Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 24 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1896
Efter den första balen.
?
ågelungen är flygfärdig. I går lyfte hon
för första gängen vingarne och svingade
sig ut i det brokiga, lockande, glänsande
lifvet! Ännu spritta alla pulsar. Hvilket
sällhetsrus, hvilken tjusning! Omsvärmad,
hyllad, utdelande ynnestbevis genom hvarje
bortskänkt dans, härskande öfver de unga
männens skara, som ifrigt trängdes om hen-
ne! Annu lefver hon som midt i en dröm.
Hvad allt har man icke sagt henne med
blickar och ord!
Nu begynner för dig, du trogna moders-
hjärta, en ingalunda lätt, men dock makt-
påliggande uppgift. Det gäller att dämpa
hänförelsens vågor, att återföra din dotter
till den nyktra verklighetens rike. Att
säga henne, att icke allt, som smickrande
läppar hviska under kronljusens glans, får
tagas för kontant, att göra henne upp-
märksam på, att lifvet icke kan bli den
dans bland rosor, som hon kanske är böjd
att antaga efter sina gårdagserfarenheter.
I sanning ingen lätt uppgift inför dessa
ögon, som ännu glänsa af det unga hjär-
tats förtjusning — men en nödvändig!
Ty försummar modern detta, ligger den
faran nära, att dottern fångas in i ett fan-
tasilif, snärjes i illusioner, invaggar sig i
inbillningar och förhoppningar, som kunna
bli ytterst skadliga för hennes vidare sunda
utveckling till själ och sinne — ja, kunna
göra henne till ett löje för utomstående.
På modershanden beror det att fördrifva
behagsjukans, njutningslystnadens skuggor,
som nalkas denna unga själ.
Lycklig den unga flicka, vid hvars sida
en sådan trogen vakterska står, väl redo
att kärleksfullt smycka henne till festens
fröjd, men samtidigt ingjutande i hennes
sinne den lefvande öfvertygelsen, att hem-
met är den bästa platsen för hennes kraf-
ter att utveckla sig och härligt blomstra.
I stillhet.
Skiss af A. L-d.
8
lon satt vid fönstret och sydde, sydde
» oafbrutet, så till slut sjönko händerna
ned i knäet, och hon blickade ut. Naturen
var klädd i höstskrud; några träd voro
redan aflöfvade, men de andra skiftade i
rödt och gult, och de vissna blad, som lågo
strödda här och där på gräsmattorna, skim-
rade som guld i solskenet. Där var glans,
där var prakt öfver allt, men den unga
kvinnan tyckte det liknade de röda rosorna
på den lungsiktiges kind — dödens bud-
bärare i glädjens dräkt. Hon ryste lätt till,
började att sy igen och tänka sina tunga
tankar.
Hon hade ju suttit på denna plats dag
efter dag, år efter år, och sett huru träden
och buskarne därute på gårdsplanen hade
grönskat, blommat, gulnat och vissnat, om
och om igen.
Åh, hvad det hade varit svårt i de första
ungdomsåren, då det sjöd och brusade inom
henne, då där funnos värme och glöd och
en längtan att komma ut, få se något af
världen — få lefva! När hon någon gång
öppnade sitt hjärta för modren, förstod denna
henne icke.
»Kära barn,» brukade hön få till svar,
»det går ju ingen nöd på dig, och förresten,
hvart vill du hän? Någon resa utomlands
ha vi icke råd att bekosta dig, och en in-
ackordering i Stockholm är minsann också
dyr. Du är ju pappas och mammas enda
glädje, icke vill du väl lämna oss en-
samma?»
»Men hvad skall jag taga mig till i detta
enformiga lif, » utbrast hon i förtviflan, »jag
har ju ingen verksamhet, gör ingen nytta,
utan sofver blott hort min dag?»
»Hvad tror du andra flickor göra, som
äro bosatta på landet, Gärda lilla? Du får
ju sköta dig alldeles som du själf vill, och
hvad kan du mera önska! Sigrid Berg och
du ha ju så mycket sällskap af hvarandra,
och när du vill göra nytta, kan du hjälpa
mig i hushållet.»
Gärda undrade, hvad hon kunde göra för
nytta i ett hushåll, där det var tillräckligt
med tjänare, och där husmodern själf öfver-
vakade allt i detalj, men hon teg och fort-
satte sitt stilla lif. Handarbete och läsning
blefvo hennes enda tröst, och så försökte
hon att så mycket som möjligt vara föräld-
rarne till någon hjälp och glädje, men de
voro båda raska, dugliga människor, som
gingo helt upp i sina praktiska sysselsätt-
ningar, som icke riktigt förstodo sig på sin
mera ideelt anlagda dotter.
Aren gingo sakta och omärkligt hän; det
blef mera stilla och lugnt i Gärdas inre.
Hon tänkte så sällan hon kunde öfver sitt
lif och sin framtid; de där gyllne flickdröm-
marne om hur »han» väl skulle komma till
henne också någon gång, taga henne på
starka armar, bära henne ut i den stora,
vida världen, där det fanns så mycken skön-
het och jublande lycka, de voro alldeles
försvunna. Hon hade ju så mycket att
vara tacksam för, men hennes sinnesstäm-
ning var tung, och lifvet föreföll henne ofta
tomt och öde.
Nu satt hon och sydde på en lysnings-
present till Sigrid, barndoms- och ungdoms-
vännen. På samma gång hon kände en
stor glädje öfvet vännens lycka, bodde där
vemod i hjärtat — hon blef ju så gräns-
löst ensam nu, när Sigrid reste.
Egoism, egoism, tänkte hon.
Det hördes raska steg i rummet utanför,
dörren öppnades litet häftigt och den unge
målaren trädde in. Han hade gästat huset
endast några dagar, men tycktes redan
vara fullt hemmastadd.
»God middag, god middag, fröken,» sade
han lifligt och slog sig ned i en länstol vid
fönstret midt emot Gärda. »Åh, ett sådant
härligt väder det är i dag, sådana färger,
sådan prakt! Jag har suttit däruppe vid
stättan i skogsbrynet och målat ända sedan
i morse.»
»Jag tycker det skulle vara kallt om
fingrarne,» sade Gärda i afmätt ton.
»Åh, när man är intresserad af sitt ar-
bete, tänker man minsann icke på att frysa
om fingrarne. Vill ni icke komma och se
på min skiss i morgon, fröken; den är nä-
stan färdig?»
»Jo tack! Hvad föreställer den?»
»Ingenting annat än ett höstlandskap,
och där är rödt och gult i otaliga skift-
ningar. »
»Ni måtte älska hösten.»
»Alla årstider ha sina behag, men hösten
är den mest måleriska, så ur ren konstnärs-
synpunkt bör jag tycka bäst om den; dess-
utom är hösten så storslagen, så djupt ve-
modig, på samma gåug som den är löftesrik
och förhoppningsfull.»
»Förhoppningsfull?» Gärda stirrade på
honom.
»Se icke så förvånad ut, fröken,» sade
den unge mannen småleende; »har ni aldrig
tänkt på detta?»
»Nej,» svarade Gärda allvarligt, »för mig
är hösten en melankolisk tid, allt vittnar
ju om död och förgängelse.»
»Och pånyttfödelse,» tilläde målaren sakta.
Gärda såg ånyo förvånad på honom.
»Det tyckes låta som en paradox för eder,
men det bevisar blott, att ni icke nyttjat
edra ögon. Se på linden där,» han reste
sig upp och pekade ut genom fönstret, »se
på de grenar, som förlorat sina blad, äro de
kanske afbrutna, förvissnade för alla tider
— nej — de äro fulla af knoppar, som
blott längta att få slå ut i sol och vår.»
Han började gå af och an i rummet.
Gärda satt tyst en stund, men slutligen
sade hon:
»Det måtte vara lyckligt att ha samma
uppfattning af lifvet som ni, herr Skogh.»
»Åh,» svarade han muntert och slog sig
ned i länstolen igen, »vi konstnärer äro ju
kända för att »ta lifvet från den glada si-
dan» och — det komma vi för resten längst
med. Pessimismen är visserligen modern,
men i själfva verket tycka människorna, åt-
minstone flertalet, bättre om friskhet och
sund glädje, såväl i konst som litteratur.»
»Ja, mänskligheten måste ju söka gläd-
jen i dikten, när verkligheten ej har någon
att bjuda på.»
»Men fröken, ni är ju en pessimist!»
»Ja, det är jag,» sade hon halft trotsigt,
halft vemodigt.
Skogh såg frågande på henne.
»Och här sitter ni i ert goda hem, skyd-
dad och vårdad af kärleksfulla föräldrar ;
icke har väl ni kunnat ha några stora
sorger eller bittra lifserfarenheter ! »
»Nej, det har jag icke,» svarade hon li-
tet häftigt, »men jag har sett, huru lifvet
gestaltat sig för andra, och — för egen
del tycker jag hela vår tillvaro är så tarflig,
så intetsägande — hela lifvet så litet värdt
att lefva!»
Målaren såg på Gärda länge, pröfvande.
Hon var så älsklig och söt, där hon satt
framför honom i rak profil, med ett vemo-
digt drag kring munnen och blicken hvi-
lande drömmande på träden därute.
»Jag tror icke ni har rätt att säga så,
fröken Gärda,» sade han slutligen. »Lifvet
är icke tarfligt, utan det har solbelysta
höjder och mörka djup; det är en vand-
ring upp och ned, upp och ned. Hufvud-
saken är blott att vi äro trogna vår kallelse
och aldrig glömma att målet är — där-
uppe ! »
»Ja, det kan ni säga, som har en kal-
lelse och ett mål.» Det var något bittert
uti Gärdas röst.
»Ett andligt lifsmål ha vi ju alla, fröken,
och en jordisk kallelse äfven, fast det dröjer
kanske, innan vi få en klar uppfattning af
den. Men eget är ändå att se, huru vi
föras dit, hvart vi äro ämnade. Ni känner
icke min historia, fröken Gärda, men jag
tänker ofta på, huru jag, som blef föräldra-
lös vid 12 års ålder, skickades af min för-
myndare först i skräddarelära och sedan
till sjös. Jag förklarades oduglig till både
det ena och andra, fick sedan reda mig på
egen hand, och när jag då till slut började
förtvifla om mig själf, fördes jag i den mans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
