- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1896 /
16

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 2. 10 januari 1896 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

16 1896
H

P S
^ a
p p
Hj P:
h
P: K
•d S
p 2
H (P
P Ä
d~ (li
••
0: *

Pi •
0
►1
P
P
(0
irg
1
»
CD
ÇDo
GG
&
gq
to
m
S
VI
rgt3*3>
v> p
5 p ci
3 p,?o
f*> •—•CO
I±p
>< g,”-
© Pi
o" °
™ 5»
-Ç3 3-«-
=5-t;p
CO g:P>
o 3«
= ES
C<6
«•K
— Crt}
0*0
• • o?P
0 4 2,
LA ^ B
î. «J
1 jJXl 3
• J *© HJ
CD p* CD
’QîPi
CD ft O Ä
•JP»©
P.* O
b r p
<Q «
5b
V 3
£ p
IDUN
Det var en sådan där »ensam stund»,
han en eftermiddag fram på nyåret unnat
sig i sitt arbetsrum. Det knackade på dör-
ren och betjänten tassade in. »Kan man
få vara i fred -— jag har inte ringt!» sade
herr Törnell kärft.
»Om förlåtelse, herr direktör,» sade be-
tjänten och stannade villrådig, »det är en
främmande kvinna, som nödvändigt vill tala
vid direktören, eftersom frun inte är hem-
ma för tillfället ...»
»Eftersom frun inte är hemma?» efter-
sade herr Törnell, »hvad menar hon med
det? — nå, så låt henne komma in då?»
Framför direktören stod en torftigt, men
snyggt klädd kvinna af sjukligt utseende.
Hon öppnade Here gånger de nervöst skälf-
vande läpparne, utan att komma sig för
med ett enda ord.
»Nåå?» frågade herr Törnell temligen vän-
ligt, då han märkte hennes sinnesrörelse.
Detta gaf henne med ens mod och tanke-
reda.
»Jo,» sade kvinnan med en röst, som
vann i hörbarhet och uttryck, ju längre hon
fick tala, »jag måste hit och tacka för all
den välsignelse, jag fått . . . Det är förstås
frun, jag först skulle tacka, men då hon
inte var hemma, tyckte jag, att jag i alla
fall också måste tacka direktören, som ju
är hennes man ... Jag tyckte inte jag
kunde gå härifrån förr . . . ursäkta mej,
herr direktör . . . Som direktörn nog vet,
är frun så välsignadt god mot de fattiga ...»
Det liksom stack till inom herr Törnell
— nej, det hade han verkligen inte just
vetat om eller gjort sig besvär att ta reda
på . . . men nu förstod han, hvart åtskilligt
af hennes dryga handpenningar tagit vä-
gen . . .
Kvinnan berättade, att Fru Törnell ända
sedan julen hjälpt henne och hennes familj,
en dödssjuk man och minderåriga barn, med
kläder, mat och pengar. De hade under
bostadsbristen fått bo i ett skjul, men fru
Törnell hade nu för hela året skaffat dem
en varm och God liten bostad, läkarehjälp
åt mannen och arbete med fintvätt åt hen-
ne själf . . . ja, gud välsigne den frun . . .!
Direktören hade hastigt rest sig upp, vänd
mot fönstret, på hvars ruta han sakta och
tankspridd trummade, under det han med
ett underligt spändt uttryck öfver anlets-
dragen stirrade ned på gatan. Men icke
ett ord af kvinnans berättelse gick förlo-
radt för honom. Han tänkte och tänkte . . .
han tänkte, att de som synas göra mest här
i lifvet -—• såsom han själf till exempel —-
göra bra nog litet mot vissa andra, som i
tysthet godtgöra hvad de förra kallsinnigt
försumma . . .
Han vände sig om mot kvinnan, då den-
na under förnyade tacksägelser drog sig
mot dörren för att gå.
»Här,» sade han och ville lämna henne
en sedel.
»Nej, herr direktör,» sade kvinnan med
fasthet, »det är icke för sådant, jag kommit
hit! Nu har jag gudilof arbete och kan
förtjäna en slant själf ...»
»Tag den, jag vill det,» sade direktören
nästan strängt, och innan hon hann sansa
sig till motstånd, låg sedeln tryckt i hen-
nes hand, och direktören hade sakta skjutit
henne ut i tamburen, där hon till sin för-
våning hörde honom, strax innan han läste
igen sin dörr, yttra till henne: »Tack för
ert besök och er skildring!»
— — Då fru Törnell kom hem, möttes
hon af sin man.
»Du talade om en nyårsgåfva, Amelie,»
sade han, och hon lade vid erinringen om
denna ömtåliga sak i sitt bryderi icke märke
till det egendomliga tonfallet i hans röst.
»Ja, kära John,» sade hon, »det var nog
meningen, men du får förlåta mig, att ännu
har jag inte . . .»
»Jo, det har du,» afbröt han henne, »tack
för din vackra nyårsgåfva — jag fick för
en stund sedan ...»
Hon såg förundred och nästan bedröfvad
på honm — hade han hjärta att håna
henne . . .?
Men då slöt han henne i sin famn, be-
rättade hvad som nyss timat, tackade än
en gång för nyårsgåfvan och lofvade henne,
att sådana gåfvor skulle hon — utan af-
saknad för egen del — hädanefter ofta få
glädja honom med . . . Erny.
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-
-*––––
Innehållsförteckning :
Alice Tegnér ; af Gv/rli Linder. (Med porträtt) — Svensk
vinter ; poem af Ejnar. — Våra döttrars framtid ; några
synpunkter af Heribert. II. — Att vara rik; af Adelaide
Êhmrooth. — En »Skottdagstäfling». — Blommor ; af Ilse
Franke. — Vid bordet ; af François Coppée. Ofvers. af Phi-
libert. — Pauvres honteux» ; af Bien. — Ur notisboken.
— Teater och musik. — En nyårsgåfva; af Erny. — Tids-
fördrif.
–––––*–––––
CrS° • e\ P*. e\ • J®
Siarowtr.
Redigeras af Sophie Linge.
Bidrag mottagas med tacksamhet.
Brefkort innehållande sextioett
inkapslade
geografiska namn.
Kära lilla Sissa, har all er bråd-
ska genom skedda förändringen af
resplanen gjort er omöjliga att skrif-
va nu för en tid? Anledning lia
mina bref, telegram och paket bort
vara, men det visar sig ej så.
För de sista »krigare» har jag
köpt flor, en silkesduk i eldrödt, ti-
bet och krep i rosa, den hvita kap-
pan m. m. och innesluter hela fi-
nessen i samma ask. Kr sunda idé
om kappan tog jag fasta på, den är
bak utan bälte. Angående duken
tänkte jag först på en i svart (sjö
och mossgrön samt brun, nötbrun,
bottenfärg var ock bra) med rosor
öfver hela botten, men stannade vid
denna i mitt val, en tia kostade
den visserligen mera (nog begriper
du, att jag ville pruta, och vet na-
turligtvis, att jag bjudit till); alla
finnas i samma bod, önska ni den
på annat vis, bytes gärna. Det är
således sex saker, som nu sändas.
Jag har lemnat lifvet till sömmer-
skan, hon bor nog långt bort, ena
gången trodde jag att hon stängt
— färdigt blir det emellertid, och
på bal kan Ada få komma och allt
blir som ni ville. Roligt, om ni bli
nöjda.
Här pågår i dessa dagar damsko-
realisation, ej egentligen alla slag
annat än i vissa nummer, men jag
tänker du har nog af den varan.
Hvad stenarmbandet samt brosch-
en i stenkol, din gåfva, beträffar, så
bli äfven de som du önskar. Ack,
det var sannt, hattar att ha på lan-
det af bast i alla fasoner fås, an-
tingen med blandad klädsel, eller
rosetter, eller enbart blommor, t.
ex. astrarne voro så vackra.
I hast eder fe—g.
Aritmogryf.
1 15 3 10 17 8 2
2 9 5 5 1 2 22
3 3 4 21 2 4 9
4 6 5 12 0 1 3
5 2 20 3 8 11 11
6 23 4 5 6 7 19
7 4 12 i 7 2 10
8 7 1 3 3 10 3
9 7 4 18 21 4 5
Begynnelsebokstäfvernagifva nam-
net på platsen för ett svenskt här-
slag och slutbokstäfvérna den be-
segrades namn.
1) finns i äpplen, 2) kan en hög-
re stående hugna med, 3) namn på
»två ädla bröder», 4) individ från
Asien, 5) finns på vindar, 6) en skid-
frukt, 7) ö i Mälaren, 8) brukspro-
dukt, 9) en bortlagd titel.
fe-«/.
Charad.
Mitt första jag läste i flickans blick,
Då ungersvennen sökande gick
Bland tärnornas blomstrande, glada
skara.
Hon såg, hur han valde sig en af
dem.
Mitt andra till henne dock fyra och
fem
Mitt tredje’ mitt första. Hon fick
allt vara,
Hur längtande barnsligt än ögat
bad.
Men hvarför? Hon var ju så ung
och glad.
Dock, gåtan var ju så lätt att tyda;
Hon ful var och fattig. Om guld
blott hon haft,
Då hennes mitt första nog hade
ägt kraft
Att få. ungersvennen mitt hela att
lyda.
F. M. C.
Länkgåta.
Ur en titel får man, utan att om-
flytta bokstäfverna, följande länkar;
Länk 1.
Fast ett gemensamt namn det fått,
Af skild natur det vara kan;
Än är det torrt, än är det vått,
Mäts än med mått och än i spann;
Ibland i kappsäck eller strut
Det sändas kan i världen ut,
Ja, till och med i konvolut.
Länk 2.
Beroende på dens natur;
Som ifrigt fikar efter det,
Om det är män’ska eller djur,
Med grymhet eller lågsinthet —
Det blifva kan än gods och guld,
Än kött och blod, för hungers skuld,
Ja, någon gång en mö så huld.
Länk 3.
Hvem har ej i sin barndoms dar
I sagans skimmer tjusad sett
Ett väsen, som än älskvärdt var,
Än någon gång båd’ grymt och ledt.
Länk 4.
Ett blad utaf en liten bok,
Som gjort en dåre af en klok,
När studiet har gätt på tok.
Länk 5 och 6.
Till sist två djur. Det ena stort,
Det andra ganska litet är;
Det första jagas från din port,
Det andra käckt din mat förtär,
Och ändå håller du god min,
Består kanske ett litet grin,
Om allt för djupt det tär sig in.
S. L.
Lösningar.
. Logogryfen: Hofrätten; ho, ettor, fet, rät,
räf, rof, torf, fort, nät, rot, ref, här, hof, rätt,
ätten, te, het, tro, nätt.
Charaden : Maskros.
Metamorfosen :
E K K K K R
R R A O O O
II R R R M
K T T E A A
A A A A N N
Ifyllningsgåtan : Anton Niklas Sundberg ; 1)
auktoritet, 2) A. N. Sundberg, 3) rnitra o. kors,
4) lärostaden, 5) ordensband, 6) stipendium,
7) skarpsinne, 8) kvartsekel, 9) ungdomseld,
10) installera, 11) patriotisk, 12) högtidstal,
13) oförtruten, 14) prokansler, 15) afundsvärd,
16) snabbtänkt, 17) prestskrud, 18) erkebiskop,
19) gratuleras.
Versgåtan :
Ack, fattigt blommar dock vår jord,
Hur herrlig än dess prakt är spord,
Mot män’skans själ i tro och hopp,
När lifvets sol för den gått opp.
Aritmoremet : Konsulatfrägan; grå, lasur,
kon, staf, stuga, taklag, falk, flarn, Flora,
ost, otur, orkan, lunta.
HULTMANS Cacao & Chocolad rekommenderas som den bästa och vitsordas på det var-
maste af professorerna hrr Joh. Lang, Seved Ribbing, Nils
0:son Grädde, C. J. Ask samt doktor Olof Moberg.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0020.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free