin på det?»
-,–––*–––-
”Pauvres honteux”.
■
ånga kärleksfulla människor finnas,
hvilka gärna vilja dela med sig af
sitt öfverflöd för att lindra nästans nöd —
men de gå ofta kortsynt tillväga. De gifva
gamla kläder eller penningar åt dem, som
se torftiga och ruskiga ut, utan att efter-
forska, om ej detta lika ofta härrör af lättja
och vårdslöshet som af verklig nöd; eller
ock gifva de en skärf åt personer, hvilka
hafva sin fulla försörjning af kommunen
och ej från barndomen äro vana vid bättre
villkor. Men det finns en klass af dina
likar, hvilken är ännu mera i behof af ditt
stöd, din hjälp! Jag menar de s. k. »pauvres
honteux» eller sådana fattiga, hvilka hafva
sett bättre dagar, hvilka ej orka med eller
från yngre år lärt sig grofsysslor, hvilka
blygas att tigga, utan hellre sluta sina be-
kymmer och umbäranden inom eget bröst
och lida oerhörda försakelser, så mycket
tyngre som de ej äro vana därvid. Se dig
omkring, och du skall finna många sådana
inom din synvidd!
Se där den bildade kvinnan, fastkedjad
vid en man, hvilken antingen genom felak-
tiga spekulationer eller ett öfverdådigt ute-
lif förstört deras existens. Hon tvingas att
hålla god min och bevara skenet; men hvad
hon därunder får utstå af försakelser och
förödmjukelser, det vet kanske oftast endast
den, hvilken föder fåglarne under himme-
len. Om nu någon räckte henne en stöd-
jande hand, aftorkade hennes tysta tårar —•
skulle ej detta hafva välsignelse med sig?
I en torftig kammare, hvilken på samma
gång tjänar som kök, sitter en fattig söm-
merska från morgon till afton vid symaski-
nen. Hon har ej endast sig själf, utan
tillika tre barn i skolåldern att försörja.
Då mannen gjort ända på allt, reste han
till Amerika och lämnade henne åt sitt öde,
hvilket hon burit modigt och tappert. Men
hvad skulle ej en liten summa till jul vara
för henne, för att hon själf skulle kunna få
litet hvila och glädja sina barn?
Längre bort i utkanten af staden bor en
s. k. kokfru, van vid bättre dagar, då hon
kunde arbeta i sitt yrke — men nu gam-
mal och nedbruten af värk. Hon skötes
kärleksfullt af sin sjukliga medelålders dot-
ter, hvilken syr linnesöm för en ringa dags-
penning. Hvem lindrar och gläder deras
sorgliga tillvaro?
Där vistas i det enkla allmogehemmet ett
åldrigt fruntimmer, utackorderadt af sock-
nen. Föräldrar och syskon hafva gått före
henne, och hon står ensam och medellös.
Genom umbäranden är hennes förstånd del-
vis omtöcknadt, så hon tror sig vara rik,
fastän räntorna ej kunna indrifvas. Hennes
enda glädje är att få dela med sig åt sin
omgifning och såmedels återgälda den god-
het som visas henne. Men — hvarifrån
skall hon få medel därtill?
Så, se här den unga flickan, hvars för-
äldrar ej längre kunna hjälpa henne. Hon
har fått ovanlig begåfning för teckning; men
den är ju för henne ett dödt kapital, då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
