Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 6. 7 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I DU N 45
1805
I detsamma slog Rummel till ett skallande
skratt.
»Nicht för micke,» ropade han stojande,
»för liter, för liter, kleine gås, die Sie sind!»
Och därmed stack han räkningen under
näsan på Agnes. Priset var höjdt, för kost-
nadsförslaget till fem, för kontraktet till
femton kronor.
»Fem till femton är tjugu,» adderade
Agnes kvickt i hufvudet. Men trots denna
glädjande stegring hade hon att börja med
svårt att återvinna fattningen. När cho-
koladen väl var serverad, tog hon emeller-
tid skeden i vackra hand och sväljde det
starka skämtet med den söta drycken.
Snart var hon åter den gladaste bland de
glada, och när slutligen Rummel drack
»min skål, din skål och alla vackra flickors
skål!» klämde hon fram med sin önskan
om anställning som hans biträde å Valunds
kontor. Och Rummel lofvade henne med
hand och mun, att anställd skulle hon bli,
om så hela kontorspersonalen med direktö-
ren i spetsen satte sig emot det.
Därpå vände han sig till Kerstin, öfver
hvars blida, finhyllta ansikte lians små
gnistrande ögon irrade som lyktgubbar, och
lade henne på hjärtat att nästa gång lära
honom fria på svenska, för i Sverige ville
han bosätta sig för alltid och en svenska
skulle han ha till brud. Ty de svenska
flickorna voro »förtjysende», de »samma
bästa, de samma stiligste» han någonsin
sett. Med en förtärande blick klargjorde
han slutligen för sällskapet, att det sålunda
uteslutande berodde på »frögen Scherstin»,
om han lifvet igenom skulle få »schleppe»
på en »korb», eller om han skulle bli den
»glyckligste» af dödliga.
När de unga flickorna en stund senare,
glada och upprymda, kommo ut på gatan,
stack Agues sin arm djupt under Kerstins
och utbrast skälmaktigt:
»Hör du du du! Det ser ut, som om
Rummelpelle funderade på att engagera oss
båda två — mig på obestämd tid och dig
för lifvet.»
Men då bad Kerstin bevekande: »Kära
du, kalla honom inte för Rummelpelle !
För ser du, det kan ju hända — i värsta
fall —-Jag måste ju tänka på min fram-
tid . . . Pappa är så otreflig, och du sa’ ju
själf, att mau lefver inte på 2,50 i veckan.
Ocn så — och så — är det kanske min-
dre tråkigt att vara gift med Rummel än
att lära honom svenska.»
––– *
När man skall hålla
gästabud...
Några praktiska vinkar för unga husmödrar.
Af Ellen Bergström.
II.
Inbjudningarna.
edan matsalen nu blifvit vederbörligen
iordningställd, och, som väl får anta-
gas, äfven salongen, antichambren och köks-
afdelningen, — ehuru det faller utom ramen
för dessa uppsatser att ingå på några förslag
rörande möbleringen af den förstnämnda
eller en tidsenlig anordning af de senare —
stå vi på den punkt att vi kunna bedja
våra vänner göra oss äran och nöjet af ett
middagsbesök. Jag sade afsiktligt våra vän-
ner, ty på redan i det föregående antydda
grunder gör man klokast i att göra början
med de mindre, intima middagsbjudningar-
na, vid hvilka gästernas antal ej »får un-
derstiga gracernas och ej öfverstiga muser-
nas», och först så småningom öfvergå till
de stora festmiddagarna, till hvilka höra
talen, fracken och den stora toaletten, och
som i allmänhet bära en mer eller mindre
officiell prägel.
Men innan vi sysselsätta oss med några
detaljer rörande den ena eller andra, vilja
vi förutskicka några allmänna regler.
Hvars och ens skyldighet är att på bästa
vis mottaga och undfägna sina gäster. Där-
med får ej förstås, att man skall göra mer
än man kan, men att man, tack vare sin
uppodlade smak och sin takt, med de me-
del, som stå en till buds, framlockar en
trefnad, som en okultiverad eller för grann-
lagenhetens fina skiftningar okänslig person
ej skulle förmå åstadkomma med enahanda
resurser. »På bästa vis» får ej heller fattas
så, som skulle man under en månads tid
med sin familj lefva på sill och pannkaka
för att för sitt främmande kunna ståta med
rysk kaviar och strassburgergåslefver på
smörgåsbordet m. m. m. m. Dina gäster
skulle bättre än du anar genomskåda dina
ansträngningar, hvilka ej stode i jämnvikts-
förhållande med dina lefnadsvillkor, och ej
allenast din afsikt att imponera skulle för-
felas, utan du skulle måhända rent af före-
falla dem en smula komisk, för att icke
säga — tragikomisk.
Hvar bjudning kräfver med nödvändig-
het en återbjudning, hvadan försiktigheten
bör mana oss att afböja hvar och en sådan,
som vi allt för dyrt komma att betala. —
Hvilken form ett afböjande bör taga eller
huru en biljett vid ett tillälle af denna art
bör affattas, varierar allt efter de särskilda
omständigheterna och må af hvars ens egen
takt och omdöme afgöras. — Undantag
gifvas från denna som från alla regler. Man
kan mottaga inbjudning till en bröllopsmål-
tid eller en bal äfven i de rikaste familjer,
ty det är en gång för alla fastslagen ord-
ning, att en fest af nämnda slag ej behöf-
ver återgäldas; släktingar emellan, där för-
hållandet är allt för intimt för att det kan blif-
va fråga om ceremonier, har regeln naturligt-
vis ej sin tillämpning; likaledes dinerar en
tjänsteman hos sin chef, utan art detta åläg-
ger honom någon skyldighet att gifva mid-
dag för denne. Apropos kan en liten anek-
dot från andra kejsardömet anföras:
Marskalk Pélissier såg sig nödsakad till-
rättavisa en ung militär, som af egenkärlek
låtit sig förleda att för regementschefen
och andra höga officerare gifva en splendid
supé, för hvilken depenserna ej stodo i rim-
ligt förhållande till hans inkomster. Till
sitt försvar anförde löjtnanten, att dessa
herrar förut bjudit honom och att höflighe-
teu fordrade, att han i sin tur såg dem
hos sig.
»Har man hört på maken?» utbrast mar-
skalken; »jag var befalld till middag hos
kejsaren för fjorton dagar sedan, skall jag
kanhända också bjuda igen?» —
Men utom i nu nämnda fall råder i detta
afseende ett ömsesidighetsförhållande.
Det finns en del folk, som förblandar ett
belefvadt väsen med ett stelt sätt. Rädda
att säga eller göra något, som kunde anses
ej fullt passande, omgifva de sig med ett
lager af kyla, som verkar i högsta grad
obehagligt och frånstötande. De, som känna
dem närmare, förklara att de i den förtro-
lig kretsen kunna vara trefliga, ja, rent af
kvicka och underhållande, men -— när de
visa sig ute i världen, skrufva de upp sig
till onatur. Ett naturligt och obesväradt,
ehuru aldrig i själfsvåld urartande sätt att
vara kännetecknar damen af god ton. Älsk-
värd naturlighet, adlad af den takt, som
utvecklar sig under umgänget med bildade
medmänniskor, bör kunna betraktas som
gradmätaren på en persons världsvana och
belefvenhet, såväl när det gäller bordet
som salongen.
Hvad nu angår den halft förtroliga mid-
dagen för den närmaste umgängeskretsen
— la demi intimité som fransmannen säger
— så framföres bjudningen till den, dels
muntligt af värdinnan, eller af värden i sin
hustrus namn, dels skriftligt genom en bil-
jett från värdinnan. Gästerna äro allesam-
mans släktingar eller vänner och behandlas
ej med ceremoni. Herrarna infinna sig i
bonjour, damerna i höga klädningar. Hu-
sets barn kunna, så snart de uppnått tio
års ålder och lärt vanligt bordsskick, tillåtas
deltaga i middagen. Emellertid kan det vara
kanske lika godt att hålla dem aflägsnade,
då deras närvaro möjligen skulle lägga band
på konversationen. En hvar dömer i detta
stycke själf i egen sak.
Antalet tretton undvikes vid ett middags-
bord, ej därför att det, som hvar och en
hört, innebär någon fara i annat fall än då
det blott finns mat för tolf, men därför
att det ännu finns personer, som känna sig
obehagligt berörda af ett gammalt skrock
rörande detta tal.
Festmiddagen. Så snart middagsbjudnin-
gen (och vi kunna häri inbegripa äfven supé
bjudningen utan dans, som har ungefär
samma karaktär) utfärdas på tryckta kort,
stå vi inför noga fastställda sällskapsregler,
och det råder ej längre vare sig »intimité»
eller »demi intimité» utan »cérémonie». Må
det, för att ej blifva glömdt, genast erinras,
att om man till en sådan fest muutligen
inbjudit en person, fordrar artigheten att inan
likväl sänder honom eller henne ett tryckt
bjndningsbrcf ; och den inbjudne svarar i sin
tur, ehuru han muntligt antagit bjudningen,
genom att såsom de öfriga inbjudna i sitt
blifvande värdfolks hem låta afiämna sitt
vikna visitkort med det häfdvunna lakoni-
ska svaret skrifvet därpå.
Litograferade bjudningskort äro mer ele-
ganta än tryckta, och böra de helt enkelt
hafva följande lydelse:
Herr och fru A. hafva äran inbjuda, herr och
fru B. till middag (eller supé) i sitt hem onsdagen
den 12 februari lä. 6 (eller 8) e. m.
Hämtning kl. 12. O. S. A,
Adress.
Vid dessa gästabud — om den gammal-
svenska benämningen tillåtes —- äro damer-
na klädda i stor toalett och bära höga eller
urringade klädningslif allt efter som dagens
mode bjuder. Må det dock alltid ihågkom-
mas, att en öfverdrifven dekolletering vid
en middag verkar vida mer stötande än på
en bal. Hvad herrarnes ordensband och
stjärnor angår, samt huruvida de skola vara
i uniform eller frack, är detta ett ämne som
kanske öfvergår en damtidnings befogenhet
att yttra sig i. Hvilka regler, som därvid äro
gällande, veta de noga själfva.
Det förstås af sig själft, att barnen ej
deltaga i nu ifrågavarande festtillställningar;
den unga dottern först efter sin konfirma-
tion.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
