Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 4. 24 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 DUN 1896
efterbildningar kunna erhållas. På hyllan stäl-
las äfven, Mariebergsterriner, om man så
hafva kan koppar och fat — fatet bakom,
ej under koppen — m. m. d., men väl till
märkandes ej tenn och porslin blandadt på
samma sida.
För fönstren draperas kring mörka gar-
dinstänger gamla svenska, helst skånska all-
mogeväfnader i varma djupa färger. Enfär-
gade gardiner af sammet eller boj, med eller
utan handbroderade bårder, lämpa sig äfven
bra. Som en smakfull sammansättning må
nämnas senapsfärgade gardiner mot en moss-
grön vägg. Klart blått, som stundom ses
förekomma i krabbasnår och dukagång, und-
vikes sorgfälligt, såsom ej harmonierande
med ekboaseringen. På tal härom tillåta vi
oss i förbigående fästa uppmärksamhet på,
att blått är en kall färg, som man vid möb-
leringen af sitt hem så litet som möjligt
bör begagna. Dörrförhängen bannlysas ur
matsalen —- dels äro de till hinders vid
gästernas in- och uttågande vid en större
middag, dels för serveringen. Dörren till
olika stilar låtit höra sig, att göra sig af
därmed. Dessa gamla möbler äro vänner
till ens vanor, och ej utan saknad, ja må-
hända vantrefnad, skulle man se sig skild
från dem. Och vare det långt från oss att
vilja förleda ungt folk, hvars tillgångar äro
strängt begränsade, att begå extravaganser,
då de sätta bo! Ingen kan vara mer villig
än den, som skrifver detta, att medgifva,
att hemtrefnaden ingalunda är en produkt
af ett praktfullt möblemang och en fullt ge-
nomförd stil. Yi hafva blott velat för dem,
som hafva god råd och stå i beredskap att
bilda ett nytt hem, framhålla, hvad vi skulle
vilja kalla idealmatsalen. Det fula och stil-
lösa kan ofta blifva ganska dyrbart. Hvar-
för då ej hellre det prydliga och stilenliga?
För öfrigt komma ju dessa uppsatser att
handla om gästabud, hvadan man äger rätt
antaga att de, som hafva råd att ställa till
dylika, ock ha råd inreda åt sig en mat-
sal, som — harmonierar med ostronen och
tryffeln.
–––- *–––––-
köksdepartementet bör vara så inrättad, att
den ljudlöst öppnar sig utåt och inåt, och
ej vara försedd med lås. Mer för trefna-
dens skull än stilenligt täckes golfvets midt-
parti af en flossamatta.
Och nu till själfva möblerna! Dessa ut-
göras af matbord, ett par serveringsbord
och stolar samt, om man så vill, en ekkista
för bordssilfret, hvilken kan inredas i likhet
med de vanliga silfverskrinen med sämsk-
skinnsklädda fack. Buffeten, ehuru en i sig
själf både vacker och nyttig möbel, passar
dock ej till den nu beskrifna matsalen, för
så vidt den ej à la bonne heure är inbyggd
i själfva väggen och korresponderar med
ekpanelningen. I annat fall ersättes den
af ett bredvid salen liggande serveringsrum,
inredt med skåp och skänkar för silfver,
glas, porslin och duktyg. De prydnader,
som bruka uppställas på buffeten, få då sin
plats på panelhyllan. Matbordet, ett aflångt,
fyrkantigt ekbord, skall kunna utdragas,
— lösa bordsskifvor användas ej numera —
och elektrisk ringledning, slutande i en
knapp vid husmoderns plats, däri vara in-
ledd. Stolarna spela en mycket viktig roll.
De få ej vara höga, tunga och skrymman-
de, men ett hufvudvillkor är, att man skall
sitta väl och bekvämt på dem. Vackert är
att kläda dem med brunt skinn som fast-
nubbas med mässingsstift; men äfven okläd-
da ekstolar med träsitsar användas. Det
elegantaste, men också dyrbaraste är att
kläda sitsar och ryggstöd med läderplastik,
hvilket arbete, — läderplastik nämligen —
emellertid lätt inläres och kan utföras af
frun i huset själf, om hon n. b. hör till de
mycket flitiga. (Ganska nöjsamt!)
Om vi nu till sist påminna om ett säkert
väggur, hvars fodral är i stil med rummets
inredning i öfrigt, tro vi oss ej hafva för-
bigått något till en tidsenlig matsal hörande.
Må nu emellertid ingen af det sagda dra-
ga den oriktiga slutsatsen, att den nu be-
beskrifna matsalen vore den enda tillåtna
eller den enda att anse som fullt chic. Det
står naturligtvis en hvar fritt att själf välja,
hvilken stil han behagar, blott den troget
genomföres. Hvarför icke t. ex. en forn-
nordisk gästabudssal med gamla sentenser
kring väggarna, för att icke nämna en hel
del fantastiska inredningar à la japonaise,
à la mauresque etc,? Icke heller vilja vi
tillråda någon, som har ett gammalt möble-
mang från en tid, då ännu ej detta tal om
kvinnoöden och kvinnobilden.
För Idun af Birger Schöldström.
Karin Du Rietz.
Ill flere svenska tidningar har nyligen
setts en liten notis om »Lifgardi-
sten som blef prostinna». Titeln är oriktig,
ty prostinna hann »Lifgardisten» aldrig
bli, ehuruväl utnämnd kyrkoherdefru. Den
sällsamma historien rör fröken Karin Du
Rietz, hvilken, »född på Sommenäs gods i
Småland invid Sömmens härliga stränder,
genom romanläsning och kanske äfven genom
oblid behandling af föräldrarne blef såsom .
förvildad», hvadan hon rymde, tog, förklädd
som karl, värfning vid Svea lifgarde, men
upptäckte sitt rätta kön för konung Gustaf
III, »som blef högst förvånad öfver att
finna en så förtjusande kvinna bland sina
lifgardister» samt skaffade henne en man
bland sina hofpräster och gaf det unga pa-
ret Kongsbacka pastorat som hemgift.
Namnet väcker minnet af ett utdrag, jag
en gång gjort ur en gammal kyrkobok från
1788. Nästan omedelbart på hvarandra
följa dessa tre anteckningar:
Kyrkoherden i Kongsbacka och Hanhals för-
samlingar mag. Erland Joh. Paulins k. maka fru
Catharina Du Reits [sic!] , död i Kongsbacka d.
31 juli i dess 22 års ålder.
Kyrkoherden i Kongsbacka och Hanhals,
Kongl- Bibliothekarien, Magister Erland Johan
Paulin, död i Kongsbacka d. 25 augusti i dess
28 års ålder.
Afl. kyrkoherden E. J. Paulins och dess jäm-
väl afl. frus, född Du Rietz, efterlämnade dotter
Eva Catharina död i Kongsbacka d. 7 oktober,
11 veckor gammal.
I några få rader historien om en kort
jordisk lycka och en ännu kortare skils-
mässa!
. *
Slår man upp Adelns Ättartaflor på släk-
ten Du Rietz, finner man, att Carl Du
Rietz till Sommenäs, löjtnant och k. lifdra-
bant samt död år 1801, med sin hustru,
född friherrinna Cronhjelm, haft tolf barn,
däribland: »Catharina, född 1766, gift
med en Pastor Paulin». Intet vidare. Jag
kan emellertid om Paulin tillägga, att han
vid ingåendet af sitt äktenskap och utnäm-
ning till kyrkoherde var fil. magister, e. o.
hofpredikant samt bibliotekarie hos hertig
Fredrik Adolf — hvaraf den tomma titeln
af kongl. bibliotekarie.
Den på sin tid så beryktade förre rytt-
mästaren von Scheven, sorgligt känd från
skalden Almqvists lefnadssaga, var å mö-
dernet kusin med Karin Du Rietz, och af
hans hand föreligger en egendomlig berät-
telse om hans fränkas egendomliga ung-
domsäfventyr — originalmanuskriptet fanns
i gamle boktryckar Bergs i Stockholm ägo ;
hvar det efter hans död hamnat, vet jag ej.
Uppsatsen har till titel: Ett något ur
Girbbens Famille-Kladd, och lyder orda-
grant :
Ar 1788 den 21:sta Januari försträcktes
af min ädle, alltid vårdande fader [öfver-
stelöjtnant v. Scheven å Siggesta] de nödige
rese- och bosättningsmedlen för Kongl. Hof-
predikanten Paulins tillträde af sitt, med
min moders å då-tiden nog ryktbara äldsta
systerdotter, erhållna Kongsbacka Regal-
Pastorat. Till Amazonlig bildning, kraft
och mod, och temperamentets lif och snillets
eld, förenande sitt köns behag, framblixt-
rar minnet af fröken Carin Du Rietz som
en i yppigaste strålglans slåcknande metéor,
ett den lekande naturens fantasmagorispel
af nog sällsamt könblandad syftning. Af
romangift som af föräldrars hårdhet må-
hända lika förirrad, förlöpte hon deras på
Smålands gräns af Somensjön vattnade gods,
men blef i Stockholm af sina bröder er-
tappad, i Castenhof inhäktad och föräl-
drarne för lämpligare fängsel återförd. Dock
snart från Somenäs så kallade tornkam-
mare åter flydd, kastade hon sig herstädes,
på Wermdön, under vår oldrige morfaders
[frih. Jakob Cronhjelm å Söderhofva på
Wermdön] och mina föräldrars milda be-
skydd. Under tiden af de sina återhemtad,
men icke återvunnen, uteblef ej länge dess
under karlförklädnad lyckade tredje escapad,
illustrerad af anvärfning vid Kongl. Lifgar-
det, i hvars grofkornade kommismundur
den intagande soldatfiguren ständigt ägde
all sin qvinnolist af nöden för att oupp-
täckt afleda äfven sitt eget köns henne så
frugtlöst bjudande vinkar. Redan tjänst-
görande gardist, hade hon, svärjande fanan,
ägt fintlighet undgå visitationsformelns vå-
da. Men då hon af sin allt i låga tän-
dande fägring, med hvarje dag mera be-
märkt, med hvarje dag fann sitt äfventyrs
fortgång omöjligadt, fångade hon, postande
vaktkarl vid Drottningholms slott, ögonblic-
ket. af Konungens utgång, för att knäfal-
lande yppa honom sitt namn och sitt kön.
Af den alltid store Gustafs originela mildhet
upphemtad, lugnad och genast till den in-
tressantaste flicka förvandlad, anordnade
henne monarken, jemte ungraötractamente
hos Lovö pastor som pensionaire, en mera
feminine uniform som brud-costume och en
mera maskulin hofpredikant som man, med
Kongsbacka pastorat som hemföljd. Hän-
förd af sin lycka, hastade den i sin fru
förtjuste Paulin, att, blygsam mot sin Ko-
nungs redan flödande nåd, medels min fa-
ders berörde offerpenning tillträda sin nya
— alltför snart frånträdda -— bostad, der,
netto anländ, den presterligt välsignade f. d.
gardisten nedkom i barnsäng och dog ; bar-
net — dog; den ytterligt sörjande mannen
— dog; inom en och samma vecka var
detta älskade hem försvunnet af jorden,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
