Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 17 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 19
ordet betyder o. s. v. är ju, såsom man
lätt finner, om man tänker närmare på sa-
ken, ett oundgängligt villkor vid barnens
utveckling, i synnerhet under de första fem
sex åren af deras lefnad. Ty det finnes väl
ingen uppfostrare, hur skicklig han än må
vara, som ej skulle komma ansenligt till
korta, i fall han vid sitt arbete ej hade
denna faktor att räkna med.
Hvad är nu den så mycket omskrikna
barnanyfikenheten? Jo, antingen är den helt
enkelt liktydig med kunskapsbegär, eller också
är den en afart af detsamma, nämligen
missriktad vetgirighet. Blott i det senare
fallet får ett utrotningsarbete komma ifråga,
och det måste utföras med stor varsamhet
och försiktighet. Men nu är det så, att
vare sig barnen fråga af nyfikenhet eller af
vetgirighet, få de allt som oftast till svar
på sina frågor : »Man skall aldrig vara ny-
fiken.» »Små barn ska inte lägga sig i
allting.» »Det behöfver du inte ha reda
på.» »Du tröttar ut mig med dina frågor,»
o. s. v.
I tanke att man bekämpar nyfikenhet
hos barnen, för man i själfva verket krig
mot deras sunda och vakna intresse för den
värld, som omger dem, och i de fall, där ny-
fikenhet verkligen förefinnes, drar man i här-
nad mot den efter en så dåligt uppgjord
krigsplan, att de dödande huggen på samma
gång drabba vetgirigheten, vakenheten och
intresset, ja i värsta fall endast dessa senare.
Hur ofta har man ej sett t. ex. små ob-
servanta fem- och sexåringar, om hvilka
man tio år senare fått konstatera, att de
gingo andligen blinda genom sin värld ; det
lifliga intresse man så mycket beundrade
hos dem hade ömkligen afsomnat. Till dy-
lika förändringar äro orsakerna naturligtvis
Here; men en af de allra oftast förekom-
mande är just den, att barnens kunskapsbe-
gär betraktas som nyfikenhet, behandlas
därefter och går under. Men när vakenhe-
ten och intresset en gång dödats, är det i
ytterst få fall man kan fira deras uppstån-
delsefest. Jag vågar därför dristeligen göra
det påståendet, att de barn som få behålla
dessa förmåner, äfven om nyfikenheten följer
med, äro lyckligare än de, som visserligen
befrias från denna senare, men på samma
gång förlora två af de säkraste ledsagare
de kunna ha under lifvets alla förhållan-
den.
Den verkliga nyfikenheten är, som ofvan
nämnts, missriktad vetgirighet. Barnen fråga
om allt, som möter deras ögon. De kunna
ej förstå, att det är för dem lämpligt att
få reda på t. ex. hvad ett visst träd heter,
men högst olämpligt att få del af den skan-
dalhistoria, som deras mamma med sådant
brinnande intresse åhör ; deras omdöme kan
icke säga dem, att lusten att få den ena
kunskapen betraktas som vetgirighet, men
lusten efter den andra som nyfikenhet. Det
torde därför i de flesta fall vara vi äldre,
som få taga ansvaret för att barn äro ny-
fikna; skulden därtill blir vår, om vi tidt
och ofta i deras närvaro bringa på tal äm-
nen, som vi ej anse vara för deras öron,
och om vi genom exemplets makt inplanta
nyfikenheten hos dem, missrikta deras vet-
girighet.
Göra vi, föräldrar och andra uppfostrare,
oss aldrig skyldiga till något sådant, ge vi
med lugn och tålamod barnen klart besked
vid alla de tillfällen vi kunna göra det, be-
möda vi oss om att skaffa ett sundt och
godt innehåll åt deras dagliga lif, då blir
det oss lätt att leda deras intressen i rätta
strömfåror, och då kunna vi, utan att alls
väcka deras nyfikenhet, när det behöfver
klargöras för dem, att de ej äga förutsätt-
ningarna för att begripa eller inhämta kun-
skap om den eller den saken.
Barn, som få verkligt vetande, afpassadt
för deras uppfattningsförmåga, bli sällan
nyfikna; hos dem, som få ett tillräckligt
och sundt lifsinnehåll, finnes i regeln ej plats
för denna småsinnets förnämsta egenskap.
Mycket väl må man emellertid akta sig
för att i barnens närvaro berömma dem för
kunskapsbegär ; om de ofta få höra denna
helt naturliga egenskap utropad såsom i
hög grad lofvärd, tillräkna de sig den gärna
som en stor förtjänst, och frestelsen att in-
för främmande personer lysa med sin vet-
girighet förleder dem att göra frågor, ej af
intresse, utan för att bli observerade. Har
man genom oförstånd kommit barnen att
falla för den frestelsen, så får man genast
visa, att man genomskådat dem och låta
dem veta, att de hos dem, som de tänkt
imponera på, ej uppnå annat än att anses
för påflugna och nyfikna, och klargöra för
dem lumpenheten och småaktigheten i dessa
egenskaper.
Hvad som är oblandad nyfikenket bör ju
utrotas, men dess område är oändligt myc-
ket mindre, än man vanligen anser det vara.
Må vi väl komma ihåg detta, så att vi ej
rycka upp hvetet, när vi rensa bort ogräset.
Och må vi akta som guld barnens vakna
intresse och sunda vetgirighet; må vi aldrig
behandla dessa som nyfikenhet!
Erk.
–––- «–––- -
Hvarför fruar ställa till partier.
l)et var i en salong i en landsortsstad och da-
merna jämte två eller tre herrar, som räddats un-
dan virabordet, sutto samlade kring aftonlampan.
Ett intressant samtalsämne var å bane, det
syntes tydligt, ty samtliga damer sägo upp från
sina arbeten, lystrande som en flock betande
hästar, hvilkas uppmärksamhet väckts af något
ovanligt.
Man talade också om ingenting mindre än en
förlofning — en förlofning som visserligen icke
var en fullständig nyhet, enär det var en offent-
lig hemlighet, att borgmästarinnan sammanfört
de unga ocli lifligt intresserade sig för deras för-
ening, men som likväl nu för första gången in-
för societeten framstod som ett fait accompli.
»Kan ni förklara, att fruar äro de mest ange-
lägna af alla att gifta bort unga flickor?»
Den, som ställde denna fråga, såg själf mera
ut som en ung flicka än en fru, och hade icke
två tjocka guldringar glänst på vänstra handen,
skulle man säkert tagit henne för ett af de gifta
damernas utvalda offer, så utprägladt oppositio-
nel lät tonen.
Man skrattade.
»Det är sant,» sade en äldre fru och nickade.
»Men hvarför? Jag vill inte för allt i världen
ha något annat parti på mitt samvete än mitt
eget. »
»Kära lilla du,» sade f. löjtnantens fru, som
öfverskridit fyrtiotalet och följaktligen beskyd-
dande klappade den oppositionelt anlagda på
axeln, »det är därför, att vi veta, att flickorna
ovillkorligen vilja bli gifta, och då anse vi rättast
att spela en smula försyn. . . du förstår, vi ha
ju litet mer erfarenhet och kunna ju bättre välja,
och ju förr vi få en flicka bra gift, desto säkra-
re äro vi, att hon inte råkar fästa sig vid någon,
som inte kunde göra henne lycklig.»
»Bah, det är precis detsamma som att säga,
att en ung flicka inte har någon egen vilja eller
smak . . . och för resten, om det också skulle lyc-
kas att väcka kärlek, där ingen finns, tron I verk-
ligen, att någon människa, hon må nu ha ring
på fingret eller inte, kan förutse, hvad sorg eller
lycka som ett äktenskap kan medföra?»
»Nej, det tror jag visst inte, åtminstone inte
sorgen,» och f. löjtnantens fru suckade djupt, I
»men jag tror, att utsikterna till lycka kunna
vara mer eller mindre goda, och att man ibland
kan riktigt säkert säga: det här måste gå på tok.
Hvarenda kvinna råkar åtminstone en gång i sitt
lif ut för en man, som hon bestämdt blir olyck-
lig med. Är det då inte bättre, att hon följer
ett godt råd från någon, som vill henne väl och
som ser längre än hon, och tar en man, som åt-
minstone tycks kunna göra henne lycklig?»
» söta du, det var rysligt så sorgligt! An-
tingen bli olyckligt gift eller giftas bort på be-
ställning! Då föredrar jag att vara ogift!» och
den medelålders damen, hvars glada min gaf syn
för sägen, att hon tog sitt ogifta stånd med jämn-
mod, gjorde den mest energiska åtbörd med virk-
nålen.
En yngre herre, som med korslagda armar
småleende åhört konversationen, blandade sig nu
i samtalet. Medan han sakta och varligt strök
med handen öfver det plyschklädda armstödet
på länstolen, började han med låg och allvarlig
röst :
»Det kan också vara en annan omständighet,
som förmår gifta damer att sätta ihop partier.
Man vet, hvilken roll hämndkänslan spelar här i
lifvet. Antag nu, att en fru känner sig besviken
i sina förhoppningar på äktenskapet. Hon vill
tagarevanche på männen för sin förlorade ungdom,
sin svunna lycka och sina krossade ideal–––»
»Ciud ske lof, dit ha vi inte kommit än» —
det var en söt och sipp liten borgarfru som ta-
lade — »ni ungkarlar tro aldrig på någon äkten-
skapslycka, bara därför att ni äro för själfviska
för att gifta er, och flickorna, de äro för blyga
att visa sina känslor. Då är det vår uppgift, ser
herr notarien, att besegra er själfviskhet och
hjälpa de små blyga blommorna till rätta, då de
stå i valet och kvalet. Jag vill säga, att det vill
litet själfuppoffring till, ty det är minsann det
otacksammaste man kan ta sig till.»
Den lilla borgarfrun, som sagt allt detta i ett
andedrag, drog efter andan. Notarien fortsatte:
»Jag återgår till min revanche,-tanke. Det är
den enda ljusa punkt jag finner i detta mörker.
En kvinna är besviken och förolämpad — hon
tager revanche. Detta är den naturliga och följd-
riktiga förklaringsgrunden. Det ligger i hennes
natur att taga revanche. Hvad har hon då att
göra? Antingen måste revanchen gå ut öfver
hennes egen man eller också öfver andra män . . .
giftaskandidaterna. Kvinnorna tycka om att göra
männen solidariska. Hon gör alla män ansvariga
för ens fel. Det är därför hon så gärna hämnas
på de stackars giftaskandidaterna, som intet ondt
gjort...»
»Fy, herr notarie!» ropade alla damerna i ko-
rus. »Fy! Hur kan notarien ha så dåliga tankar
om oss!»
»Visst icke, jag ber om ursäkt mina damer,
mina tankar om er äro visst icke dåliga... de
äro tvärtom höga. Ni måste medge, att jag ställt
damernas intelligens betydligt högre än vare sig
fru löjtnantskan eller ni, min nådiga (han vände
sig mot den lilla borgarfrun). Den första sup-
ponerar, att fruarna gifta bort unga flickor för
att rädda dem ur samma predikament, som de
själfva befinna sig i...»
»Nej, min bäste notarie, nu är ni för elak ...»
Det var naturligtvis löjtnantskan, som talade, men
den oförbätterlige lät henne icke fortsätta.
»Den andra har de högsta tankar om den äk-
tenskapliga sällheten och anser, att fruarnas
högsta mission är att hjälpa upp det dåliga föret
i helgedomens inkörsport, men erkänner på sam-
ma gång så älskvärdt, att när de unga väl kom-
mit in och portarne slutits, så... glömma de all-
deles bort att tacka (undertryckt skratt från flere
håll). Men jag, mina ärade damer, jag tror inte
alls, att kvinnorna äro så naiva. Deras intelligens
är vida öfverlägsen männens ...»
Eny röst halfhögt: »Det var då snällt, att han
erkänner det.»
»... i sådana här fall. De begripa, hvad vi stac-
kars män aldrig lära oss att förstå, oaktadt det
inte saknas varningar... de begripa, att äkten-
skapet är en snara. Ni minns kanske den där
sentensen: äktenskapet är en råttfälla: den som
är ute, han vill in, och den som är inne, han
vill ut. Den sentensen förstår kvinnan. Hon
förstår, hvilken dämonisk makt den där råttfäl-
lan utöfvar på en stackars fri manlig individ,
likaväl sam hon har erfarenhet om, hvilka för
tviflade ansträngningar de fångna råttorna, her-
rarne, göra för att blifva fria, låt vara bara för
en kväll. När en liten söt och älskvärd fru inte
får den nya vinterkappan, som hon särskildt ön-
skat sig, och märker att hela hennes äktenskaps-
lycka är en tom — tom illusion, vet ni, hvad
hon gör då? Jo, då går hon ut och funderar på,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
