Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 5. 31 januari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36 IDUN 1896
Hon hade själf arrangerat biblioteket till likrum.
Vid den dödes hjärta hade hon lagt några kvi-
star liljekonvaljer — det var en fin och vacker
tanke. Och kring katafalken hade hon med
egen hand ordnat bladväxterna och anbringat de
väldiga bronskandelabrarne pä den enda plats,
där de verkligen passade att stå. Ja, hon vista-
des så ofta och så länge inne hos den döde, att
släktingarne voro betänkta på att med mildt
våld försöka få henne att slita sig därifrån och
i någon mån söka betvinga sin djupa sorg.
Aldrig hade emellertid fru Beate varit så till
sin fördel som vid denna tid. Det nervösa dra-
get kring munnen hade lösts upp i ett sorgbun-
det och oändligt hjärtevinnande leende, och ögo-
nen hade fått ett själfullt, inåtvändt uttryck. Med
ett osökt och blidt behag rörde hon sig tyst och
stilla öfver de mjuka mattorna i sitt välordnade
hem. Smidigt slöt sig det mjuka yllet kring
hennes gestalt, hvilken trots de fyrtioåtta åren
bibehållit all sin ungdomliga elegans. Och krus-
floret förhöjde märkbart hyns hvithet och ögo-
nens glans.
Det var begrafningsdagens morgon. Fru Beate
hade af en händelse kommit att slå sig ned vid
sin mans skrifbord och bläddrade mekaniskt bland
papperen, som ännu lågo kringströdda öfver det-
samma.
Hon tänkte. Men det var inga klara tankar.
Och framför allt inga sanna tankar.
Vid detta skrifbord har min älskade Hjalmar
arbetat ihjäl sig — ack nej, sådan såg icke tan-
ken ut. Hon tänkte visserligen, att här hade
han suttit bra ofta ocli många gånger till långt
inpå nätterna, men hon tänkte också, att hit hade
hon själf kommit många gånger och kysst honom
på pannan och bedt honom icke arbeta för myc-
ket. Fastän det måste han ju, stackars Hjalmar,
måste för att de skulle kunna reda sig. En lek-
tors lön är inte stor, och för att de skulle kunna
bereda sina barn en passande och solid uppfost-
ran — sonen låg i Upsala (det var visst det enda
han gjorde), och dottern vistades i pension i
Schweiz — måste Hjalmar skaffa sig extra in-
komster såsom privatlektioner, uträkningar för
lifförsäkringsbolag och industriella företag samt
journalistisk verksamhet.
Det var ett ständigt jäktande och ett nerv-
utslitande arbete.
En gång hade han beklagat sig för sin hustru
— det mindes hon inte nu — och sagt henne,
huru tungt han kände det att icke få ägna sig
åt sin vetenskap och följa med den nyaste tidens
rön på detta område. Men då hade fru Beate
sett på honom med ett par stora, medlidsamma
ögon — och sedan genom några inflytelserika
relationer skaffat honom ett par timmars extra
arbete till om dagen.
Lektorn ville inte förebrå sin fru.
Beate var nu en gång för alla en sådan där
ytterst finkänslig kvinna med ett äkta konstnärs-
temperament. Och sådana kunna en gång för
alla inte existera utan byråar i roccoco, målnin-
gar i renässans, kronor i empire, gobeliner i
Louis seize och väfnader i allmogestil. De måste
ha palmer och lefvande blommor, statyetter och
akvareller och pasteller — och dyrbarast af allt
en umgängeskrets, som går i stil med det hela.
Fru Beate skulle ha lidit obeskrifligt af att
i sin salong behöfva taga emot en gäst, soni
inte, om så behöfdes, kunde inleda en konver-
sation med några kännareord om hennss lilla
krona i äkta empire eller som varit i stånd att
taga den lilla sèvresservisen på étagèrn för ostin-
diskt porslin.
I hennes hem skulle det råda en stämning af
konstnärlighet, af raffinemang i samtalsämnen,
toaletter och umgängesvanor.
Men sådant kostar pengar. Och härvidlag
blef det i själfva verket pengar eller — lifvet.
Allt detta tänkte säkerligen icke fru Beate,
där hon satt och ögnade i sin makes papper.
Hvad var det? Ett kuvert med bolaget Nores
namnstämpel. Jo, det var brutet. Hjalmar hade
brutit det. Bolaget Nore — ja, där var Hjalmar
försäkrad för femtiotusen kronor. Det var dryga
premier att betala för hvart halfår. Utan att
tänka på det hade fru Beate tagit fram brefvet,
som låg uti det uppbrutna kuvertet. Och hon
läste det till en början helt mekaniskt, men sedan
med nästan feberaktigt intresse. Det var ett an-
maningsbref från Nore. Lektor Klaus hade inte
betalt in premien i rätt tid. Och respitmånaden
skulle utgå den 7 mars. Brefvet var dateradt
den 10 februari. Och i dag var det den 15 mars
Hade Hjalmar betalt in premien ordentligt? Hur
kunde han också skjuta upp något sådant? Visste
han inte, att hon efter hans död var så godt
som uteslutande hänvisad till dessa fattiga fem-
tiotusen? Det var ju inte mycket, men det var
ju alltid så pass, att hon inte direkt behöfde
lida nöd. Den Hjalmar, den Hjalmar! Och hon,
som hade varit en sådan öm maka och gjort
hemmet så angenämt för honom! Ja, ty det
visste hon med sig själf, att hon hade gjort, och
det var hon glad åt nu, då han var borta. Och
så utan vidare bli ställd på bar backe! Det var
upprörande, otacksamt och illa gjordt af Hjalmar.
Ty naturligtvis hade han inte hunnit att betala
in premien. Han dog ju så knall och fall. Fru
Beate kände sig så gränslöst bitter, och hon pas-
serade förbi den dödes kista, utan att ens kasta
en blick ditåt.
I dörren mötte hon de två karlarne, som
kommo för att spika till locket. Hon gick raskt
förbi dem, utan att vända sig om.
Detta var slutet på ett äktenskap, som värl-
den och kontrahenterna själfva kallat ett lyckligt
äktenskap. Huru högt hade icke lektorn beundrat
sin eleganta, skönhetsälskande hustru, och med
hvilken timid, ungdomlig kärlek hade han inte
sökt att uppfylla alla hennes önskningar! Och
hon hade lämnat honom i fred åt hans arbete.
För henne var skönheten allt — skönheten i lif-
vet och i konsten. Inga disharmonier, intet själens
ångestrop eller jubelskri; en stilla, melodiös,
doftande atmosfär, det var hvad hon behöfde. Och
detta var slutet! — ■— —
I salongen hade redan begrafningsgästerna
börjat samlas. Med utsökt vänlighet och takt
hälsade fru Beate dem alla välkomna. Men hen-
nes ögon sökte någon särskild bland dem. Det
var svåger Erik, som var kassör i Nore. Hon
måste tala vid honom. Hon måste ha visshet.
Hon hade visserligen en stark förnimmelse af
att stunden var illa vald och att hon stod i be-
grepp att blotta sig för svågern, hvars ögon all-
tid sett så skarpt och kritiskt på henne. Men
hon kunde inte tiga.
»Svåger Erik,» sade hon brådskande, »jag har
något viktigt att tala med dig om.»
Kassör Klaus bjöd sin svägerska armen och
de följdes åt in i fru Beates budoar.
»Vet du om Hjalmar betalat den sista pre-
mien?» frågade hon med tillkämpadt lugn.
»Hvarför frågar du det?»
»Därför att jag bland hans papper hittat ett
anmaningsbref från Nore. Respitmånaden gick
ut den sjunde.»
Kassör Klaus gaf sin svägerska en underlig
blick. Och han dröjde med svaret.
Ja, nu förstod fru Beate allt. Hon bröt ut
i en ström af tårar. Var det inte det hon kun-
nat tro? Att ha hjärta att ställa henne så på
bar backe! De männen, de männen — egoister
äro de, ingenting annat än råa, känslolösa ego-
ister. Och Hjalmar, som så väl visste, hur klen
han var. Doktorn hade ju sagt honom, att hon
hvilken dag som helst kunde bli änka.
»Kände du också till läkarnes dom?»
»Om jag kände den? Professor Rabén sade
själf åt mig, att Hjalmar inte kunde lefva länge.»
»Och att hq#i inte tålde vid att arbeta så
mycket?»
»Det med. Men det måste han ju — Erik,
det vet du ju. Barnen och hushållet och Hjal-
mars starka pliktkänsla.»
»Kände du aldrig såsom en stark bindande
plikt att hindra honom från att arbeta ihjäl sig?»
»Jag kände så varmt för honom och försökte
verkligen ...»
»Att skaffa honom mera arbete, ja! Och
sedan göra af med förtjänsterna. Men klokheten
borde åtminstone ha manat dig ätt hushålla med
hans krafter. I stället har du varit den lilla
blodtörstiga skönhetsvampyr, som satt sig på sitt
offers bröst och aldrig, aldrig skänkt nåd. Det
vet du inte själf — och det är din enda ursäkt.
Fy, sådan humbug!»
Kassören var blek af harm. Men fru Beate
skiftade inte färg. En sådan tarflig människa,
tänkte hon. Hvad förstår en sådan där medel-
måttig, kälkborgerlig varelse af de utvaldes be-
hof och fifsvillkor. Det vore ovärdigt en tänkande
kvinna att bli ond på en sådan stackare. Han
var egentligen mera att beklaga. Därför förblef
fru Beate lugn.
»Vet du, om min man betalt in den sista pre
mien?» frågade hon torrt.
I detta ögonblick skulle han önskat, att han
kunnat svara henne nej. Det skulle ha varit så
rättvist, att denna lilla lata, egoistiska varelse
hade fått arbeta för sitt dagliga bröd, arbeta
under oro och bekymmer — hon som låtit sin
egen make slita ut sig under årslånga ansträng-
ningar. Men nu måste han säga, som saken för-
höll sig.
»Några dagar före sin död kom Hjalmar upp
till mig och bad mig försträcka honom de pen-
ningar han behöfde till premiens inbetalande.
Han hade fått oväntade utgifter och kunde inte.»
Fru Beate reste sig häftigt.
»Och du» — kom det andlöst.
»Jag hjälpte honom naturligtvis.»
Hon var räddad! Hon var räddad! Hon hade
velat gråta af glädje. Hon tryckte sin svågers
hand med en förtjusande och ödmjuk åtbörd.
Hon kände sig så vek och försonlig till sinnes.
Det föreföll henne ett ögonblick, som om Tolstoys’
stora, försonande allkärlek uppfyllt hennes själ.
Det var några tunga och mörka timmar, som
följde efter hennes återkomst från kyrkogården.
Nu först kände hon riktigt, hur innerligt hon
hållit af sin make, sin käre, älskade Hjalmar. Och
hon trodde uppriktigt och utan hyckleri, att tom-
rummet efter honom aldrig skulle kunna fyllas.
Hon sörjde.
Men när klockan slog sju och hennes när-
maste kvinnliga vänner, fruarna Anna och Ida
Kaién, gifta med hvar sin bror, vetenskapsmän
inom hennes aflidne Hjalmars fack, mjukt och
stilla togo henne i sin famn och lade hennes
kära hufvud mot sina axlar och ströko det glän-
sande »rara» håret och slogo sig ned bredvid
henne i den lilla soffan i budoaren — då kände
fru Beate, som om hon åter blef sig själf. Och
då tände hon två ljus i sin lilla krona i äkta
empire, satte den röda sidenskärmen på skrif-
bordslampan och tände ljusen på étagèren — de
där ljusen som lyste så vackert genom två för-
gyllda fjärilar med röda, gröna och gula stenar
på vingarne.
Och så satte hon sig åter ner i soffan mellan
sina båda väninnor. Och så talade hon om för
dem, diskret och pietetsfullt, att hennes älskade
Hjalmar hade älskat henne så öfver allting annat
i världen att han efterlämnat åt henne en lifför-
säkring på femtiotusen kronor.
Och när téet var drucket och vännerna gått,
släcktes ljusen efterhand däruppe i sorgehuset.
Och fru Beate Klaus sof i sin nyköpta änkesäng
i roccoco eller empire eller något annat en sömn,
som var, jag vet inte riktigt i hvilken slags stil.
–––-*–––-
Med anledning af doktor
Karolina Widerströms uppsats
i n:r 3 ha åtskilliga skrifvclser ingått till re-
daktionen, klandrande vår åtgärd att öppna
Iduns spalter för en utredning i ett så ömtå-
ligt ämne. Vi kunna väl både förstå och re-
spektera de känslor, som i dessa bref tagit sig
uttryck, så mycket mer, som vi själfva länge
stodo tvekande inför denna artikel och först
efter inhämtande af flerc högtbildadc och fin-
känsliga kvinnors åsikt beslöto oss för dess
införande.
Vi utgingo därvid från den synpunkten, att
spridandet bland vida kretsar af dessa makt-
påliggandc lärdomar, för hvilka vår förnämsta
kvinnliga läkarauktoritet öppet ställde sig inne,
ägde en så stor vikt, att det var vår journa-
listiska plikt att för detta fall underordna äfven
ganska ömmande hänsyn.
Idun har satt till sin hufvudsakliga upp-
gift att i mån af sina krafter vara de andli-
gen mognade kvinnorna i svenska hem cn
praktisk rådgifvare och hjälp, och skulle vi
därvid beständigt nödgas taga afseendc äfven
till dessa hems minderåriga publik, vore fara
värdt, att vår ämneskrets på ett icke gagnan-
de sätt inskränktes.
Emellertid ha äfven talrika erkännanden
kommit oss tillhanda för samma vårt åtgöran-
de. Det blir ju ytterst en känslosak af så in-
dividuel art att här afgöra, om vi handlat rätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
