Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 17 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N ‘21
18%
förskräckelse kan bringa menstruationen att
afstanna och kan t. o. m. komma den att
uteblifva för lång tid; oro och fruktan kunna
ofta framkalla densamma på olaga tid. Kon-
sekvensen borde vara, att man skulle söka
undvika sinnesrörelser, särskildt under men-
struationen. Till en viss grad är detta må-
hända utförbart — alltid åtminstone eftersträf-
vansvärdt.
Men är tillbörlig skötsel under själfva men-
struationen af vikt för dennas normala förlopp,
så är en motsvarande lämplig skötsel under
mellantiden det icke mindre. Gif den upp-
växande flickan tillfälle till en sund och all-
sidig kroppsutveckling, genom lekar, gymnastik
och lämpligt kroppsarbete, och härda hennes
hud- och nervsystem genom bad och vistelse i
friska luften, och hennes första menstruation
skall i regel infinna sig utan sjukliga symptom.
Må sedan den unga kvinnan fortsätta att ägna
sorgfällig vård åt sin kropp, att på tiderna
mellan menstruationerna yttermera öfva, stärka
och härda den, den kroppsarbetande kvin-
nan ock särskildt att gifva öfning åt de vid
arbetet försummade kroppsdelarna — och dessa
alltför vanliga menstruationsrubbningar och plå-
gor under menstruationen och denna öfvermåt-
tan känslighet under denna period, hvilka för-
bittra en så stor del af många kvinnors lif,
skola förekomma hos allt färre af vårt släkte.
–––- *–––-
En inbjudning till vårt
lands konstnärer.
Iduns redaktion har i dessa dagar utfärdat
samt inom konstnärskretsar låtit sprida en så
lydande inbjud7iing :
K
ärrned inbjudas ärade konstnärer
att deltaga i en täflan om en teck-
ning till omslaget för Idunsjulnum-
mer 1896.
Teckningen skall vara afsedd att utföras
i fem modellerade färger.
Omslagssidans storlek: Höjd 35,4, bredd
26,8 c. m.
I kompositionen böra inrjmmas orden:
Iduns Julnummer 1896 — Utgifoare: Frithiof
Hellberg.
Segraren bland de täflande‘erhåller för
sin teckning ett pris af tre hundra
(300) kronor, men är då skyldig att I
sedermera utföra teckningen så, att den
bäst lämpar sig för reproduktion. Af öf-
riga inlämnade teckningar äger Iduns
Redaktion företrädesrätt Lill dem, hon efter
särskild öfverenskommelse med konstnären
anser sig vilja inköpa.
Teckningar, som äro afsedda för täflin-
gen, skola vara inlämnade till Iduns Re-
daktion, Stockholm, senast den 15 näst-
kommande februari och å omslaget bära
påskriften »Iduns Julnummer». Hvarje
teckning bör för öfrigt vara försedd med
signatur eller motto och namnsedel. De
förslag, som ej kunna användas, få åter-
hämtas under maj månad.
Stockholm den 9 januari 1896.
För Iduns Redaktion
Frithiofflellberg.
■––––– *––––
Min konst.
Af Eleonora Duse.
Till Zacconi* kom en dag en läkare, som
hade sökt upp honom blott för att fråga,
om han endast spelade sina roller, eller om
han också kände dem, och Zacconi hade
svarat: »Om jag känner? Tänk er — efter
första akten af Dostojewskis »Andras bröd»
är det mig, som vore jag gammal — för-
skräckligt gammal, gammal ända in till det
innersta djupet af min själ och min kropps
mest fördolda tågor». En kritiker, en myc-
ket framstående kritiker, skeptisk som alla
kritici, har skrattat åt dessa ord och me-
nat: »Den kära Zacconi, han behöfver då
sannerligen inte posera . . .!»
O, detta skratt! . . . -— O, dessa ord! . . .
— Hur ondt ha de icke gjort mig! . . .
Skrattet var tvifvel — sarkasmen ironi —
ordalagen öppet, kränkande hån! — Men
jag vill bli den store skeptikern en Paulus,
en Paulus som öppnar hans ögon på vägen
från Damaskus, på det han må se det sanna
ljuset.
Ack, I tron alltså verkligen, verkligen
att en konstnär ej är något annat än en
automat, som hasplar af sina roller, som
satte man bara in en annan, en ny vals?
I tron alltså verkligen, att han kan vara
än Othello, än Mercadet — än Osvald, än
Armand —• än Hamlet, än Loris, utan att
i sin själs innersta djup fullkomligt lefva
med den person, han framställer, i alla
hans lidanden och smärtor? — O, hvilken
missuppfattning, i hvilken I ären fångne!
Hören — och förlåten mig, om jag är nog
oblyg att använda mig själf som exempel.
Analysera mig, studera mig, då jag står
däruppe på scenen och mina nerver, mina
arma sönderslitna nerver skälfva — då mitt
blod svallar — mina pulsar hamra och
bulta — mitt hjärta slår, som ville det
sprängas — och min hjärna tycks mig
söndersmulas och upplösas i sin fruktans-
värda hyperästhesi. Studera mig — ana-
lysera mig — tag er kritiska sond till
hjälp — uppdela allt i min prestation med
edert förstånds tväeggade lancett, och I
skolen se, att jag icke vet, att jag är på
scenen, att jag förgäter den sceniska fik-
tionen, och att jag lefver »verkligheten»,
att jag icke är »jag»,. utan allt efter om-
ständigheterna Magda eller Cæsarine —
Marguerite eller Mirandolina — Cyprienne
eller Fedora — att jag skrattar med dem
— gråter — svärmar — fråssar — hatar
— älskar — kämpar och — förråder; att
jag hängifver mig och sätter mig till mot-
värn — hämnas — förställer mig -— rasar
mot mig själf och andra — att jag lefver
— älskar —■ dör! I Fedora är det verk-
ligen giftet, som bränner i mina inälfvor.
Det är lungsot —- den tärande, smygande,
förfärliga lungsoten, som verkligen kväfver
mig i Armands armar.
Där på scenen, där bakom rampens ljus-
rad försiggår det sällsamma — det under-
bara — det oförklarliga, där blir min na-
tur fördubblad — öfvergår i en annan män-
niska. Och — liksom genom en hypnotisk
själfsuggestions trollkraft — som genom
inflytelsen af en af dessa drycker, hvilkas
hemlighet nedärfts från de gamla thessa-
lierna ända till vår tid genom släktled efter
v Erneste Zacconi är Italiens störste nu lefvande
karaktärsskådespelare,
släktled — som genom en mystisk gåfva
från något högre väsen vibrera alla mina
nerver i skälfvande smärta, af äkta, verk-
lig smärta från de lidelser, som storma ge-
nom min själ — de vibrera så som eols-
harpans strängar för vinden — under ha-
tets andedräkt — under kärlekens smek-
ning —• svartsjukans stormilar —- vällu-
stens rasande hvirflar — hämndens — li-
delsens — under dödens sakta utandade
fläkt. . .
Sådan är konsten — den sanna konsten,
mina vänner, —- konsten, som för oss be-
tyder skratt och gråt, jublande lust och
fruktansvärda kval — ursinne och martyr-
skap — vällust och förtviftan — sådan är
konsten, som kräfver vårt hjärteblod. Ja,
konsten, den härliga, för hvilken jag lefver,
och i hvilken jag skall gå under och vill
gå under.
Bland våra sjömän i London.
Bref till Idun.
London i januari 1890.
K
ellregn själfva julaftonen. Du väntar dig så litet
af dagen — liar ingen julkänsla alls — då du
på morgonen reser af med järnväg till East End.
När du väl kommit till »Scandinavian Sailors
Home», vittnar dock allt om, att eu stor högtid där
står för dörren. Ifriga händer binda guirlander af
grönt, andra äter drapera fanor kring väggarna
eller sätta upp kulörta lyktor i den stora mat-
salen, där sjömännens egentliga julafton skall
taga sin början kl. 5 e. m. Men blott att få del-
taga i själfva förberedelserna tycks för mången
vara halfva julglädjen. »Tio år har jag varit till
sjös vid den här tiden,» sade en väderbiten tim-
merman till mig, »och tyckte därför, jag en jul
kunde få vara i land.»
Nu äro granarna färdiga, — och hvilka fat med
smörgåsar sedan! När så ändtligen turen kom-
mer till kaffet med den rikliga »doppen», visa
våra sjömän, att de förstå göra all heder åt sven
ska hvetebullar, pepparkakor, m. m.
Därpå följde sång samt bön och tal, omväxlan-
de af ingeniör och fru Velin. Det var så myc-
ken värma i bådas deras föredrag, — ett förståen
de af dessa blott alltför ofta lättledda, stora barn,
som kom ögon att ömsom tindra, ömsom tåras.
Och just att det i främsta rummet vädjades till
deras hederskänsla, måste väcka hänförelse, stär-
ka och höja.
»Ni ha uppfört er som gentlemen i afton, gos-.
sar, — och utan att vara det är ingen verkli-
gen sjöman. Den, som förra året gick och sålde
en skön ylletröja han just fått som julklapp från
Sverige, för att få sig några supar, kan inte kal-
las sjöman. — Tag vara på edra goda namn, så
att ni ej heta Andersson i dag, Pettersson i mor-
gon och Lundström i öfvermorgon. Men tag fram-
för allt vara på edra tankar, eder hälsa. — Vänd
på slantarna nio gånger och stoppa in dem den
tibnde, — och ni kan få er en präktig hustru
hemma i Sverige, en sådan där med nära nog
lika. valkiga händer som ni, som inte är rädd att
ta’ i, då det gäller, och aldrig låter «r gå till sjös
igen med hål på byxoma. I en framtid ska’’ni
helt säkert kunna slå er till ro i er stuga med
både piga och ko, om ni bara följer dessa få,
eukla råd.»
Nu skulle julklapparna delas ut, och en och
en fingo sjömännen komma fram för att få hvar
och en sitt lilla paket. Under tiden sjöngo de,
som så hade lust, psalmer, — och sedan jag spra-
kat några ord med en här, en där af de väntan-
de männen, stannade jag att lyssna till vår gamla
julpsalm: »Var hälsad, sköna morgonstund.»
Den sjöngs långt ifrån väl, men det gjorde en
godt att se dessa stora »gossar», som själfmant
samlats kring orgeln, många i små giupper, för
att kunna se ur samma bok. — Ensam närmast
orgeln stod en äldre man, som tycktes leda sån-
gen. Då den förklingat, vände jag mig till ho-
nom med ett par ord, hvarvid han — med af
inre ljus strålande blick —upprepade slutorden:
»En gång varda Honom lika.> Hvad han före-
föll rik och lycklig, denne gamle sjöman! Och
dock — utom kamp och. strid med sig själf hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
