- Project Runeberg -  Idun : Praktisk veckotidning för qvinnan och hemmet / 1896 /
52

(1887)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 14 februari 1896 - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

52
IDUN 18!)U
detta mångahanda, för henne är det en obe-
räknelig vinst att få ensam gå ut och gå
en stund, utan annat mål än att blott få
vara ute och ensam. Det är något så trö-
stande, stärkande och lugnande i att få vara
allena med sina tankar, att kunna låta tan-
ken irra hvart som helst eller hålla sig kvar
vid ett, det är så upplifvande att på stadens
gator se nya föremål eller att på landet
iakttaga de fina skiftningarna i naturens ar-
bete och sålunda få nya insatser i sitt själs-
lif. Efter en sådan promenad kommer den
trötta, missbelåtna, kanske litet vresiga hus-
modren hem uppfriskad, nöjd och vänlig
— som en annan människa, som det heter.
Jag vill ej här tala om, huru välgörande
cn sådan ensam vandring borde vara, när
man har stora bekymmer, när man har något
att ångra, när man öfverilat sig. Jag säger,
borde vara, ty den är det tyvärr icke all-
tid. Mången bekymrad själ har på en så-
dan ensam vandring kommit till förtviflade
beslut. Men har man blott vanliga detta lif-
vets bekymmer, eller har man modig, kraftig
karaktär och ett gudfruktigt sinne, då skall
man af en ensam vändring i naturens sköte
hämta nya krafter för att bära de bördor,
man måste bära, huru tunga de än före-
der och betedde sig i allmänhet pä förälskade
tokars vis.
»Jag hade ett bud till Torpstugan strax här-
intill,» sade fröken Ellen och säg helt belåten
ut öfver sammanträffandet..
»Och har gått hela fjärdingsvägen hemifrån?»
»Ja — och tänker gå vidare härifrån till hä-
radshöfding Ekmans, där jag...»
»Nej, se det kommer då inte på frågan?»
»Hvåd menar du?» utbrast Ellen häpen.
»Att jag får skjutsa dig dit, förstås?»
Ähja, det gick hon inte så motvilligt in på.
»Det är ju en hel fjärdingsväg dit också,» an-
märkte ingeniör Holm.
»Det är så — se’n får jag väl af häradshöf-
dingens skjuts direkt hem till Björkhammar, dit
det då också blir en fjärdingsväg.»
»Ja visst, egendomarne ligga i yinkelspetsarne
på en nästan liksidig triangel,» reflekterade in-
geniören med landtmätarmässigt snusförnuft.
Det unga paret hade snart stufvat in sig i
mgeniörens släde och kuskade i väg mot domare-
bostället.
På ungefär balfva vägen mötte de prostens
slädekipage, hvarvid iiigeniören under en sirlig
hälsning gjorde ett ännu sirligare svängundan
med den påföljd, att — liuj, hvad det gick! —
hans eget ekipage hamnade omkulivältadt i det
snöfylldä diket.
Såväl han själf som fröken Ellen gjorde där-
vid en liten saltomortal med sluteffekt, att de
båda med en mjuk duns kommo att sitta midt
emot hvarandra i snön, alldeles som två snälla
barn, som sitta och endräkteligen leka tillsam-
mans.
falla oss.
Mathilda Langlet.
I släde.
Humoresk för Idun
af Erny.
I faudtmätaren, ingeniör Wille Holm, en några
* * "“ och trettio års man, som hela orten tyckte
om, hade lios godsägareherrskapet, patron Le-
vins, anhållit att i sin släde få hämta deras dotter,
fröken Ellen, till den lilla festlighet, som han
hemma hos sig ställde till för godsägaren, hä-
radshöfdingen, prosten m. fl. notabiliteter och
grannar.
Hans anhållan blef synnerligen nådigt bevil-
jad af de båda gamla, som strax därpå utbytte
en förtrolig blinkning, hvilken mycket väl kunde
betyda detta: »En präktig karl, den där Plolm!»
Patronen med fru åkte ett stycke förut, och
vid deras framkomst till ingeniörens boställe be-
fanns det, att den senare förlänat det där »styc-
ket» kautschukens egenskap att kunna dragas
ut, ty först en fem minuter efteråt inträffade
de båda unga, ingeniören och fröken Ellen, båda
med hög färg på kinderna.
Ett dylikt försinkande tillhör slädåkningens
historia såsom en särdeles vanlig företeelse, hvil-
ken merendels betecknar, att två unga vederbö-
rande af olika kön »funnit hvarandra», hvarvid
hästen ofta får sköta sig själf -— han skulle i
månget fall godt kunna krypa ur skaklar och
seldon, utan att det så snart upptäcktes af veder-
börande.
Ingeniör Holm och fröken Ellen hade »funnit
hvarandra» — egentligen hade de redan för
länge sedan gjort det, men det var först nu de
i ord anförtrodde hvarandra det ömsesidiga fyn-
det, hvarmed dock tillsvidare förstås skulle hål-
las tyst...
Ty de lefde som alla andra förälskade i den
rörande naiva tron, att »inte en kotte» hade
reda på, hvad alla sett från början så innerligt
väl. — Alltså, ts .. . ts . . . !
Påföljande dag skulle ingeniören resa bort i
ett tjänsteärende, och när han om en tre eller
fyra dagar kommit tillbaka, skulle han uppvakta
herr och fru Levin i sitt hjälteärende.
— — Återkommen från sin resa, ämnade han
just förverkliga denna rosenfärgade idé, då han
genom fönstret skådade en syn, som satte hans
hjärta och fötter i häftig rörelse, de senare i
riktning mot landsvägen till Björkhammar, pa-
tron Levins egendom. Ty saken var den, att
dennes skönaste klenod vid en krök af nämnda
landsväg plötsligen blifvit synlig för ingeniörens
tjusta blick.
»Ellen!» Han kråmade den unga flickans hän-
Fröken Ellen såg så komisk ut, där hon satt
i stel bestörtning, att ingeniören hukade sig ned
och brast i ett hejdlöst skratt. Det fick ett eko
i prästgårdsdamernas fnitter, som ännu en stund
hördes på afstånd, sedan de kört vidare.
Raskt svängde ingeniören upp det lätta for-
donet på landsvägen igen och inbjöd sin dam att
åter taga plats. Hon gjorde det visserligen, men
med en högst förtörnad min, som skvallrade
om ett intensivt revanehebegär.
»Käraste Ellen,» sade ingeniören och lät Brunte
trafva på igen, »kan du förlåta min dumdristig-
het. .. men, o du milde, hvad du såg kostlig ut. . .»
»Jaså, ni börjar ert dumma flin igen, min
herre!» utbrast fröken, Ellen, »jag trodde det
kunde vara nog med hvad jag nyss fick af både
er och prästgårdsmamsellerna...»
»Nå, men för allt i världen, Ellen, förlåt mig .. .
det var ju inte det ringaste farligt...!»
»Men det kunde ha varit farligt, och då ger
ni er till att gapskratta ...!»
»Nej, men min snälla Ellen...!»
»Jag är inte alls er snälla Ellen!» afbröt hon
med stigande hetsighet, »ni ångrar er inte ens...»
»Jo, det gör jag visst ...»
»Nej, det gör ni visst inte,» envisades hon,
ännu närmare kokpunkten af förargelse, »så ser
inte den ut, som ångrar sig... en olycka kunde
ha händt — och då skrattar ni med full hals.. .»
»Var resonlig, Ellen ...»
»Nej, hvarför det? — Och jag är inte någon
Ellen och Ellen vidare för er!»
»Jaså, på det viset, min fröken!» sade inge-
niören, nu i sin ordning djupt sårad och förar-
gad, under det han gaf henne en lång, forskande
blick, som hon förtrytsamt undvek att möta.
De sutto vid pass tio minuter i hvar sitt hörn
af släden och sade inte ett ord till hvarandra
Då domarebostället skymtade fram, där inge-
niören skulle afleverera fröken Ellen, började
han vekna till.
»Det kan väl inte vara ditt allvar, Ellen?» frå-
gade han blidt.
»Jo, det är det visst,» försäkrade den uppre-
tade sköna, »den som inte kan köra en häst som
en hel karl och som inte har mer hjärta än att
han brister i gapskratt, då hans ... hans blif-
vande ... hans tilltänkta ... ja, ni förstår, hvad
jag menar, min herre... är nära att råka ut för
en olycka — den vill jag inte ha till. . . ha til!
.. . ja, ni förstår ...»
Men nu rann sinnet om igen på ingeniören,
och det skedde just då de kommit fram och frö-
ken lagade sig att stiga ur släden.
»Jaså,» kom därför hans afskedshälsning att
låta, »då förklarar jag härmed, att den som inte
kan köra med sitt lynne som en förnuftig kvinna
och som inte har mer hjärta, än att hon vägrar
sin förlåtelse, då hennes blifvande... hennes
tilltänkta, ja, ni förstår hvad jag menar, min
fröken ... ofrivilligt råkar ställa till livad som
knappt kunnat bli någon olycka — den vill jag
inte ba till .. . jaha, ni förstår . . .»
Och så skildes de åt i stor ömsesidig vrede.
Häraf synes, hur man på en slädtur äfveu kan
»tappa bort» hvarandra.
— — Omkring en vecka därefter bevistade
ingeniör Wille Holm en bjudning hos häradshöf-
ding Ekmans, där han äfven träffade fröken Ellen
Levin. Det är onödigt att berätta om all den
köld ingeniören och fröken Ellen under aftonens
lopp utvecklade gent ’ emot hvarandra, utan låt
oss strax komma till den händelse, som place-
rade dem sida vid sida i samma släde — inge-
niörens! —• på hemväg med fröken Ellen till
Björkhammar...
»Hvad vill detta säga?» frågade unga fröken,
då körsvennen redaa kastat sig upp i släden pcli
satt den i full fart, »är... är det ni...’? Jag
skulle ju skjutsas hem af kandidat Ekman ...»
»Jag medger, att det är en komplott,» sade
ingeniören och smackade åt Brunte, som sträckte
ut io yrande fart.
»Ah, det är nedrigt-..!»
»Ni fryser väl inte, fröken Ellen?»
»Nej bevars!» kom hennes svar så hvasst som
en isnål i örat på honom, under det hon maka-
de sig upp i sin vrå.
En lång stunds tystnad följde.
»Eröken Ellen,» sade omsider ingeniören med
lågmäld och sorgsen röst, »ni kanske minns, att
ni en gång nämnde, att er fars, min och härads-
höfdingens egendomar bildade vinkelspetsarne
på en liksidig triangel ...»
Hon undrade storligen, hvart han ville komma
med denna kuriösa inledning, och fick plötsligen
svårt att återhålla en gryende munterhet.
»Ni minns ju det?»
■ »Ja,» svarade hon, så snäft hon förmådde, »det
är ju sant, ni är landtmätare ...»
»Ja visst...»
»Ehuru ni har ett väl besynnerligt sätt att
markera vissa punkter...»
Hon måste trycka muffen mot mumien för att
inte brista i skratt åt sin egen idégång.
Men ingeniören smålog blott en smula matt.
»Nu,» fortsatte han, »ha vi två snart åkt tri-
angeln ruudt under säregna förhållanden — det
är sista sidan vi passera. På den första, från
ert hem till mig, fick jag ert jä, på den andra,
fråp. mig till häradshöfdingens, fick jag ett nej,
som hotar att förstöra hela min lefnadslycka —•
jag undrar nu, hur det kommer att gå på den
sista sidan, från häradshöfdingens till ert liem ...»
»Brå, hoppas jag — ni tänker väl inte välta
igen . ,.» Ah, hvad hon hade svårt att lcufva sin
ysterhet!
»Nej, det förstås,» sade ingeniören, »jag me-
nade inte så ... jaså, vi äro framme nu... vill
inte fröken Ellen förstå min fråga rätt och svara
på den ...?»
»Tack för skjutsen!» klingade det så gäckande
från fröken Ellens läppar — hon hade redan
svingat sig ur släden och försvann genom stora
ingången.
Med tungt sinne vände ingeniör Wille Holm
kosan hemåt.
Dagen därpå fick han i en biljett en inbjudning
på middag hos patron Levin. Nere i kanten.stod
»vänd!» Han vände bladet och såg på dess an-
dra sida en liksidig triangel uppritad. Blott
en af dess sidor, den som betecknade vägen
mellan häradshöfdingens och patron Levins —
gårdagsfärdens stråt — var sluten inom en
klammer.
Öfver denna var ritad en pil i riktning mot
Björkliammar-vinkelspetsen.
Och öfver pilen stod att läsa ett finpräntadt,
men mycket energiskt kontureradt:
yJa h
––––– *–––––-
En nutida hustomte.
»Tack vare ett oaflåtligt uppfirmararbeto
och en oerhörd energiutveckling, hafva indu-
striens män och framför allt uppfinnarne lyft
den ena stenen efter den andra från den börda
som tryckte förra tiders kvinnor till jorden.»
$|j| denna tidning synas allt emellanåt upp-
er*^ gifter om, hur den eller den saken stäl-
ler sig så mycket billigare, i fall den till-
verkas hemma, än om den köpes färdig.
Det torde därför intressera Iduns läsarinnor
att få göra bekantskap med en liten hus-
tomte, genom hvars mellankomst de sättas
i stånd att inom hemmet förfärdiga bland

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0056.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free