Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 7 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1896
44
munnen till en fråga. »Jag måste —•» här
snurrade hon häftigt om på taburetten och
ropade ut i andra rummet:
»Agnes, japag stâpâr ipintepe uputl.Ru-
pummepel äpär topokopig. Hapan —»
»Jag har hört allt; det är så man kan
skratta ihjäl sig,» skrek Agnes Stolpe och
trummade uppsluppet med fotterna under
skrifbordet.
»P-språket!» förehöll henne Kerstin
strängt.
»Stapackapars dupu!» fnittrade Agnes.
»Jag skulle inte för allt »smöpör» i Små- i
land vilja vara i dina kläder.»
»Da har det på det »toporropa», du med
din öfversättning,» yttrade Kerstin i mod-
fälld ton. »Ska vi »bypytapa»?»
»Jag tror vi dröjer!»
»Aber, frögen Scherstin, aber — » blan-
dade sig Rummel med förebrående ton i
samtalet och kastade en menande blick på
sin klocka. »Tid är penninger in Sverige
ogg, nicht wahr? 1 und 25 —»
Det klack till i Kerstin. Ingeniören hade
rätt: det var hans tid, som gick. Men han
generade sig också inte . . . Till och med
priset påminte han henne om.
»Entschuldigen Sie!» bad hon med en
vältalig blick. »Nu ska vi ta itu med det
på allvar.»
»På allvar — was ist denn —»
»Sehen Sie, Herr Rummel,» afklippte ho-
nom Kerstin beslutsamt, visade i boken
med sitt lilla pekfinger, »det där ordet he-
ter inte oti, utan uti. Sagen Sie es: uti.»
»Yti.» Rummel sköt ut läpparna som
brämet på en gullvifva.
»Nej, nej, nej! Uti, uti, uti! Noch ein-
mal !»
•»Sjyti, sjyti, sjyti!» Rummel snörpte
hop mumien som en arbetspåse.
Kerstin tog sig åt hufvudet. Det gick
omkring i hennes nittonåriga hjärna. I
detta kritiska moment kom Agnes som en
hälsosam afledare med förtroendet, att Kum-
mel skref »ypynklipigapa» kråkfötter.
»Was sagt frögen Aggnes?» frågade
Rummel, misstänksamt spetsande öronen.
»Nichts,» svarade Kerstin, med en infö-
dings hela öfversitteri gent emot en barba-
risk utländing.
Efter att ha lugnat sitt samvete med att
ännu en gång fila litet på Rummels »sjyti»
grep hon sig an med de öfriga uttalsfelen,
hvilkas korrigerande gick jämförelsevis has-
tigt och lätt.
»Aber,» började därpå Rummel betänk-
samt, »hvat bedyder eigentlich ’Där faxte
ouder fåstrarns fard’?»
Germanens yfviga lugg sväfvade ett ögon-
blick i allvarsam fara. Men så erinrade
sig Kerstin det vackra, noppiga flor hon
beslutat köpa för sina första själfförvärfvade
1,25, och så — höll hon sina fingrar och
sin tunga i styr, tröstande sig med att
Rummel i fråga om uttalet var ohjälplig.
Efter ett intensivt letande i svensk-tyska
lexikonet fick Rummel innehållet i första
strofen af Fritiofs saga någorlunda klart
för sig.
»Aber, frögen Sjerstin,» utbrast han
därpå med ett uttryck af sviken förvän-
tan, »aber — jack kan igge till mine ar-
beteren så talen ! »
»Ne-ej,» medgaf Kerstin uppriktigt. »Men
jag trodde —» tilläde hon osäkert. »Teg-
nér är ju Sveriges", jag menar Europas stör-
ste skald, wissen Sie! Der grösste Poet der
Welt,» öfversatte hon djärft, med återvun-
nen fattning.
»Schön, schön,» nickade Rummel otåligt.
»Aber jack muss lernen att met mine ar-
beteren talen. Jack muss wissen, wie Teuf-
fel, Donnerwetter, Potz tausend, Schlingel,
Lumpenkerl und Frosch heten på svensk.»
Nu bief det fart i tysk-svenska ordboken.
Ohågad att besudla sina läppar med mot-
svarande svenska kraftuttryck, förmildrade
Kerstin Teuffel till »fanken» ; Donnerwetter
bief »det var huggar’n» och Potz tausend
»för sjutton»; men Schlingel och Lumpen-
kerl återgåfvos fördomsfritt med »slyngel»
och »skojare», hvarjämte Frosch förstärktes
till »padda».
»Men padda säger man på svenska inte
gärna till en karl,» upplyste Kerstin god-
hetsfullt. Lektionen, som dittills förefallit
henne odräglig, hade nu fått en anstryk-
ning af intresse. »På sin höjd till ett
fruntimmer,» tilläde hon ytterligare.
»Nun denn, om frögen Aggnes dumm-
heiten skrifven, kaller jack henne padder?»
Rummel plirade skälmaktigt med ögonen.
»Å nej, jag ber, ni paddar inte dit!»
inföll Agnes eftertryckligt. »Ska det nöd-
vändigt vara skällsord, så anhåller jag, att
de bli något så när anständiga.»
Efter ett liflïgt meningsutbyte antecknade
Rummel i sin annotationsbok orden »höna»
och »gås» som de för fruntimmer i all-
mänhet och Agnes i synnerhet under vissa
omständigheter lämpligaste titlarna.
Ett par minuter senare förkunnade Agnes,
att nu var hennes öfversättning färdig.
Genom en blick på klockan öfvertygade
man sig, att äfven lektionstiden var ute.
Flickorna togo afsked. Men då ingeniören
»yti i tambyreu» fått klart för sig, att hans
unga hjälpredor icke hade »prattom him»,
nödgade han dem att stiga in igen för att
dricka »eine Tasse Chokolade» med honom
och hans värdinna, »fry» Holm. Med upp-
maning till Agnes att under väntan skrifva
räkning till aktiebolaget Valund på den af
henne nyss fullbordade öfversättningen jämte
en förut aflämnad, af direktören högeligen
lofordad, försvann han för att göra nödiga
förberedelser till kalaset.
»Hur mycket ska jag ta’, tycker du?»
frågade Agnes och stödde eftersinnande
pennan mot näsan.
»Hugg för dig så mycket du kan!»Jjöd
Kerstins välmenta råd.
»Ja — men — jag får inte vara allt
för oförskämd heller,» invände Agnes be-
tänksamt med ett uttryck af försakelse i
tonen, »för ser du jag funderar på att ge-
nom ingeniören få plats på Valunds kontor.
Det vore etwas besser än att gå frun till
handa och i alla tiders tider steka kött-
bullar och strömming i sitt anletes svett.
Rummel kommer aldrig att kunna reda sig
mig förutan, och har jag bara en gång lärt
mig hans kråkfötter, så — Nej, mer än
tre kronor vågar jag inte ta för kostnads-
förslaget, för där är så många siffror, som
man inte behöfver öfversätta, och kontrak-
tet — ja, det får jag väl med svidande
hjärta låta gå för tio. Ahå ja ja, du tunga
värld, som så en usling pressar! Das war
das.»
Agnes kastade pennan ifrån sig, så bläck-
plumpar yrde på läskpapperet.
»Hurra!» ropade hon ögonblicket därpå
och sprang upp samt sträckte på sig, så
det knäckte i lederna. »Hela tretton kro-
nor, och det i ett nafs! Med dem kan jag
ju klä opp mig från topp till tå. Den väl-
signade tant Holm, som skaffade mig det
här! Hon kunde ju ha annonserat, som
ingeniören bad henne göra, och då hade det
kanske rakat min näsa förbi. Du, din
stackars krake, fick ju också på det här
sättet en släng af slefven... På 2,50 i
veckan lefver man visserligen inte, men det
kan ju bli mera med tiden. Jag tänker
säga åt ingeniören, att han bör ta minst
fyra lektioner i veckan. När man är så där
renons på allt hvad språksinne heter —»
»Nej, söta, för all del låt bli. Mer än
två står jag rakt inte ut med. Han jäk-
tar mig ju till döds.» Kerstins flegmatiska
anlete uttryckte den största fasa.
»Nå, som du vill då. Men jag för min
del är himlaglad öfver den här födkroken.
Det är det gräsligaste jag vet,» fortsatte
Agnes och krökte sig som under en stört-
dusch, »att behöfva gå och tigga hvart-
eviga öre af mamma. Jag drar mig och
drar mig, innan jag kan förmå mig att
tala om för henne, att min klädningsfåll
är uppsliten och mina kängor trasiga. För
ett kantband kostar sina modiga femton
öre, och en halfsulning med klackning går
till en hel förmögenhet. Men jag kaninte
hjälpa, att jag sliter! Innan jag vet ordet
af, är kjolen som en frans i kanten ocli
baklädren uppspruckna. Kan du tänka dig,
att härom dagen fick vi en räkning, från
skomakare Lindeberg, där det stod orda-
grant så här: »Ett par kängor halfsulade,
lappade, klackade, förskodda och sydda i
bind till fröken Agneta» — det var just
icke mycket kvar af det gamla då. För
resten heter jag inte Agneta, och det har
jag sagt Lindeberg sina femtio gånger;
men ändå kan han inte få ur sin skalle,
att Agnes är en förkortning af Agneta. —
Och så har mamma en så förfärligt otref-
lig vana att säga : Se så, ä’ vi nu där igen !
När var det de sist lagades? Köpte vi våra
kängor på olika ställen, skulle jag tro, att
det var skodonens fel. Se på mina ! Dem
har jag haft dag ut och dag in i nio må-
nader, och ändå ä’ sulorna bara litet tun-
nare i kanten’. — Och du kan föreställa
dig, hur det ska vara med handskar och
tocke där, när det sitter så hårdt inne med
det allra nödvändigaste.»
»Men jag, arma anka, har det ändå
värre,» klagade Kerstin, »för pappa —»
»Pappor borde aldrig finnas till, » afgjorde
Agnes bistert.
»Ja, det är godt och väl; men när de
nu ändå olyckligtvis finnas? Jo, ser du,
han — »
I detsamma öppnades dörren, och Rum-
mel inträdde strålande, åtföljd af fru Holm,
som bar en under läckerheter dignande
bricka. Medan den fryntliga värdinnan,
biträdd af Kerstin, ordnade bordet, läm-
nade Agnes räkningen åt Rurnmel.
Dennes uppsyn mörknade. Med en häf-
tig sväng förfogade han sig bort till skrif-
bordet och grep den därstädes liggande
pennan samt gjorde ett par öfverkorsningar
och anteckningar på papperet.
»För micke, för micke!» framstötte han.
»Dette kan jack dem herrn direktor nicht
wisen. »
Agnes blef likblek. Hon kastade en dö-
ende blick omkring sig liksom för att ut-
grunda, om hon skulle dölja sin nesa under
soffan eller bordet. Fru Holm och Kerstin
stodo handfallna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
