Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 7. 14 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN
annat strumpor, kjolar, damasker, jägerylle,
Idädnings- och kostymtyger, kapp- och öfver-
rockstyger samt gardiner, dukar, filtar, möbel-
tyg m. m.
Men att förlägga allt sådant arbete till
hemmet vore ju att gå ett par hundra
år tillbaka i tiden? Ja, visserligen, om
arbetet skulle skötas på samma sätt nu
som då. Men härvidlag förefinnes en så
stor skillnad, att den fullt berättigar en upp-
maning att åt hemmet återeröfra en del af
fabrikernas arbete. Ty om genom en in-
dustriell uppfinning kvinnan sättes i stånd
att inom sitt hem, till de sinas omedelbara
gagn och med bättre ekonomiskt resultat,
använda den tid och det arbete, som hon
nu offrar, dels i och dels utom hemmet,
för att kunna anskaffa och vidare bearbeta
de alster, som produceras uti industrialis-
mens stora Grottekvarn, så blir en dylik
uppfinning icke ett medel att ånyo pålägga
kvinnan ett arbete, hvarifrån hon förut va-
lût befriad, utan den blir i stället ett nytt
medel att lätta hennes arbetsbörda.
En sådan industriell uppfinning ha vi i
Per Perssons nya väf- och stickmaskin; och
vi kunna i sanning känna oss stolta öfver
att äran af densamma tillkommer en svensk
man.
Man häpnar öfver hvilken mångfald af
artiklar, som kan åstadkommas på denna
maskin. Den stickar lika bra groft ullgarn
som fin ankartråd. Å bolagets utställning
i Stockholm finnas en mängd modeller samt
väf- och stickprofver i de mest olikartade
mönster. Yäl bör märkas, att arbetet ej
är på nagot sätt ansträngande, utan behag-
ligt och lätt skött. Till och med barn på
10 à 12 år kunna på denna maskin utan
spar af fara tillverka sina egna strumpor,
klädnings- och kostymtyger etc. Jag har
från tillförlitligt håll hört berättas, att en
åttaårig flicka på en eftermiddag stickade
sex dammhanddukar och att en tolfårig
gosse pa en dag väfde tyg till en kostym
åt sig.
Framför andra väf- och stickmaskiner äger
den perssonska åtskilliga företräden, af hvilka
ett par äro af synnerligen stor betydelse.
Den å andra maskiner befintliga så kallade
ramen, hvilken måste dragas fram och åter,
varierar i längd mellan 80 och 150 cm.;
a här ifragavarande maskin är däremot ra-
men ersatt med en mekanism, som är en-
dast 17 cm. lång och lika för alla storlekar
af maskiner. Men ej ens denna behöfver
dragas i hela sin längd fram och tillbaka,
utan endast ett litet stycke utöfver arbetets
bredd, hvilket ju, när det gäller mindre ar-
beten, sasom strumpor, damasker och van-
tar, är i hög grad tids- och kraftbesparande.
Vidare kan man när som helst lämna ar-
betet och sedan återtaga det, utan att be-
höfva offra en tanke på, hvar man slutade
eller hur man skall börja igen. Det är väl
förnämligast genom denna praktiska anord-
ning, som den perssonska maskinen kom-
mer att göra sitt inträde i många hem.
Särskildt för husmödrar, som ju tidt och
ofta tagas i anspråk för än det ena, än
det andra göromålet, är det ju ovärderligt
att på detta sätt kunna »springa ifrån».
1 ör största delen af de arbeten, som kunna
tillverkas och fasoneras i maskinen, finnas
nämligen så kallade mönsterkort. Dessa fä-
stas i en liten ställning på maskinen; allt
efter som arbetet fortskrider, flyttar sig en
visare fram och tillbaka öfver mönsterkor-
tet, på hvilket genom särskilda tecken är
ängifvet, när in- och uttagningar m. m. dy-
likt skall ske.
Med ledning af de redan utarbetade mön-
sterkorten kunna omkring 200 olika modeller
tillverkas. Det har blifvit sagdt, att man,
tack vare denna anordning med mönster-
kort, kan sätta »hvilken dumbom som helst»
att sticka på dessa maskiner.
Af särskild nytta torde den perssonska
maskinen kunna blifva inom stora fa.mil-
jer, i synnerhet sådana, där unga flickor
äro anställda, för att, som det heter, »gå
frun tillhanda». Dessa flickor ge en hand-
räckning än här, än där, men det synliga
resultatet af deras arbete är många gånger
så obetydligt, att deras matmödrar lätt få
den föreställningen att de, äfven när de ar-
beta från morgon till kväll, snarare äro tä-
rande än närande medlemmar i hushållet.
Men låt en sådan flicka ägna ett par tim-
mar om dagen åt arbete vid stickmaskinen,
så kommer saken att te sig helt annor-
lunda. Både hon själf och hennes husbonde-
folk skola minsann finna sig belåtna med
resultatet af hennes verksamhet. Äfven vill
jag rekommendera maskinen för de hem,
där ett par hundra kronors besparing år-
ligen är af afsevärd betydelse, ja kanske
till och med xrtgör villkoret för en tryggad
ekonomi. Och sist, men ej minst, bör denna
maskin kunna med stor fördel användas af
kvinnor — i synnerhet i småstäder och på
landsbygden — hvilka för sin utkomst äro
hänvisade till sina händers arbete.
Säkert torde vara, att ingen, som skaffar
sig denna präktiga medhjälpare i hemmets
verksamhet, ångrar köpet; och i de famil-
jer, där den vinner inträde, kommer den
utan tvif\rel att visa sig mer oumbärlig än
symaskinen. Q. i,
–––- ❖–––-
Från min småskollära-
rinnetid.
Några minnen och erfarenheter af M. E—n.
(Forts. o. slut.)
ed tiden gick det emellertid bra nog att
sköta skolan. Men jag hade andra problem
att lösa, och dessa gällde existensen. Numeraskulle
jag ju hafva eget hushåll, hvilket, så enkelt det
än var, vållade mig i min oerfarenhet ej så litet
bekymmer. Jag vill därför särskildt ägna några
ord åt ekonomin, kanske det viktigaste kapitlet
i en småskollärarinnas tillvaro, om hon nämli-
gen, såsom förhållandet var med mig, valt detta
kall för att lefva därpå såsom sin enda inkomst-
källa,
_ Jag har redan antydt, att hennes vederlag är
ringa i förhållande till hennes ganska ansträn-
gande arbete, och för mången, söm hör detta för
första gången, låter det kanske otroligt nog. Ja,
300 kronor jämte »husrum och vedbrand» pr år
är, hvad en småskollärarinna har att existera
på. Tänk hela 81 öre om dagen! Det är ju
storartadt eller hur?
o Och så mycket svårare blir det för den, som
fått — genom uppfostran, skolgång eller dylikt
— en vana att kläda sig, om ej som en dam af
värld, dock som ett »bättre fruntimmer». Ja,
en sak får man lära sig, och det är konsten att
hushålla för att få det lilla kapitalet att räcka
till äfven för toaletten, som, låt vara af enklaste
slag, _ alltid . kräfver sina styfrar. Problemet är
verkligen ofta svårlöst, men skolan är också god.
Så snart jag kom till insikt härom, försökte jag
också att inrätta mig så förståndigt som möjligt.
Och med tiden gick det, ty erfarenheten är en
god läromästare.
Jag får dock ej underlåta att nämna, att, hvad
det dagliga brödet angår, det finnes en extra or-
dinarie inkomstkälla, hvilken likväl kan vara
mycket olika gifvande på olika orter; på denna
min första plats var den för mig ett godt bidrag
till hushållet. Härmed menar jag de »gåfvor in
natura», hvarmed lärarinnan uppvaktas, antingen
af barnen eller af mödrarna själfva. Jag fick
ganska ofta besök af bondhustrurna, och då hade
de ibland ett och annat med sig.
Dialekten kunde vid sådana tillfällen vålla miss-
tag, som voro lustiga nog, på grund af de egen-
domliga benämningar de hade på åtskilliga sa-
ker. Så kom en gång en vänlig gumma för att
hälsa på mig på aftonkvisten och, räckande mig
en flaska, frågade hon: »om ej goä läjrarinnan
ville hållä te’ goä me’ lite’ päjron». Och jag som
var en riktig fruktvän, blef alldeles förtjust, gick
efter en servet, hvarpå jag utan krus tömde ut
innehållet. Gumman såg förvånad ut, men jag
betydligt »snopen», då en hop vanliga hederliga
potatisar med dithörande jordklunsar rullade ut
på den hvita duken. En annan gång kom en
liten parfvel och hälsade från »mamma» samt
bjöd mig på »mjölksäppä» —hvilket helt enkelt
var oskummad mjölk. Emellertid kunde dessa
naturprodukter ibland vara af ganska stort vär-
de: kött och fläsk, ägg och smör m. m. — och
jag får tillägga,_ att äfven de fattiga bidrogo,
ehuru naturligtvis med gåfvor af ringare värde.
Jag. har redan nämnt, att folket var mycket
gästfritt, en omständighet som på ett indirekt
sätt hade det med sig, att hushållskassan i viss
mån skonades. Rundt omkring lågo de välbygda
bondgårdarne, och de ofta förmögna bönderna,
eller, som de af traktens få veritabla herrskaper
kallades, herrskapsbönderna, bland hvilka mån-
ga hade inrättat sig ganska präktigt, hade hela
våningen möblerad och höllo ett präktigt bord,
satte ett riktigt nöje i att se gäster hos sig. Sär-
skildt var lärarinnan öfver allt en välkommen
gäst. Hvarhelst jag gjorde besök, bemöttes jag
med den största välvilja och slapp ej undan —
såvida jag ej rent af ville såra de goda männi-
skorna — med mindre än att jag gjorde heder
åt deras bord. Och ej nog härmed, dre frynt-
liga husmödrarna funno det helt naturligt att vid
afskedet belasta mig med den rikligaste »för-
ning». Lat så vara att detta ofta var förestaf
vadt af bruket, ett vackert bruk var det i alla
händelser. — På de få herrgårdål, som funnos i
socknen och som ej beboddes af »högdjur», var
jag ock en själfskrifven gäst, helst där det var
ondt om ungdom.
Jag kan dock ej med tystnad förbigå en kor-
tare period af min vistelse på denna ort, under
hvilken jag gjorde mindre angenäma iakttagel-
ser rörande »folket» och dess bildningsgrad.
Jag fick i uppdrag af »höga vederbörande» —
skolrådet — att sätta i gång en ny skola, .soni
var förlagd långt uppe i skogsbygden, och här
voro förhållandena i många hänseenden helt an-
dra. Skolan låg ganska isolerad, långt var det
emellan gårdarne och folket var hvarken så säll-
skapligt eller så vänligt som på bygden. Jag
hade svårt att vänja mig vid den dystra, ofta
kusliga ensamheten, och dessutom iakttog jag
till min ledsnad, att befolkningen var både rå
och ohöflig. Ja, det hände till och med att ung-
domarne funno ett nöje i att oroa mig genom
att t. ex. nattetid »lefva röfvare» omkring min
bostad, bulta på fönstren, skräna eller på annat
sätt skrämma mig. Lyckligtvis blef denna min
»förvisning» kort, och snart återvände jag till
min gamla verkningskrets.
På denna plats stannade jag några år, men
»ombyte förnöjer», säger ju ett gammalt klas-
siskt ordspråk, och en vacker dag sökte och er-
höll jag annan plats. Det var för mig en verk-
lig glädje att se, hur den vänliga befolkningen
fäst sig vid sin lärarinna och nu på sitt enkla,
men till hjärtat gående sätt gaf uttryck åt sin
ledsnad öfver, att jag skulle lämna dem.
Sedan dess har jag haft Here platser, men in-
genstädes har jag stött på sådana drag hos »fol-
ket». Senast har jag haft min verksamhet på
ett mindre järnbruk. Oaktadt det behag den på
ett bruk rådande större lifligheten medför, kan
jag dock ej neka till, att jag fann bruksinvånar-
ne minst ^sympatiska af alla. Ett bruk står så
att säga på gränsen mellan land och stad. Fol-
ket där — åtminstone föreföll det mig så; för-
hållandena kunna ju vara olika — hade åtskil-
ligt gemensamt med landsbefolkningen; men af
ofvan omtalade goda sidor: rättframhet, välvilja
och gästvänlighet, såg jag få spår. Däremot
konstaterade jag hos dessa bruksarbetarefamil-
jer en utpräglad benägenhet för skvaller — större
än i något »Kråkvinkel» — och denna sjuka
sträckte sig äfven till »höga vederbörande», hvil-
kas kök kanske voro de värsta skvallerhärdarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
