Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 24 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I SOG I D U N
väg, som bief min välgörare och genom
hvars hjälp jag blifvit den jag nu är.»
Det var ett sådant varmt, innerligt ton-
fall i Skoghs röst. Gärda vände sig om
och såg på honom — deras blickar möttes,
och det var ett uttryck i hans ögon, som
förvirrade Gärda och kom henne att rod-
nande se ut genom fönstret igen. Solen
höll just på att gå ned och sände sina sista
strålar öfver all naturens döende rikedom
och gyllne prakt, men Gärda såg på lindens
knoppar, som skulle bida och vänta stilla i
höstetid och vintertid, innan de fingo slå
ut i blad och blom. Så hade ju också
hennes varmaste önskningar och innersta
tankar fått slumra och vänta i långa, långa
tider, men — tänk — om —- om?
—––––- *–––––––––
Från Iduns läsekrets.
Ett förslag1 att tänka på
synes oss nedanstående verkligen vara, och skola
Iduns spalter gärna stå öppna för meningsutbyte
i frågan:
Hvarför bilda ej 12 flickor, som ständigt haf-
va sin syssla i Stockholm, bolag, hyra sig en vå-
ning på 7 à 8 rum, jungfrukammare och kök,
för en summa af 1,400 kr. eller så omkring, ej
mera. Betalar hvar och en 30 kr. för kost och
10 kr. i hyra pr månad, — gör sammanlagdt en
summa af 5,760 kr. pr år. Då hyra, 1,400 kr.
afgår, återstår således till hushållet 4,360 kr., en
ganska stor summa, som med omtanke förvaltad,
bör räcka mera än väl till. — 1 rum att använ-
das till mat- och samlingsrum, 1 rum för en
äldre fröken eller fru, hvilken bör vidtalas som
hemmets »skyddsande», 6 rum för 12 flickor.
(Kanske det inom ett sådant bolag kan finnas
någon person, som gör öfverflödigt att vända sig
till utanför stående för att uppehålla hemmets
anseende ; (om så, så mycket bättre.) Hvarje
flicka med sm säng, byrå, kommod, ett par stolar
och ett eller två bord bidrager att möblera sitt
rum, värdinnan sitt. Matsalens, kökets och jung-
frukammarens enkla utrustning fås lätt nog på
rimliga afbetalningsvillkor. Om hvar’ och en gör
sitt till .trefnad och sämja inom hemmet, bör det
blifva ett godt och gladt hem.
Se här i korthet en fråga och ett förslag, som
endast gälla dem, som gärna ville och måste
spara, men som ej trifvas med en 2:dra och 3:dje
klassens inackordering. Vidare ett par frågor:
* r saken värd att afhandlas i detalj? Hvad har
saken mot sig? Ich.
»Blommor».
(Med anledning af Ilse Frankes uppsats i Idun
n:r 2.)
Hvi skulle jag ej få sända
en vacker bukett till min vän? —•
Om själf jag den ej har bundit,
min kärlek dock följer den.
Hvi skulle jag ej få smycka
den hänsofnes svarta bår? -
De bleka, vissnande rosor
frambära min suck, min tår.
Den döde behöfver icke
min hyllning, det är nog visst;
men jag har behof att hviska
ett »tack och farväl» till sist.
»De fattiga hafven I alltid .. .»
dem möta vi dagligen,
men vännen är från oss gången
och kommer ej mer igen.
Med rosor sira vi bruden,
som strålar i lyckans glans;
af liljor och immorteller
den döde vi binda en krans.
Ty rosor och liljor — alla —
framspirat i Edens lund.
Med bud och hälsning de komma
i glädjens, i sorgens stund.
Charlotte Lindholm.
––– *––-_
När man skall hålla
gästabud...
Några praktiska vinkar för unga husmödrar.
Af Ellen Bergström.
S
å och då har bland Iduns läsarinnor en
önskan försports, att i tidningen måtte
inflyta några anvisningar rörande anordnin-
garna vid en festmåltid i hemmet jämte
några dithörande etikettsregler, och är det
denna önskan vi — efter måttet af vår erfa-
renhet och med ledning af kunniga och väl
förfarna föregångare på detta område ■— i
det följande vilja söka tillmötesgå.
De tider äro länge sedan flydda, om hvil-
ka det i rimkrönikan heter:
»Den soni vill till gästabud draga,
Han måste gaffel och sked med sig taga.»
Framstegen i fråga om gästabudsanord-
ningar hafva hållit jämn takt med framste-
gen på de flesta andra områden, och den forn-
svenska enkelheten, då gästen sans façon
vid bordet själf framtog de redskap, med
hvilka de många bastanta rätterna skulle
inmundigas, har fått vika för ett allt mer
och mer kompliceradt skick. Till och med
dukningen af ett gästabudsbord är nu för
tiden en ganska vacker konst. En och an-
nan torde nog tycka, att den likväl är vakt-
mästarnes specialitet, och att husmodern ej
har anledning att besvära sig med dess in-
lärande; men må det då ihågkommas, att
man på ganska många håll ej har tillgång
till dessa hjälpare, hvadan nödvändigheten
kräfver att värdinnan själf tager bestyret
om hand, och att det för öfrigt tillhör hvarje
husmoder att förstå bedöma, om de, åt
hvilka dukningen är anförtrodd, utföra den
väl och skickligt, samt äfven att genom
blommornas ordnande o. d. åt bordet gifva
»the finishing touch».
Det berättades om vår drottning, att
hon, då tyske kejsaren förlidet år gästade
konungafamiljen, ej fann med sin höga vär-
dighet oförenligt att öfvervaka dukningen af
familjetaffeln vid den middag, som till kejsa-
rens ära gafs på Dottningholms slott, och att
hennes majestät själf noga beräknade, att
hvarje bordsgäst erhöll det för trefnaden
erforderliga utrymmet.
Hvad angår en del konvenansfrågor, som
vi emellanåt komma att beröra, inläres så-
dant, som hvar man vet, bäst på den prak-
tiska vägen. Förhållanden låta emellertid
tänka sig, då det kan vara godt att äga
ett skrifvet ord att rådfråga. En ung flicka
t. ex., uppfostrad i ett hem på landet —
godt och bildadt, men utan hvad man egent-
ligen betecknar med umgänge — befinner
sig genom sitt giftermål försatt i en ny och
främmande värld, där hon, till följd af sin
mans samhällsställning eller förmögenhets-
villkor, ser sig tvungen att »se folk», som
det på hvardagsspråk heter. Måhända är
ej heller hennes man så noga hemma i
sällskapslifvets lagbok, och hon äger ingen
äldre intim väninna att rådfråga. Vår önskan
är, att hon och hennes gelikar i dessa ra-
der må finna några stödjepunkter och dy-
medels om möjligt förskonas från de för-
ödmjukelser ett ovisst famlande efter det
korrekta så ofta orsakar. Och må det vara
oss medgifvet att en passant till henne öf-
verbringa ett af »Försiktighet, den kloka
gumman» suffleradt råd, det att ej alltför
brådstörtadt kasta sig in i societetslifvet,
29
utan blott småningom, steg för steg, allt
under det hon med vaken blick lär och
iakttager och förvärfvar säkerhet, inträda
på denna mark. I motsatt fall skulle ej
ens de mest detaljerade teoretiska förhåll-
ningsregler kunna rädda henne från att
»göra bockar» —•.något som aldrig glöms
och sällan förlåtes. Tänka hvad man vill
om stora världen, mild och öfverseende
är hon ej.
För dem, som äro väl bevandrade i alla
hithörande stycken, skrifva vi ej.
Och efter ofvanstående lilla inledning öf-
vergå vi nu att tala om
I.
Matsalen.
För att gifva en middag, fordras i första
rummet en prydlig matsal. Huru en sådan
anno domini 1896 bör vara inredd för att
motsvara då rådande mod och smak, vilja
vi nu så noggrant som möjligt söka redo-
göra för.
Salen hålles helst i renässans. Kring
väggarna gå höga mörka ekpaneler, slutan-
de i en rundt kring rummet löpande hylla;
väggytorna mellan denna hylla och taket
täckas af gobelänger — äkta eller imitera-
de* — af marketeriarbete eller gyllenläders-
tapeter, eller ock målas de i vertikala fält
med blommor, t. ex. tulpaner, i krukor (se
hertig Karls sängkammare på Gripshölms
slott); varmt, djupt rödbrunfärgade eller
mossgröna väggar äro äfven, så vidt vi kun-
na förstå, ganska stilenliga och kunna af
flere skäl förordas. Taket bör utgöras af
.eller imitera bjälklag, golfvet vara inlagdt
och bonadt samt eldstaden helst bestå af
en öppen spis. Kulörta fönster med figu-
rer i blyinfattning göra särdeles’god effekt.
De sättas på gångjärn och så att de kun-
na öppnas inåt. Dörrarna i mörk ek som
panelerna.
En krona i vanlig kyrkstil, ehuru egent-
ligen i regel barockstil, stämmer dock gan-
ska bra, så mycket mer som på detta om-
råde denna stil tidigt gjorde sig gällande.
Belysningen utgöres af vax-, nej—stearinljus.
Den som vill kan i kronan låta inleda elek-
triskt ljus. Lampetter och stakar böra så-
ledes ock vara senast i barock, hvilket äf-
ven är lättast erhålla. Väggarna dekoreras,
utom med nu nämnda lampetter, med sköl-
dar och vapen, hvilka dekorationer göra sig
bäst mot den enfärgade, släta bakgrunden.
Ganska vanligt är att pryda väggarna med
grupper af gammalt dyrbart porslin, sådant
som i generationer gått i släkten och som
af våra mormödrar för profana blickar svart-
sjukt inlästes i skåp och skänkar för att en
gång om året vid den stora nyårsmiddagen
eller vid barnsöl och bröllop framtagas och
presenteras i all sin ståt. Prydliga äro nog
sådana porslinsbesättningar, men de hafva
det felet, att de ofta verka kyligt, hvarför
vi ej förorda dem. Att en del af nyss om-
ordade väggbeklädnader ej tål någon som
helst dekoration, förstås af sig själft.
På den kring salen löpande panelhyllan
placeras dryckeshorn, dryckeskannor, tenn-
stop, bägare och stånkor, bäst gamla, om
man har sådana, annars eftergjorda. I
denna branche ha vi en ganska storartad
inhemsk industri, hvarpå man i Fr. A. San-
tessons utställning i Stockholm kan se vackra
prof och där ytterst smakfulla och stiltrogna
* Man vände sig i fråga om sådana till Hand-
arbetets Vänner, Stockholm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
