Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 8. 21 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN nt
något öfrigt är att önska, afhåller hon sig från
hvarje anmärkning och spar tillrättavisnin-
gen till ett annat tillfälle. Ett motsatt för-
faringssätt skulle kunna framkalla misstäm-
ning och för öfrigt tjäna till att fästa gä-
sternas uppmärksamhet på en obetydlig
brist eller försumlighet, som de sannolikt
eljes ej lagt märke till.
Men för att vår värdinna inför de främ-
mande skall kunna intaga denna fullt obe-
svärade hållning och visa ett sådant lugn,
fordras att hon på det mest omsorgsfulla och
detaljerade sätt . gjort sina förberedelser för
middagen. Ej nog med att hon med ko-
kerskan noga öfverlagt om matsedeln samt
uppköpt allt för den erforderligt, utan lika
noggrant måste ock linneskåpet och bords-
serviserna mönstras och, om så behöfves,
fullständigas. Må det tillåtas oss följa
henne på en dylik inspektion i skåp och
skänkar.
Vi titta först in i linneskåpet. Här måste
tillreds för gästabudet -— det må nu vara
en middag eller en supé — finnas en för
hufvudbordet tillräckligt lång duk, så att
inga skarfningar behöfva göras ; tre, fyra
mindre dukar för småborden, samt ett rund-
ligt antal servietter — allt i samma mön-
ster och i damastväfnad. Hästskobordet
tarfvar tre dukar, men användes blott vid
utomordentliga tillfällen, såsom t. ex. vid
en bröllopsmåltid. Man arrangerar hellre,
om så behöfves, jämte det stora, ett par små-
bord, eller ock placerer man vid bordets öfre
ända ett kortare på tvären, så att hela bordet
bildar ett. Drällduktyget, ehuru både gan-
ska vackert och mycket hållbart för dagligt
bruk, anses ej comme il faut vid en fest,
ej ens vid en förtrolig middag. För närva-
rande är det mycket modernt att på ser-
veringsborden begagna dukar, sydda med
prydnadssöm — ett onekligen vackert mod,
om dessa dukar nämligen motsvara sitt
ändamål och äro tvättbara —; likaledes är
bordlöparen ett dagens mod, som det ej går
an att motsätta sig. En sådan tingest, ehuru
understundom värd sina sjuttifem och hundra
kronor och representerande ett halft års ar-
bete, får alltså ej saknas i ett nutida väl-
försedt linneskåp. Att smaken, hvad denna
lyxartikel beträffar, emellanåt råkat på af-
vägar, torde ej vara för mycket sagdt. Ljus-
grönt eller rödt creperadt silkespapper an-
vändes i vinter-—månne äfven nästa år? —
ganska allmänt som bordlöpare och har
åtminstone den fördelen med sig att vara
billigt och lätt ersatt, om ett vinglas blir
utspildt därpå. Ganska parant! Undras
likväl, om ej den glänsande damastduken
ensam är och förblir det noblaste?
I duktygsväg finns det för öfrigt en
hel del dyrbara fantasier, som de rika till-
låta sig, men hvilka vi gärna kunna förbigå.
Däremot vilja vi fästa uppmärksamhet på,
att duktyget skall vara fålladt för hand
med kaststyng, märkt i hvit klumpsöm med
monogram eller anglo-sachsiska bokstäfver
samt ytterst väl tvättadt och mangladt.
Och nu till porslinet! Skulle historisk
stiltrohet i allt genomföras, borde ju, i öf-
verensstämmelse med matsalsinredningen,
bordskärlen vara af tenn eller silfver,
ty på 14- och 1500-talen åt man ännu
ej på porslin. Att äta på tenntallrikar
skulle visst emellertid smaka oss, det nit-
tonde århundradets förfinade barn, ganska
medelmåttigt, och silfverservisen är en lyx,
som endast kan tänkas förekomma i furst-
liga hus. En dylik historisk trohet kan
I
ßeäa (Jims fyjälfebragä.
edan i dag har Idun nöjet att kunna
cÅ-.\ uppfylla sitt löfte och för svenska
kvinnor presentera bilden af den unga haf-
vets dotter, Beda Alm, hvars hjältebragd i
dessa dagar riktat den allmänna uppmärk-
samheten på hennes personlighet. Vi kalla
henne ännu med hennes flicknamn, emedan
det var under detta namn och ej det, hon
sedan helt nyligen fått genom giftermål med
folkskollärare Rydén i Hållnäs församling,
som hon utförde den modiga handling,
hvarför hon af konungen nu hedrats med
medalj »för berömliga gärningar» att i hög-
blått band med gula kanter å bröstet
bäras.
Det är ej ofta en sådan utmärkelse kom-
mer en kvinna till godo. Hennes »beröm-
liga gärningar» falla oftast inom den lilla
krets, där man vant sig att anse det så-
som en naturlig och själfklar sak, att hon
skall visa själfuppoffring — inom hemmets
och det privata lifvets krets, där ej medal-
jer utdelas, men där äfveu menniskolif räd-
das, ej allenast det späda, ännu opröfvade
lifvet, utan kanske lika ofta det i lifvets
stormar halft brutna. Men det är tilldra-
gelser, som såväl den räddade som hans
räddarinna ej göra till föremål för andra
människors domar.
Att emellertid kvinnan äfven utom hem-
met kan uppträda som räddande ängel, det
har nu senast Beda Alm visat oss.
Huru hon under storm sistlidne vår i
spetsen för Björns fyrpersonal deltog i bärg-
ningen af den utmattade besättningen å
finska galeasen Hebe, som efter flere dygns
arbete vid pumparne ej hade krafter kvar
att sköta sitt fartyg, hvilket de därför läto
gå rätt i land på lovartsidan af fyrplatsen,
detta ha de dagliga tidningarna redan om-
talat. De upplysningar vi utöfver de nämnda
kunnat förskaffa oss rörande denna tilldra-
gelse ådagalägga till fullo det berättigade
uti belöningens tilldelande, af skäl att Beda
Alm vid olyckstillfället arbetat med »en
kraft och ett mod, som vida öfverstigit
hvad man af en kvinna kunnat vänta».
Det är ej heller svårt att förstå, att det
behöfs mod — moraliskt och fysiskt —
för att med hopp om framgång arbeta sig
ut mot en våldsam sjö, som redan krossat
och i två delar skilt vraket af galeasen,
hvars besättning, ständigt öfverspolad af
sjöarne, synes utan hopp förlorad, om ej
skyndsam hjälp anländer. Man kan äfven
fatta, att det fordras kraft — moralisk och
fysisk — för att fritt styra en liten båt
ut i sådana bränningar och öfver sådana
grund, som finnas kring Björns fyrplats,
och att under detta arbete ständigt riskera
att krossas af den kringflytande trälasten.
Man kan fatta detta, säga vi, men man
måste beundra en kvinna, som, när vrak-
spillror och last i fartygets närhet äro så
hopade, att man ej kan komma fram med
båt, ej drar i betänkande att kasta sig i
vattnet och krypande på och emellan de i
ständig rörelse varande plankorna och vrak-
delarne slå tåg om lifvet på besättningen,
som sålunda blir halad om bord i båtarne.
Man måste känna sig hänförd öfver hennes
handling, då man af fyrbetjäningen erhållit
den upplysning, att sedan de manliga räd-
darenas krafter voro uttömda, det fortfarande
är Beda, som nu i têten för kvinnorna å
platsen leder räddningsarbetets afslutande
genom att från båtarne, som ännu äro af-
lägsnade från stranden, genom vatten och
öfver slippriga stenar bära i land de för-
olyckade, som sakna hvarje spår af kraft
att kunna bidraga till sin räddning. Det
är också hon, som, biträdd af de nämnda
kvinnorna, rullar lif i alla de bärgade utom
styrmannen, som synes hafva utandats sin
sista suck strax han kom i land.
En sådan kvinna är värd allt erkännande,
som kan komma henne till del, ej minst
därför, att hon i sin blygsamhet ej inser,
att hon utfört en hjältebragd. Yid tanken
på Beda Alm kan man med skalden in-
stämma :
Än lefver fädrens ära,
ännu har landet — kvinnor!
E. A. S:th.
således icke ifrågakomma och är ju heller
icke meningen, utan står det oss fullkorn
ligt fritt att i den allvarsamma renässans-
salen med sin medeltidsstämning begagna
och njuta af nyare tiders många uppfinnin-
gar och förbättringar. Hvem vet, om ej
just i denna anakronism, i denna sagolika för-
ening af forntid och nutid det pikanta ligger?
Således porslin! Utom den i dagligt bruk
varande servisen för tolf personer, innehål-
ler en välförsedd porslinsskänk i ett hus,
där familjen lefver med, en för festliga till-
fällen afsedd större servis för tjugufyra per-
soner, En liten försiktighetsåtgärd att iakt-
taga är, att man ej har jämna antalet tall-
rikar, utan några däröfver, ty huru lätt är
ej den sköra leran utsatt för en något för
omild stöt, hvarigenom jämnvikten såväl i
fruns lynne som serveringen kunde rubbas !
»Skall man då så sällsamt finna, att en
tallrik gick i kras?» persiflerar visserligen
fru Lenngren på sitt kvicka vis; men alla
ha icke nått den höjd af världsvishet, som
hon uppmanar till, och själfva tillfället, när
katastofen inträffar, kan vara kritiskt nog,
hvarför det är så godt att på förhand vara
garderad. (Forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
