Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 21 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ou IDUN 1890
därför tog han upp dem vid deras långa, våta-
skaft och lade dem pä disken. De skulle bindas
samman med litet grönt. Så letade han fram ett
visitkort ur den prydliga visitkortsboken, som
hade en liten greflig krona nederst vid hörnet,
och skref hastigt med blyerts: »Till min lilla
gräsänka.» Ett bud skulle nu genast sändas ned
till ångbåten — nu genast — och blommorna
skulle lämnas till grefvinnan Wiedehorn.
»Genast,» svarade butikfröken och följde ni-
gande den ståtlige grefvelöjtnanten till dörren.
— De hvita rosorna lågo, som grefven lämnat
dem på disken. Eröken tog upp dem, skar för-
siktigt af taggarna och band så ledigt samman
dem tillika med några fina, vajande adiautum-
blad. Bara hvitt och grönt. Det såg så enkelt
och allvarligt ut, nästan som en begrafnings-
bukett. Det var annat det än den där stora,
praktfulla buketten af glödande röda, liffulla ro-
sor, som grefven lät skicka till »Mademoiselle
Joujou» på varietéen i går.
Så stack hon in det hvita kortet, virade om
ett mjukt silkespapper och sände det ner till
båten.
Lilla grefvinnan satt för sig själf däruppe på
däcket med ryggen mot damsalongen. Ljuba
hade ändtligen funnit sig i sitt öde, där hon låg
insvept i en ljusblå caschimirschal. Då och då
suckade hon dock djupt, utan att grefvinnan
med alla sina omsorger för den lilla bortskämda
hundens bekvämlighet kunde aflocka henne ens
den obetydligaste hviftning på svansspetsen.
Så småningom fylldes däcket af passagerare.
»Det är grefvinnan Wiedehorn, som sitter där-
borta.» -— »Är det möjligt?» — »Det kan man
då ej se på utanskriften.» — Och så fäste man
sig ej vidare vid den enkla, grå kvinnan, som
satt där och såg så sorgset ut öfver det solbely-
sta, glittrande vattnet.
Hän hade ej kysst henne till afsked. Han
ansåg det borgerligt att visa sina ömhetsbetygel-
ser så där offentligt. Ack, om han ändå på nå-
got sätt hade låtit henne förstå, att han skulle
komma att sakna henne! Men det hade han
inte alls gjort, inte alls. Han hade ej ens gifvit
sig tid att stanna, tills båten gått, fastän han
mycket väl skulle hunnit till kasernen ändå, om
han sedan kastat sig i en droska. Men han hade
föredragit att gå bort från henne tidigare, och
hans sista smekning hade gällt — Ljuba, hunden.
Åter drog en dimma öfver de ljusblå ögonen,
som voro för runda för att vara enligt skönhets-
lagarna,
fjjuba rynkade upp nosen och lät höra en gäll
morrning. Ljuba kunde ej tåla främmande. Den
lilla grefvinnan grep henne hastigt i halsbandet
och såg upp.
Ett bud från blomsterhandlaren! Hvad kunde
det vara? Hennes små händer ryckte häftigt af
silkespapperet. Rosor! Hvita rosor! — »Till
min lilla gräsänka!» Hon tryckte de doftande,
fuktiga blommorna mot sitt ansikte. En sådan
jublande glädje! »Till min lilla gräsänka.»
Hvad världen var skön! Hur härligt det var
att lefva! Så god han var — så öm och om-
tänksam, hennes egen käre man. Därför hade
han ej väntat tills båten gått, endast därför. Ah,
hvad hon älskade honom! Och han henne: »Till
min lilla gräsänka ...» bara de. orden talade ju
så tydligt om hans saknad. — Och så hvita rosor,
just hvita! — Hon såg på dem, där de lågo så
friska i hennes knä. — Hon tyckte, att de
voro som ett helt poem öfver hennes ljufva,
rena lycka, hvarje snöhvitt rosenblad var
ett vackert, mildt ord, och den luftiga adiantu-
men utgjorde de sirliga rimmen. Hon satt och
drömde sig in i sin egen lycka. Och hon var
tacksam för den — så innerligt tacksam.
Båten hade glidit ut från kajen. På däcket
voro alla sittplatser upptagna så när som på två
midt emot grefvinnan. Två damer, en yngre och
en äldre, trädde ut från aktersalongen.
»11 n’y a pas de plaçes.» Den äldre såg me-
nande på en liten herre, som satt inklämd mel-
lan två feta fruntimmer. Men antingen han nu
ej förstod språket eller ej hade kraft nog att
pressa sig upp ur klämman — alltnog, den lille
herrn blef sittande.
»Mais oui! Voilà!» Den yngres röst var klar
och mjuk, af ovanligt välljud.
»Mademoiselle Joujou!» Det gled som en su-
sande hviskning öfver däck. »Mademoiselle Jou
jou!» Hon? Där! Hon med stora, svarta plym-
hatten. Och halsar sträcktes för att kunna se
bättre, och man satte armbågarna i hvarandras
sidor, och man hviskade rundt omkring om hen-
ne — om »Mademoiselle Joujou», varietédivan.
Den lilla grefvinnan blef väckt ur sina stilla
drömmerier och såg upp. Tvänne ljusblå, runda
»Men Ljuba skiljs ju aldrig ett ögonblick från
dig,» hade hon invändt. Då hade han sett på hen-
ne, uppmärksamt och så underligt länge. Och
när hon gått fram till honom och frågat: »Hvad
är det?» hade han svarat: »Ingenting,» hastigt
strukit henne öfver håret och gått in till sig.
Men där hon nu satt och drog sig till minnes
allt detta, kom det plötsligt för henne, att sen
den dagen hade han oftare gått ut ensam, utan
hunden.
Den lilla grefvinnan kände sig så underligt be-
klämd. .Det kom sig af den tunga parfymen,
som strömmade ut från »Mademoiselle Joujou».
Den lilla grefvinnan kunde ej tåla parfym.
Nej! hon ville ej längre sitta kvar — hellre
då in i den kvafva salongen.
Ljuba sof fortfarande med den spetsiga nosen
stucken in mellan tassarna, omsorgsfullt öfver-
täckt med den ljusblå schalen. Lilla grefvinnan
vek varsamt undan det mjuka tyget. Taxen
vaknade, morrade nervöst, blinkade sömnigt och
hoppade så ned på däckets golf sträckande på
sin fina, ormlika kropp. Grefvinnan vek ordent-
ligt samman schalen i fyra delar. Hon var så
noga och borgerligt ordentlig. Det retade alltid
grefven.
» C’est Ljubal N’est-ce pas?*
»Mademoiselle Joujou» böjde sig fram.
Lilla grefvinnan släppte plötsligt schalen och
reste sig. »Ljuba» kallade hon med underligt
dof stämma.
»Ljuba,» lockade »Mademoiselle Joujous» lena
röst.
Den lilla taxen stod mellan de två kvinnorna.
I nästa ögonblick hade hon hoppat upp i »made-
moiselle Joujous» knä.
»Ljuba! Ljuba! Cest toi! Ljuba!» Och »Made-
moiselle Joujou» strök djurets glatta skinn och
tryckte dess fina kropp mot sin sammetsdräkts
ambradottande veck. Och Ljuba, den stolta Lju-
ba, som ej lät någon annan än grefven röra vid
sig, Ljuba, som till och med drog sig undan gref-
vinnans smekningar, hon hade rest sig upp på
bakbenen, där hon stod på »Mademoiselle Jou-
jous» knä, lagt sina bruna tassar på hennes ax-
lar och kilade i igenkännandets öfversvallande
glädje sitt smala hufvud in mot hennes hals.
»Mademoiselle .Joujou» skrattade och försökte
värja sig mot den lilla hunden, som lekfullt bör-
jade nafsa efter handskens fingertoppar.
Den lilla grefvinnan hade en känning af, att
något inom henne gick sönder, och på samma
gång var det, som om det hela ej alls angick
henne. Hvad komme de väl henne vid, den där
skrattande kvinnan och den lilla svarta hunden
i hennes knä med den grefliga kronan pa sitt
silfverhalsband? Inte alls!|
Solen sken öfver vattnet. Båten gled fram som
förut. Det gick rundt i den lilla grefvinnans
hufvud. Det slog som en hammare midt på hjär-
nan. Tänk — en bedragen hustru! Det måtte
vara något förfärligt — något förfärligt!
Vid hennes fot lågo de hvita, rosorna omgifna
af adiantumens fina ram. De hade fallit ur hen-
nes öppnade hand. En besättniugskarl gick förbi.
Han satte sina breda, grofva stöflar rakt på de
snölivita bladen. Så trampade han på dem.
Den lilla grefvinnan såg det. Men det rörde
henne ej. Hvitt och grönt... Det var ju en be-
grafningsbukett. Att hon ej^ sett det förut.! Ja
visst, en sannskyldig begrafningsbukett.
Hvad var det då, som var dödt?
Hennes lycka var död. Hennes unga lycka ...
—––––––❖––––––-—
När man skall hålla
gästabud...
Några praktiska vinkar för unga husmödrar.
Af Ellen Bergström.
III.
ögon mötte tvänne svarta, mandelformiga. Hon
hade hört hviskningen. »Mademoiselle Joujou!»
Jaså, var detta hon?! Den lilla grefvinnan hade
hört talas om henne och ofta läst hennes namn
i tidningarna. Men hon hade aldrig sett henne
uppträda. Grefven ansåg det ej vara »comme il
faut» för damer att besöka varietéer.
»Mademoiselle Joujou» och hennes äldre följes-
lagarinna slogo sig ned på de lediga platserna
midt emot grefvinnan. Den lilla grefvinnans för-
sta tanke var att stiga upp. Men då skulle hon
ju väcka Ljuba, som sof så godt med hela sin
lilla svarta kropp begrafven i den ljusblå scha-
lens mjuka veck, och så fanns det ju ingå andra
platser lediga än i den kvafva salongen. Så blef
den lilla grefvinnan sittande och iakttog de två
varietédivorna med det förnäma, halft föraktfulla
intresse, som hederliga kvinnor hysa för »såda-
na damer».
Följeslagarinnan var en fet, bedagad skönhet
med ett bredt, groft ansikte, hvilket, ehuru all-
deles öfversmetadt med hvitt smink, ändock i
dagsljuset hade en stark dragning i lilas. Sorg-
lig att skåda i verkligheten — måste hon på
varietén agera komisk.
Men »Mademoiselle Joujou!» Intet namn kun-
de passa bättre för denna unga, graciösa kvinno-
varelse.
»Fröken Leksak»! En förtjusande, onyttig lek-
sak — men så dyrbar, så dyrbar! Tänk, hon
lär ju ha ruinerat både furstar och grefvar! Så
skref man på hennes meritlista.
Den lilla grefvinnan sände ovillkorligen en be-
klagandets suck åt deras bedragna hustrur. Ty
naturligtvis måste några af dem ha varit gifta,
En bedragen hustru — det måtte vara något
förfärligt !
Den lilla grå, obetydliga kvinnan granskade
kritiskt »Mademoiselle Joujous»’ lätta, retande
skönhet, liksom om den obetydligaste brist däri
skulle gladt henne. Men hon fann ingen, hur
gärna än hennes kvinnliga instinkt önskat det. —
Idel fullkomligheter, från den utsökta lilla foten
till det svarta, krusiga håret, som låg djupt ned
kammadt i bandeauer öfver örat, i hvars rosa-
färgade snibb den allra som minsta lilla minia-
tyrstjärna af diamanter blixtrade.
Den lilla grefvinnan såg, att det var äkta dia-
manter. Hur dess mångslipade facetter fångade
och biöto solstrålarna! Hon hade just själf för
ej länge sen beundrat ett sådant smycke i juve-
lerar "Hallbergs fönster och gjort sin man upp-
märksam därpå. Men han hade endast skämtat
med henne och sagt, att hon vore en alldeles
för förståndig och allvarlig liten grefvinna för
att hafva något, sådant. Hon kunde ju använda
familjesmyckena, om hon så önskade. Då hade
hon invändt, att familjesmyckena voro så tunga.
Men den . lilla diamantstjärnan åter är för bräck-
lig, bara till leksak, hade han svarat, och så hade
han fört bort henne från det förledande fönstret.
»Bara till leksak!» Ja, det var den, och där-
för passade den också så bra i »Mademoiselle
Leksaks» lilla rosiga öra. Hon, lilla grefvinnan,
satte då mycket, mycket mer värde på de hvita
rosorna —och så tryckte bonderas snöhvita blad
mot sina kinder, glömde bort hela »Mademoiselle
Joujou» och försjönk åter i sina ljufva, lyckliga
drömmerier. — — — ■— — — — — — — —
))Oh, non! C’est une bourgeoise! »A coup sur!»
»Mademoiselle Joujou» skrattade lätt — ett
lågt litet skratt, likt klingandet af små silfver-
klockor.
Den lilla grefvinnan kände sig mot sin vilja
obehagligt berörd. Om hvem talade de?
»Mademoiselle Joujous» svarta öga hviläde
med ett elakt uttryck på grefvinnan. — Hennes
hvita tänder under den mjuka svängda öfver-
läppen lyste, skarpa och små som på ett litet
vackert rofdjur.
Det var hett och alldeles vindstilla.
»Mademoiselle Joujou» viftade svalka åt sina
rosiga kinder med näsduken, en näsduk af tun-
naste, mjuka siden, besatt med äkta, skira spetsar.
Hvad var det för en tung parfymdoft, som
plötsligt flöt öfver till grefvinnan och stärktes
hyàrje gång »Mademoiselle Joujou» höjde näs-
duken ?
Ingen vanlig parfym !... Den lilla grefvinnan
drog den forskande in i sina tunna, darrande
näsborrar. Ambra! — nu kände hon det. En un-
derligt eggande doft! Hvar hade hon känt just
denna sällsynta parfym en gång förut?
Jo, nu mindes hon: i Ljubas glatta hud för
ej så länge sen ! Nu kom hon äfven i håg, att
hon då gjort sin man uppmärksam därpå. Alen
han hade svarat, att han omöjligen kunde hålla
reda på, hvart hunden sprang.
Bordsserviserna.
»
är värdinnan sätter sig till bords med
sina gäster, skall hon själf blifva en
gäst vid sitt eget bord, om vi sâ må ut-
trycka oss — d. v. s. hon får från denna
stund ej taga någon befattning med arran-
gemanget. Hennes vakna blick öfverskadar
visserligen allt, men skulle den upptäcka
en brist, låtsar hon likväl ej därom, för så
vidt det ej är absolut nödvändigt; och om
tjänarne, hvad uppassningen beträffar, lämna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
