Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 10 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
189(1
hon ej kan få medel att utbilda den. Skulle
det ej kännas ljuft att kunna jämna hen-
nes väg?
Ja, bistån livarandra, hvar i sin mån, så
länge I vandren tillsammans — då samlen
I skatter, hvilka ej rost och mal kunna
förtära. Bien.
–––*–––––-
Up notisboken.
En pä sitt vis rylctbar personlighet skil-
des med det gamla året från en bitter lifslott,
då den i Stockholm under binamnet »Trasfröken»
allbekanta stackars kvinnan på nyårsaftonen af-
led. Hennes borgerliga namn lär ha varit Do-
rotea Eklund, och utan gensägelse var hon en
bland bufvudstadens mest populära personlighe-
ter. Man kan väl tycka, att det slags populari
tet, som hon förvärfvat, den gamla, i lumpor
höljda kvinnan, var föga afundsvärd. Kanske
fann dock hon den allt för tilltalande för att af-
stå därifrån. Ty nog kunde det ha för henne
yppats utvägar att visa sig i lifvet under en
snyggare yttre habitus, och fastän hon nu slu-
tade på Grubbens gärde i hägn af den officiella
barmhärtigheten, så hade dock den enskilda väl-
görenheten och välviljan hundratals gånger sökt
ersätta trasgrannlåten med en mera solid om
än mindre extravagant klädsel.
Man förvånas kanske öfver, att hon i ett sam-
hälle med ordnadt fattigförsörjningsväsen tilläts
öfva ett tiggeri, som uppträdde i så föga este-
tiska former. Men man må besinna, att hon be-
traktades som och väl äfven var en lindrigt sin-
nessjuk, fullkomligt ofarlig person, som aldrig
hade något otaldt med samhället, om ej med
dess yngsta medlemmar, hvilka nog voro den
gamla en nagel i ögat, föremål som hon var för
pojkars glåpord och nyfikenhet. Och så kom ro-
mantiken till. Olycklig kärlek! En fras, som
ännu i denna nyttans och prosans tid har en
nästan magisk klang.
Det gick egentligen ingen nöd på Trasfröken.
Yid hvarje dörr gaf man sin tribut. För två
månader sedan måste hon inställa sitt ambule-
rande lefnadssätt och begifva sig till fattigför-
sörjningsanstalten. Döden hade börjat göra sig
påmind. På nyårsaftonen fullbordade han sitt
förstörelseverk och hädankallade den gamla i en
ålder af nära 70 år.
Ett originelt anbud har den nu under ut-
rustning varande Andréeska polarexpeditionen
erhållit från en norsk dam, fru Signe Rink, änka
efter inspektören öfver Sydgrönland och seder-
mera direktören för grönländska handeln d:r H.
Kink. Fru Rink, som är född grönländska, har
erbjudit sig att för expeditionens räkning skrifva
en liten grönländsk parlör, innehållande sådana
ord och uttryck, som sannolikast kunna kom-
ma till användning vid ett sammanträffande med
grönländare och eskimåer.
I landsorten bosatta personer behöfva
ofta kommissioner uträttade i hufvudstaden. Det
är emellertid ej alltid sagdt, att man där har
några bekanta att vända sig till. Godt är då,
att det finnes kommissionärer, till hvilka man
med förtroende kan vända sig. Ett par kvinnliga
sådana med goda referenser äro fruarna Reuter-
dahl och Ström, till hvilkas annonser i Idun vi
hänvisa.
–––- *–––-
Teater och. musik.
K. operan återupptog dagen före nyårsaftonen
Verdis opera »Otello» med ny besättning i de
båda hufvudrollerna. Titelpartiet utfördes så-
lunda af hr Mordlo, och för att få en represen-
tant för Desdemona hade direktionen tillkallat
fröken Ek. Om detta val var så lämpligt, våga
vi betvifla. Redan de yttre betingelserna för
Desdemona saknade fröken E. Och äfven i rösten
fattas den friskhet och klang, som äro nödvän-
diga för detta parti. Det var endast i fjärde ak-
ten, som fröken E. med utförandet af »Videvi-
san» förmådde något höja intresset för presta-
tionen. Skulle ej inom operans egna led finnas
en Desdemona? T. ex. fru Brag eller fröken Linde-
gren måhända? Hvad hr Morellos utförande af ti-
telpartiet beträffar, så måste erkännas, att han i
dramatiskt hänseende ganska lyckligt löste sin
uppgift, ja flere scener voro af förträfflig verkan.
IDUN
Slutscenen kunde dock hafva gjorts bättre. I
vokalt hänseende var det ej så litet som brast.
Att här och där en eller annan ton föll bort el-
ler ansträngdt frampressades, får ej alltid skrif-
vas på den dramatiska färgläggningens konto.
Det är nu godt och väl att i framställningen söka
ingjuta så mycket dramatiskt lif som möjligt,
men det får ej ske på bekostnad af sången, hvil-
ken ju dock är och måste vara hufvudsaken.
Maskeringen var lyckad. — Den som enligt vår
åsikt lyckades bäst i sin uppgift, var hr Söder-
man som Jago. Det gemena och elaka borde
dock något mera hafva pointerats. Det sätt,
hvarpå uppgiften löstes, visade emellertid, att den
samvetsgranne och arbetsamme sångaren allt fort-
farande går framåt. Cassios och Emilias roller inne-
hades af hr Lundmark och fru Linden. — Åtskil-
liga slitningar förekommo i körerna. Salongen
var vid denna föreställning nästan utsåld.
K. Dramatiska teatern uppförde förliden lördag
för första gången Alexander Dumas d. y:s rykt-
bara femaktskomedi »L ami des femmes», i den
svenska Ofversättningen benämnd »Damernas
vän».
Stycket kan sägas vara ett spirituelt och allt
igenom underhållante kåseri öfver kärleken, i
hvilket författaren genom den skeptiske, en smula
frivole, men gentlemannamässige och rättänkan-
de de Ryons mun låter blixtra ett helt fyrver-
keri af aforismer öfver det kvinnliga könets sätt
att] umgås med den »gudomliga lågan» både i
och utom äktenskapet — bitande kvicka för det
mesta och rymmande mycken träffsäkerhet, ehu-
ru, naturligt nog, på sina ställen mera tillämp-
liga på pariserförhållanden än på våra hederliga
svenska.
Dock Dumas’ stycke är mer än ett kåseri :
som man kunde förvänta af den skicklige dra-
matikern är den skimrande dialogväfnaden bredd
öfver en intrig, full af scenisk spänning och fi-
ness. Hur den kyskt renhjärtade, varmt älskan-
de unga fru Jane de Simerose just på grund af
sina uppdrifna ideala kraf på kärleken slites från
sin man, utsättes för de största faror, är nära
att snafva och falla, men till sist lyckligt åter-
föres i makens famn genom det öfverlägsna sätt,
på hvilket »damernas vän», den själf osårbare
de Ryons, förstår att länka händelsernas trådar,
är på ett så underhållande sätt skildradt genom de
fem ganska långa akterna, att åskådarnas intresse,
aldrig slappadt, hålles uppe allt intill slutet.
Som man redan af dessa antydningar kan fin-
na, tillhör »Damernas vän» just den kategori af
modern salongskomedi, som anses ligga synner-
ligen väl för vår Dramatiska teaters nuvaran-
de artistbesättning. Och titelrollen — den är
väl om någon en Fredriksons-roll! Också blef
utförandet erkännansvärdt, snart sagdt efter hela
linien, och den värderade direktören firade en
sannskyldig »liten triumf» i de Ryons eleganta
skepelse. Fru Sandell förlänade åt Jane de Si-
meroses intagande gestalt mycken värme, lif och
behag, och fruarna Hartman, Fahlman och Seelig-
Lundberg voro förträffliga i sina icke oviktiga,
biroller. På herrsidan skulle vi nog vilja göra
våra invändningar: hr Palmes de Montègre
t. ex. gaf allt för litet öfvertygande uttryck åt
den passionens medryckande kraft, man kunde
hafva väntat af »den varmblodige jägaren från
Jura» — men i ett som allt måste premieren be-
tecknas som en förtjänt framgång, och den full-
taliga publikens lifliga bifall vittnade godt för
de förhoppningar, direktionen kan ställa på det
nya programmets varaktighet. Konungen och
kronprinsen öfvervoro föreställningen.
Södra teatern. Tyvärr är det vår recensent-
plikt att konstatera, det Södra teaterns première
i tisdags afton af den åtskilligt omtalade samt
till och med omtäflade engelska pjäsen »Trilby»
ingalunda blef hvad nog både teatern själf och
dess välvilligt stämda publik hade hoppats. Man
hade såväl unnat de flitigt arbetande Thaliatjä-
narne där uppe på Söder en riktigt god kassa-
pjäs i nyårsgåfva efter den långa höstens mo-
tiga konjunkturer. Men nej, »Trilby» blir det
nog icke, som skall väcka förlig vind i de stam-
pande teaterseglen.
I England och Amerika, där hvarenda män-
niska slukat du Mauriers roman ur konstnärs-
lifvet, af hvilken den nu framförda »dramen»
endast är en scenisk resumé och till på köpet
en ganska tarflig sådan, kan man dock fatta
förutsättningarna för den popularitet äfven den-
na senare vunnit. Romanen Trilby är visserli-
gen också öfversatt till svenska, men helt visst
icke ännu läst och känd i synnerligen vidsträckta
kretsar. Och från det melodramatiska skelett,
pjäsen »Trilby» presenterar, ha tyvärr fallit bort
15
alla de lifvets behag i form af stilens friskhet,
känslans ursprunglighet och äkthet, som ge de
Mauriers bok afrundning och färg.
Framförallt kräfves för den kvinnliga hufvud-
rollens framställarinna en öfverlägsen och smi-
dig artist, om ej det hela på scenen skall verka
allt för vidunderligt. Fröken Signe Wolter fyllde
rätt godt betingelserna, livad apparition och röst-
resurser angår, men alldeles icke de dramatiska.
Elevmässig kantigliet och bristande behärskning
af såväl talets som gestens medel sprungo där-
till allt för starkt fram. Den demoniske Svengali
måste också komma i händerna på en verklig
ftaraters-skådespelare för att ha någon möjlig-
het att bli smältbar. Erkännas må villigt hr
E. Wagners visst icke oäfna ansatser — men de
räckte ej till att alltid hålla den konstbesynner-
liga figuren uppe öfver det här allt för nära lu-
rande djup, som heter »det parodiska». Hr Lam-
bert kan vara mycket rolig, det veta vi alla, men
han är ej skapad för sentimentalitet — och Little
Billie är då en riktig sensitiva. Hans hyggliga ar-
tistkamrater, de kära gossarne Sandey-Ekelund och
Ta&j-Engelbrecht, hans hyggliga engelska präst-
gårds-mamma, fru Christiernson, den hyggliga port-
vaktarfrun Vinard-Caspér och den nästan okrist-
ligt hygglige Gecko- Warberg — all denna för-
träfflighet sammanslagen kunde dock icke förmå
oss att ta stackars Trilbys och Billies tragiska
kärlekssaga på fullt allvar.
Ja, se där oberäkneliga ock kinkiga äro vi
nere på parketten ! Men hvem vet ... Vi för-
nummo, i synnerhet efter de senare aktsluten,
explosiva bifallsutbrott uppe från raderna, som
helt visst voro uttryck för en lika ärlig, men
alldeles motsatt öfvertygelse. På Folkteatern
hade kanske Trilby blifvit en succés. Och hvar-
för skulle icke den publiken också hitta till Sö-
der? Den har nog varit där förr — och för den
saken behöfver teatern då visst icke skämmas!
Tredje kammarmusiksoarén gifves af Aulinska
kvartetten instundande tisdag i Vetenskapsaka-
demiens hörsal.
Fröken Sigrid Lindberg gifver konsert härstä-
des nästkommande torsdag den 16 dennes i Ve-
tenskapsakademiens hörsal med biträde af frök-
narna Ester Sidner och E. Ulfsax samt hrr Sven
Scholander och Aug. Meissner.
Fru Eva Nansen, den framstående norska ro-
manssångerskan, gifver ånyo konsert härstädes
den 24 dennes.
-——*–––––––––-
En nyårsgåfva.
» Ké ag hade nog tänkt ut en mycket vac-
ker nyårsgåfva åt dig, men ...» Fru
Törnell kom inte längre och såg smått be-
svärad ut.
»Bekymra dig inte för det, kära barn,»
sade hennes man och klappade henne lätt
på handen, »det blir nog bra med det. . .»
Hvilket svar hon för resten kunnat ana
på förhand — John hade minsann annat
att tänka på och intressera sig för än så-
dana där bagateller, som han aldrig kunde
ägna mer än en synnerligen förströdd upp-
märksamhet ... t. ex. som med julklappar-
ne . . . Hon suckade litet beklämdt, men
tog ögonblicket därpå så att säga tillbaka
denna otacksamhetens suck med den reflexio-
nen, att John ju var en så innerligt god
man, som ändå menade så väl, om han nu
också inte hade tid att deltaga i alla hen-
nes små funderingar och idéer.
Hej, det var inte godt för herr Törnell
att få tid till öfverlopps för småsaker; han var
banktjänsteman, stadsfullmäktig och ordför-
ande i åtskilliga bolag och komitéer, en man,
som från tidigt på morgonen till sena kväl-
len outtröttligt nötte sin kraft på de mest
skiftande samhälleliga värf — de lade så
helt beslag på honom, att någon gång i en-
samma stunder till och med han själf med
ett visst mismod tyckte sig vara blott en
arbetsmaskin . . .
o -1
-C ■*
ta S
Co j3
‘
JZ? «
■•03
CO g
s.
K
O
t/l
o
43
c3
43
c3
bo
c<3
3 SS
“ rö c
CÖ C/2 —;
bo
r-T ^-3
§ JS a
£ ’C «
g O
3 M
rß »
43 Ö O
Ü ÿ W
° ZZI •
M S œ
:C3 43
es
<D o
^ ^
«
g
.5 o e
•H
oos
£ ’S G
Sli
« 2 -t
Ö- c rt
e
rs
E
CA
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
