Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 3. 17 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896
ÎDUN 2:1
ocli violin, a-dur, livilkeii stod på tisdagens pro-
gram, var oek ett allt igenom gediget oeli intresse-
väckande verk och kom i hrr Stenhammars och
Avlins besjälade tolkning förträffligt till sin rätt.
Bifallet var efter hvarje sats i jämnt stigande.
—• Som sjutnummef gafs en här äfvenledes
ny stråksextett af Tchaikowsky, »Souvenier de
Florence», d-moll, ett af mästarens allra sista
arbeten. Kvartetten var härvid utvidgad med hrr
E. Sundqvist och E. Borgstedt. Äfven denna nya
bekantskap mottogs med lifligt bifall, särdeles
den vackra adagiosatsen. I ett som allt hade
åhörarna odelad tillfredsställelse af sin innehålls-
rika och omväxlande musikafton.
Fröken Sigrid Lindbergs konsert få vi omnämna
i nästa nummer.
Herr Sven Scholander gifver måndagen den 20
dennes en musik- och Bellmans-afton i Veten-
skapsakademiens hörsal. Biljetter säljas i Abr.
Lundqvists hofmusikhandel.
Fru Eva Nansens konsert är uppskjuten till den
31 dennes.
––––-*––––-
Drottning Margheritas
skyddsling.
Ur en målarinnas dagbok af Ludwig Salomon.
Öfvers. för Idun af Philibert.
f
nöflingorna dansa i täta flockar fram-
för fönstret till min atelier, och jag
sitter i gungstolen framför brasan. Bjud-
ningen i afton har jag försakat, ty sedan
jag hemkommit från min italienska studie-
resa, skulle jag helst vilja lefva i djupaste
enslighet; om möjligt vore, ville jag också
gå omkring med slutna ögon. Sedan jag
skådat söderns färgprakt, förefaller det mig
ändå, som om jag här beständigt vandrade
omkring i dunkel natt. Liksom händelse-
vis sträcker jag ut handen efter solfjädern,
som ligger på det lilla hordet till höger,
jag slår upp den och jag utropar ovillkor-
ligen: O, mia bella Venezia! En tjusande
vy af Dogepalatset och Piazzettan lyser
emot mig trots skymningen. Och nu för-
flyttar jag mig i tankarne tillbaka till sago-
staden, jag befinner mig ånyo på den skim-
rande kanalen, jag vandrar omkring i Mar-
kus-kyrkans trolska skymning och jag sitter
bredvid min vänliga värdinna, i hvars säll-
skap jag tillbragte så många behagliga tim-
mar. Ja, jag hör t. 0. m. hennes klang-
fulla röst. Jag sitter ånyo framför henne
för att taga afsked, och hon skänker mig
ännu en pratstund.
Jag hade sagt henne, att jag önskade taga
med mig som minne en solfjäder, prydd
med en vy af Venedig — jag hade sett
flere sådana solfjädrar i butikfönstren —
och nu kunde hon gifva mig det bästa råd:
»En sådan solfjäder bör ni ej köpa an-
norstädes än hos Concetta, endast hon har
verkligt konstnärligt målade solfjädrar af
detta slag. Ni skall få se, att det förhåller sig
såsom jag säger. Concettas namn är kändt
i hela Italien. T. o. m. från Neapel får
hon beställningar. Jag bör tillägga, att
hennes goda ängel, den sköna drottning
Margherita, icke så litet bidragit härtill.»
»Ah, drottning Margherita?» frågade jag
förvånad.
»Ja, just hon,» tilläde värdinnan. »O,
drottningen har fin smak. Hon älskar ej
det prunkande, utan det verkligt sköna.
Med sin vanliga snabba urskillningsförmåga
upptäckte hon äfven Concettas talang, och
därigenom räddade hon den olyckliga från
undergång. »
»Från undergång?» invände jag. »Sade
ni icke nyss, att hon förestår en stor, blom-
strande affär?»
»Ja, nu gör hon det,» svarade värdinnan,
»men hon har varit mycket olycklig. På
den tiden kom hon ofta hit till mig för
att söka tröst och råd. Huru ofta har hon
icke suttit här hos mig och bittert snyftat!
Jag var sen gammalt hennes bästa vän-
inna, och därför invigde hon mig i alla sitt
hjärtas hemligheter.»
»Ni retar i sanning min nyfikenhet,» ut-
ropade jag, »alla hjärtats hemligheter —
drottning Margherita ...»
Värdinnan log. »Det är ingen stor ro-
mantisk tragedi i stil med Lucrezia Borghia
eller Caterina Cornaro; då hela Venedig nu
känner till saken, så anser jag, att jag kan
fritt berätta er den enkla historien, utan
att göra mig skyldig till någon indiskre-
tion.»
Min värdinna satte sig bekvämt tillrätta
i sin breda korgstol och berättade följande:
»Concetta tillhörde en fattig tjänste-
mannafamilj. Hennes fader omkom på
Canale Grande, då hon var 12 år gammal.
Som den lägre klassens ämbetsmän här i
Italien uppbära i lön nätt och jämnt så myc-
ket, att de kunna draga sig fram för da-
gen, så råkade Concetta och hennes moder
i stor nöd, då deras stöd bortrycktes. Con-
cetta beslöt nu att lära sig måla. Hon hade
länge önskat irtbilda sig till målarinna. För
detta ändamål tog hon lektioner i målning
af den gamle Matteo vid Riva degli Schia-
voni och gjorde så snabba framsteg, att
hon redan efter ett halft års förlopp kunde
arbeta för åtskilliga affärer. Hon bemödade
sig dock att alltjämt utveckla sina konst-
närliga anlag och gjorde för den skull stu-
dier efter naturen i de offentliga parkerna
och på ön Lido och arbetade upp sig till
en duktig målarinna. Med förkärlek må-
lade hon solfjädrar, såväl med blomster-
stycken som med landskapsbilder. Hennes
målningar voro ofta så tjusande, så natur-
sanna, att jag omöjligen kunde se mig mätt
på dem. Naturligtvis fick hon nu många
beställningar, men det oaktadt förtjänade
hon ej synnerligen mycket. Som vanligt
togo uppköparne största vinsten. Emeller-
tid kunde hon, tack vare sin arbetsför-
måga, lefva ett någorlunda bekymmerfritt
lif tillsammans med sin mor.
Under dessa lugna arbetsår besökte jag
ofta Concetta, och om aftnarne promenerade
vi tillsammans på Markus-torget och på
Piazzettan. Så kom min förlofning emellan,
jag fick tusen nya plikter att uppfylla, och
jag kunde blött sällan besöka min väninna.
Gud Amor passade nu på att göra en ny
eröfring. Jag kände den unge man, som
vunnit Concettas hjärta: det var en präk-
tig, väluppfostrad ung man, och jag gladde
mig i bqrjan åt, att Concetta gjort ett så
godt val, men snart ställde jag de bittraste
förebråelser till mig själf, därför att jag
försummat henne allt för mycket på sista
tiden ; hennes kärlekslj eka blef af kort var-
aktighet och hon fick upplefva många bittra
stunder.
Paolo — så hette Concettas trolofvade —•
hade blott en klent aflönad plats i en lyx-
affär på Markustorget och var för öfrigt lika
fattig som Concetta. Concettas moder, ett
praktiskt anlagdt fruntimmer, ville därför
på inga villkor ge sitt samtycke till deras
förening. »Huru skulle det gå?» sade hon
alltid, när man sökte öfvertala henne att
ge efter i denna sak. Ofta tyckte man,
att hennes ord voro rätt hårda, ehuru man
inom sig nog måste erkänna, att hon kunde
ha rätt. Nå-ja, i alla fall deltog jag lif-
ligt i Concettas sorg.
Mina egna angelägenheter lade ino n kort
beslag på min tid och mina tankar, jag
gifte mig och måste öfverta värdinneskapet
här; ni förstår nog då, att jag ej hade nå-
gon tid öfrig för andras affärer. Jag hann
ej ens • besöka min käraste väninna.
Så en eftermiddag — table d’hôten var
just slutad och gästerna hade gått in till
sig för att hvila middag — stod jag här
och hoplade servietterna, då Concetta in-
trädde i salen. Då hon fick se mig, skyn-
dade hon, högljudt gråtande, fram till mig.
Jag blef att börja med både öfverraskad
och bestört, men snart återvann jag fatt-
ningen och förde henne till en hvilsoffa.
I början var hon alldeles förvirrad, men
slutligen lyckades det mig att lugna henne,
och nu berättade hon, att hennes moder
ville, att hon skulle göra slut med Paolo
och gifta sig med en annan. För att slippa
ifrån hemmets kvafva tryckande luft, hade
hon på sista tiden alltemellanåt brukat gå
ut i Stadsträdgården för att studera blom-
morna. Rosorna blommade just nu som
bäst därute; för öfrigt fanns där alltid en
präktig flora.
Under det hon nu satt där, ifrigt upp-
tagen med att teckna och måla, kom ofta
fram till henne en ung man, som envist
och uppmärksamt betraktade henne. Då
han till slut äfven tilltalade henne, blef hon
i början orolig och förskräckt, men då han
iakttog ett i allo höfligt sätt och då hans
accent genast förrådde främlingen — gent-
emot främlingar är man ju i dylika fall
mera obesvärad — så lugnade hon sig åter
och svarade höfligt på hans frågor, och så
uppstod ett kort samtal dem emellan. Kort
tid därefter sammanträffade de ånyo med
hvarandra, och under det samtal, som nu
följde, anförtrodde han henne, att han var
en rik engelsk godsägare och att han nu
vistats ett helt år i Italien, under hvilken
tid han besökt Florens, Rom och Neapel;
nu måste han säga farväl till detta sköna
land och resa hem, något som han trodde
ej skulle falla sig lätt för honom, trots det
att han älskade sitt hemland. Därpå ta-
lade han om henne, berömde hennes mål-
ningar och ville ha reda på hennes lefnads-
förhållanden.
Efter allt detta hade han uppsökt henne
i hennes hem, — 0, hon hade blifvit all-
deles utom sig af förskräckelse, då hon såg
hans blonda hufvud dyka upp vid trappan
— och formligen friat till henne. Han lof-
vade, att han skulle inreda åt henne en
stor atelier, och rosor det skulle hon få
både sommar och vinter! Han begärde ej,
att hon genäst skulle vara färdig med sitt
svar; han skulle komma tillbaka om fjor-
ton dagar, — under tiden ämnade han be-
söka Dalmatien —, och han trodde fullt
och fast, att hon då skulle antaga hans
tillbud, och sedan ville han taga henne med
sig och genast resa sin väg.
Under det han talade, var hon som för-
lamad och kunde ej få fram ett ljud; hon
hade ej heller märkt, när han gått; hon
hade blott hört modern tala vänliga ord —,
o, afskyvärdt vänliga ord! — som nästan
kommo henne att skrika högt af smärta.
Jag sökte lugna henne med, att det ännu
var fjorton dagar till den afgörande stun-
ENEROTH & Co.
Tekniska Fabriken”GÖTA LEJON”
* # # GÖTEBORG.
rekommendera sitt allmänt erkända
LÏÏTPÏÏLVER
fritt från klor
Lutpulvret begagnas vid lak eller tvavt i stanei
för bästa och renaste aska. Användningssättet
alldeles samma som med vanlig asklut, och
SÅP-PULVER (fritt från klor).
Sparar peïUMUffSLr- —––-
––– Sparar cllr’lbO’ÙO• —————
...................Sparar och-
-ersätter sapa eller tvål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
