Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 17 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 IDUN 1896
han fått lida smälek af kamrater hela lifvet ige-
nom. Men han visste, hvad frid nte på stormigt
haf ville säga, han jublade af trosvisshet på sitt
eget, enkla sätt. Och den gamle sjömannens få
ord gjorde ett djupare intryck på mig än mån-
gen så till innehåll som form fulländad predikan.
Annandagen — denna nöjenas dag i London
— var det engelsmän, som i en annan del af
East End — i det s. k. Strangers’ Best — ställde
till fest för sjömän af olika nationer.
Genom de ruskigaste gator, där man mötte
sorgliga uppenbarelser af sitt eget kön, hvilka,
grant utklädda, skrikande och sjungande drogo
oss förbi, fördes vi af en svensk sjömanspredi-
kant till ett litet oansenligt hus. Allra högst
uppe var skandinavernas sal, och ord af väc-
kande sanning fingo vi där höra af den, som
en gång själf såsom sjöman lidit mer än de fleste
och därför också desto djupare kunde känna för
och sympatisera med sjömännen.
Han ansåg dock, att de alldeles skämdes bort
här i London under julen. De kunde då gå från
fest till fest, tillställda så af kyrkan som sjömans-
hemmen och enskilda. I andra engelska kust-
städer däremot gjordes intet för våra sjömän.
Det skulle därför nu blifva en uppgift för denne
sjömanspräst att söka få intresset och julgåfvor-
na fördelade äfven bland vårt sjöfolk på andra
orter i England.
Kom så nyårsaftonen, då jag fått löfte följa
med en här bosatt ung svenska till skandinavi-
ska sjömännen å Greenwich Hospital. Och där
förflöto några af årets sista timmar fortare och in-
nehållsrikare än kanske dagar och veckor af detta
95, som aldrig vänder åter.
Hon kom som en frisk fläkt, denna deras kvinn-
liga vän, från sjuksäng till sjuksäng — med ett
gladt, ett uppmuntrande ord, ett vänligt leende,
och grofva näfvar fattade så kraftigt hennes hand,
att bara däri låg en hel fond af tacksamhet, om
än orden ofta ej tycktes så lätta att finna.
Det var gripande bilder ur lifvet, ja, många
t. o. m. från dödens port, som här mötte den,
som kom från det jäktande världsvimlet där utan-
för, från det på öfverflöd liksom elände rika
London.
Där ligger en finne med ett af dessa ärliga,
öppna ansikten, som man kan lita på. Han föll
under arbetet ombord ned i lastrummet och ska-
dade sig så, att han blef oduglig för resten af
resan, men hoppades nu efter lyckligt genomgån-
gen operation snart få komma till sjös igen. Hvad
hans ögon lyste i kapp med de hvita tänderna,
då man talade med honom om Finland, detta
äfven för oss svenskar så kära land.
Här räcker oss en gottlänning med ett bredt
grin — en hjärtlig välkomsthälsning — sin vän-
stra hand. Den högra är omlindad ända till armbå-
gen. Vår sjöman tycker emellertid, att armen bor-
de ha blifvit bra för länge se’n, som det plåstrats
med den. »Kapa bort det alltsammans,» säger
han på sitt skämtsamma sätt, »så jag får kom-
ma härifrån bara.» Men bitterheten låg och
grodde därinne, då han talade om de sina hem-
ma, som »motat ut» honom som en liten pojke.
Sen hade han skrifvit bref på bref och en gång
skickat pengar till dem samt genom posten hört,
att de blifvit lyftade, men aldrig fått en rad till
svar.
Nu har vår unga flicka att hviska några ord
till en döende lungsiktig och en kräftsjuk, hvars
hela ansikte är förstördt och som lider förfärligt.
Den där unge gossen däremot, som sitter på-
klädd vid kolelden och blott längtar att få kom-
ma ombord igen, ser ju alldeles frisk ut. »Mina
lungor bli alldeles bra, bara jag kommer till ett
sydligare klimat, det tror doktorn också,» säger
han helt glädjestrålande. Han har ett så vekt,
nästan kvinnligt uttryck denne yngling. Men
svag har han varit, glömt sin fars förmaningar,
då han kommit till hamnarna med guld i fickor-
na, och nu är hans hälsa i förtid bruten ...
Efter att ha sagt farväl åt en gammal islän-
dare, som med synbar belåtenhet visat oss sin
»hustru»: ett etui för sysaker, som någon vänlig
norska arbetat åt honom till jul, stanna vi vid
ännu en hufvudgärd.
»IIvilket stilla, fridfullt uttryck öfver det an-
siktet,» tänker jag genast. Jag märker då ej, att
mannen är blind, ty de stora, blå ögonen äro fort-
farande helt klara. Äfven där möter oss ett inre
ljus, som gått upp under de tre och ett halft års
natt,hvari denne sjömanlegatåhospital,långtborta
från hem och fädernesland. Minnen från hans
barndoms dagar draga säkert förbi hans inre syn,
då han hör, att äfven jag sett de stora, majestätiska
skogarne i Norrland, varit till Avasaksa, vid hvars
fot han som liten pilt lärde sig tala på finska. —
Han var nu ej mer än 26 år, — men hvad behöfde
han de strumpor, hvilka till julen som gåfva
från Sverige fallit på hans lott. Han var ju lam
i hela kroppen, dock så att benen genom tyng-
der måste hållas utsträckta. Några af den vänstra
handens fingrar kunde han ännu röra, och då
en ros stacks mellan dem, så att han kunde lig-
ga och känna doften af den, log han ett så lyck-
ligt, tacksamt leende. — »Kom fröken,® sade
han till min vän, »jag måste berätta, hur stygga
tankar jag haft, sedan fröken var här sist. Jul-
afton var det så kallt här, jag kände mig då så
ensam och riktigt låg och knotade för mig själf.»
Jag torkade en tår, ett par... Det var mina
intryck från julen bland våra sjömän i London.
Nell.
Från Iduns läsekrets.
»Jultomtarnes» fest.
Jultomtefest shall firas
af y>tomtarney> i stan.
Med glitter, ljus och flaggor
de prydt en jättegran.
Ren står den midt i salen
i all sin prakt och glans
och väntar på små gäster
och deras muntra dans.
Och fattiga små gäster
ren i tamburen stå.
I splitternya Häda-
de hlädts från topp till tå.
Och barnaögon stråla
af tacksamhet och fröjd,
och hvarje julens tomte
sig känner glad och nöjd.
Ty intet tillfredsställer
ett hjärta ändock så,
som det att kunna kläda
de stackars nakna små
samt mätta hungrig mage
och glädja barnasjäl.
Det kärleksverk må kallas,
det är att göra väl !
Men i den stora salen
en annan flock ock fanns
af andra små, som samlats,
en riktig blomsterkrans
i rika, flada färger,
rödt, blatt och skärt och hvitt —
med bjäfs och broderier
af sista modets snitt,
1 skor, så smidigt mjuka,
så lätt som älfvor små,
de fina tomtebarnen
där sväfva fram på tå.
Med lätta, glada sinnen
de ila salen kring
och längta att kring granen
få taga hop i ring.
Då ljuder Narvamarschen
ifrån musikestrad,
och fattiga små gäster
ses tåga in i rad.
Och alla »tomtar)) blicka
med vänligt välbehag
uppå den unga skara,
de bjudit hit i dag.
Men när musiken tystnat,
försagda barnen sta.
Och rundt omkring dem trippa
de ljusa älfvor små.
Mvaranri de nu beskåda
med kvicka ögonkast.
Och ■— klädning, nyss så vacker,
blir ful uti en hast.
Men tomtebarnen åter
uti sin fina stass,
de se sig genast vara
utaf en — t,bättre klass)).
Och så emellan dessa
och hvarje liten gäst
på själfva högtidsdagen
där blef ett svalg befäst.
Hvi skulle granna kläder
och lyx och flärd och ståt
på barnafesten skilja
just barnahjärtan åt?
Hvi skulle hos de unga
från fattigdomens härd
ett frö till afund läggas
samt längtan efter flärd?
Jultomte.
–––- *––– -
Uf notisboken.
Sjöhjältens dotter. Här om dagen ailed i
Karlskrona lugnt och stilla vid 841/2 års ålder
efter ett långvarigt aftynande, fröken Christina
Louise af Duke, dotter och den längst kvarlef-
vande ättlingen af den långt före detta hädan-
sofne sjöhjälten från tredje Gustafs dagar general-
amiralen grefve Johan Puke och hans maka
Christina Charlotta, född Giertta.
Den nu bortgångnavördnadsvärda gamla damen,
för sitt goda och hjärtevänliga, enkla och glad-
lynta sinnelag afhållen och högt värderad af en
hvar, som med henne stått i någon beröring, var
— sedan hennes äldre syster Flora för ett par
år sedan afled — den sista af en urgammal svensk
adlig ätt, som ristat mången runa i vår histoida.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
