Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 17 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1896
18
Familjen hvilar på kärleken, och samfundet hvilar på familjen.
Kärleken är alltså det första uti allt.
J. Michelet.
aldrig i krafvets intensitet oeli klarsyntliet.
Detta visar oss, att den stora idén i hela sin
klarhet uppsteg inom henne, långt innan flertalet
af oss ens kommit att tänka på, att vi i främ-
sta rummet voro människor, i andra rummet
kvinnor. Nu inse vi det.
Men det är äfven ännu något vi hafva sett
och känt. Att gå i första ledet är visserligen
godt och väl, men något heror äfven af sättet
huru man gör det. På skaldens väg stinga
törnen hland rosorna. Är den jordmån, ur
hvilken han diktar, någon af tidehvarfvens idéer,
då äro rosorna tunnsådda. Han nödgas lida,
icke blott af sin mänskliga ofullkomlighet att
endast svagt kunna återgifva de poesiens för-
nimmelser, hvilka te sig så undersköna inom
honom själf, men äfven af vissheten att ett
människolifs arbete icke förslår till insats i
kampen för en idé. Är det en kvinna, som
beträdt denna väg, öka sig svårigheterna. Det
är en egenhet hos kvinnonaturen — jag vet
icke om det är styrka eller svaghet — att hon
införlifvar de idéer, för hvilka hon arbetar,
med sitt eget jag. Hon upptager ett miss-
förhållande med hela kraften af sitt inre lif
och lider därför icke blott kollektivt, utan äfven
individuelt. Därtill kommer den ovilja och
det klander som alltid blir hennes del, då hon
icke nöjt sig med att på afstånd åse tids-
böljornas kamp, utan modigt uthärdar stänket
af dess skum — stundom äfven deras smuts-
vatten. Det är mänskligt, om mången kvinna
blifvit utsliten och bitter under den allmänna
opinionens pilregn. Att helbrägda genomgå det
är att äga en stark tro på sanningen och rätt-
visan i sin idé, hvilken man gifvit sitt arbete,
ringa egenkärlek och ett hjärta, mäktigt af stor
själfuppoffring och kärlek.
Fröken Ehrnrooth, ni har visat, att man ett
helt lif kan kämpa emot missförhållanden och
dock bibehålla hjärtats barnasinne. Ni har i
ett af edra arbeten sagt, att vi människor ofta
glömma det stora vi äga, för det lilla, vi för-
lora. Ni har själf varit ett exempel på, att vi
dock icke alltid göra det. För den intelligens
och det skarpsinne, hvarmed ni så länge fört
vår talan, kunna vi icke tacka eder. Därför
tillkommer äran Honom, som gaf eder dessa
gåfvor. Men vi kunna känna och uttrycka vår
erkänsla för den hjärtats värme, hvarmed ni
kämpat och fortfarande kämpar för oss.»
Hvad fröken E:s verksamhet i nu anfördt
afseende beträffar vilja vi ännu tillägga, att hon
var den första finska kvinna, som dristade fram-
komma med åsikten, att kvinnan borde bli
läkare. För att bringa denna tanke närmare
dess förverkligande lade hon grunden till en
stipendiefond för Finlands kvinnliga medicine
studerande. Denna fond bär namn af »Rosina
Ileikels stipendiefond».
Fröken E. har, utöfver hvad vi redan nämnt,
jämväl på mångfaldigt annat sätt verkat i det
allmännas tjänst, och de fattiga och vanlottade
hafra i henne städse räknat en varm vän och
hjälparinna. Sålunda har fröken E. under en
lång följd af år på ett utmärkt sätt skött sekre-
terarebefattningen inom Helsingfors fruntim-
mersförening ; vid särskilda välgörenhetstillställ-
ningar och andra för det allmänna bästa an-
ordnade festiviteter, senast till förmån för de
blinda i fjol, har hon lämnat sin benägna med-
verkan och därigenrm i ej ringa mån bidragit
till företagens fromma. Äfven djurskydds-
arbetet räknar i henne en varm väninna.
Sitt förnämsta inlägg till kvinnosakens
fromma har hon de senaste åren gjort såsom
medlem inom den senare än Finsk Kvinno-
förening tillkomna »Unionen, kvinnosaksförbund
i Finland», samt genom spirituella, ofta bi-
tande uppsatser i dagspressen. Bland frågor,
hvilka hon på senaste tiden särskildt behandlat,
är den om den legaliserade prostitutionen, om
vigselformuläret m. fl.
Såsom skriftställarinna intager fröken E. en
framstående plats inom vår litteratur; särskildt
genom sina spirituella skildringar från sina
många och långa resor både i Europa, Asien
och Afrika har hon förskaffat sig ett uppburet
namn. Den röda tråden i fröken E:s författare-
verksamhet är och förblir förbättrandet af kvin-
nans ställning i samhället. Vi uppräkna här
några af hennes arbeten: Sagor och minnen
(med förord af Z. Topelius) (1863), Julklapp
för larn (1865), Familjen Värnsköld (1866),
Oråsparfven, nytt och gammalt pa vers och
prosa (1868), Dagmar, en hvardagshistoria (1870),
Tiden går och vi med den (1878), Hvardags-
lifvets skuggor och dagrar, de omnämnda rese-
skildringarna m. m. samt nu senast Höstskörd,
reseminnen och novelletter, hvaraf inkomsten
tillföll den storartade penningeinsamling, före-
ningen »De blindas vänner» härstädes anordnat.
Lägga vi härtill ännu, att hon i talrika ka-
lendrar, tillfälliga publikationer, barntidningar
och illustrerade blad lämnat värdefulla bidrag
med det kända märket A—ï—a, måste hon,
som redan sagdt, äfven såsom skriftställarinna
skattas högt. Äfven till Iduns spalter har,
som dess läsarinnor känna, hennes bidrag då
och då funnit väg.
Fröken Lovisa Adelaide Ehrnrooth är född
den 17 januari 1826 å Seesta gård i Nastola.
Hennes föräldrar voro generalmajoren och
divisionschefen för finska militären Gustaf Adolf
Ehrnrooth och Johanna Christina von Platen.
Sin uppfostran åtnjöt hon dels i hemmet, dels
i friherrinnan v. Rosens flickskola i Helsing-
fors. Af utmärkelser, som kommit fröken E.
till del, må bl. a. nämnas, att hon utnämnts
till officer af Franska akademien samt kallats
till hedersledamot i Universal-fruntimmersför-
eningen i Paris.
Vi kunna ej bättre afsluta detta biografiska
utkast än med följande ord, yttrade i tidnin-
gen Hufvudstadsbladet af författaremärket E. N.
(Emil Nervänder) vid hans anmälan af fröken
E:s senaste arbete Höstskörd: »Lycklig den
ande, som årens börda ej kan böja att vemo-
digt skåda endast tillbaka till den gamla, goda
tiden, utan som har spänstighet kvar att städse
sända varma, glada blickar framåt i kapp med
generation efter generation och ej sällan i spet-
sen för dessa. Måtte denna rika, åt förverk-
ligande af vackra idéer ägnade lefnad ännu
länge få njuta af själens vårsol, då kan för-
fattarinnan, om än ålderdomen bryter rösten,
tillämpa på sig Franzéns vackra ord, då han
af en dagens kritik anvisades tystnadens ålder:
Om för den gamle skaldeyran
är med sitt sköna spel förbi,
han dock vid hjärtat lägger lyran,
att det må ljuda än däri.»
Helsingfors i jan. 1896.
V Lindman.
––––– *–––––-
Fruset skum.
JJr detta hafvet? — Tyst och kallt och glatt P
Jag känner det ej mer!
Jag minns det sist en mörk novembernatt,
Då månen hlek hland rifna skyar satt
Och såg på jorden ner;
Då vågorna som vilda hundar tjöto,
Och stormens händer skogar sönderhröto.
Nu ljuda inga skri kring skär och strand,
Förstummad är dess röst,
Och isen lagt sitt silfverblanka hand
Så ljust och lätt, och dock med järnhård
hand,
Kring hafvets hreda hröst.
En enda isig vinternatt det kräfdes,
Och lifvets stora strid i döden kväfdes.
Men långt där ute kring ett naket skär
En snöhvit sjöskumsfrans,
Till is förstenad, ännu vittne här
Om lifvets kamp, som maktlös hejdats här
Mot hårda stenars krans.
Af en förtrollning träffad död den hänger
Och som i ångest fast vid branten klänger.
Jag ser därpå, som väntar jag hvar stund,
Att den skall sjunka ned
Och lyfta sig igen om en sekund
Och stånka fräsande kring klippans grund,
Hvitskummande och vred . . .
Men vinterns stora vaggsång hafvet söfver,
Och tunga bördor vandra tryggt däröfver.
Så sofver själen ock, när sorgen trött
Sig vaggat själf till ro;
Likt skummet där, som skärets stenar nött,
Så domna tankarna, som smärtan födt; —
Men skall man dödens stränga cmlet tro ?
Nej, om en vinternatt kan lifvet släcka,
En vårdags sol kan det ur döden väcka!
Ellen Lundberg,
f. Nyblom.
Nyfikna barn.
»4[let var då fägnesamt, att någon finnes,
^ som kan sjunga ut om barnungars
odrägliga nyfikenhet,» torde någon utbrista,
när han ser titeln på denna uppsats. Den
som så tänker, blir dock svårligen besviken,
i fall han gör sig besvär att ögna igenom
följande rader. Ty här gäller det att ta
en stor kategori af s. k. nyfikna barn i
varmt försvar.
Taga nyfikna barn i försvar!
Ja, sådana barn som äro vakna, intresse-
rade, vetgiriga. Men detta är ju något helt
annat än att vara nyfiken. Ja visst är det
så, men olyckan är att dessa goda egen-
skaper oupphörligt förblandas just med egen-
skapen nyfikenhet och behandlas därefter.
Barns begär att veta, hur en sak är be-
skaffad, hur man bär sig åt för att astad-
komma det eller det resultatet, hvad det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
