Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 28 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IDUN 1896
68
leder sitt ursprung — om inte rent af från
själfvaVenus, — så från andra milda stjärnor.
I jämnhöjd med skottdagen sätter jag frieri-
annonserna, fastän Idun har stängt denna
genväg till Hymens land.
Det var grymt gjordt af vår egen fru
Idun! Hon borde ha erinrat sig, att hen-
nes mytologiska urnamne vid en mognare
ålder gled ned från grön kvist på asken
Ygdrasil och förmådde icke ens »trække
vejret», förrän herr Brage kom med en
smula harplnft och satte lif i henne, så ätt
hon snappade till sig den oförsiktige musi-
kanten, blef hans lagliga fru och lät honom
inreda en frostfri äpplekammare i Asgård.
Men vår egen, evigt unga Idun har
så många behag att — trots den där bom-
men — måste man öppna alla dörrar för
henne. Tyst, det faller mig något in! Kan-
ske är det prisäpple, hon nu räckt oss, ett
tecken på att den spärrade vägen skall un-
der de kommande åtta år, som nu ligga
likt en öde öken med framtidens skottdag
otydligt hägrande vid horisonten, öppnas,
mot erläggandet af öfliga bompenningar? Ah!
Men återvändom till förvandlingens stora
lag! Under hur många skottdagar har jag
ej spillt krut på döda kråkor, för att ej
tala om de magra, oanvändbara stråkfåglar,
som pr annons kommit inom mitt skott-
håll! Det är rakt till att blifva hysterisk
af slik otur!
Och nu — nu står den stora sekel-skott-
dagen för dörren, då vi amazoner måste
väpna oss med snabbskjutande dubbelbössor.
För mig blir den 24 februari 1896 en
afgörande domedag, ty om åtta år är jag —
hm, låt inig säga — utan ammunition.
Det är en vettskrämmande framtidstafla!
Men ära vare en erfaren hushållerska, som
på en skottdag förskaffade sig avancement
till fru, har jag i god tid rustat mig och
valt ett förträffligt håll, där jag inväntar
mitt byte.
Högtärade feminina kamrater på äkten-
skapets jaktrevier! Vissheten om, att jag
nu skall träffa pricken, gör mig ädelmodig;
ni skola här få recept på en laddning, som
aldrig klickar: »Man utväljer ett mört
stycke kött af af en —» Ack nej, detta är
ju fru hushållerskans recept på rostbiff! —
Så här lyder det rätta: »Minst ett halft
år före en skottdag utser man sitt föremål,
som helst bör vara en äldre, något intor-
kad ungkarl eller, i brist däraf, en välgödd
änkling. I ett portativt is-skåp . efter egen
konstruktion hänger man in sina medförda
»allvarliga afsikter», så att de ej för tidigt
blifva utsatta för dagsljuset. Är man nu
väl installerad som husföreståndarinna, el-
dar man försiktigt i hemtrefnadens ugn, så
att en behaglig husvärme uppstår. Under
tiden fylles ungkarlen eller änklingen med
mångahanda goda saker, efter smak, råd
och lägenhet, samt hålles vid jämn tempe-
ratur medels hela strumpor och pålitliga
skjortknappar. Är han nu någorlunda pre-
parerad, vändes och vrides han varsamt och
jämnt öfver sakta eld, tills hans hjärta kän-
nes så mört, att det tidtals simmar i sitt
eget spad, något som snart märkes af hvarje
erfaren hushållerska. På en sådan stund —
den plägar mest inträffa efter en god mid-
dag på tu man hand, och härtill kan
man ju, för att göra smaken mera pikant,
välja skottdagen, — tager man till kaffet likör,
— icke munk för all del! — och sina nu
uppvärmda »hederliga afsikter», hvilka han
då, genom en behändig servering, tager för
att vara sina egna. Detla senare är ett af
de främsta villkoren för alt träffa målet.»
Öfversättande den erfarna kvinnans köks-
symbolik på min jägarelatin, sade jag till
mig själf: Kära du, när man först börjar
hoppas på skottdagens lyckträff, så bör
man vara en nog erfaren jägarinna att ej
lägga an på högt flygande unga karlar med
hjärtat på rätta stället, utan sikta stadigt
på sådana, som uppnått den ålder, då hjär-
tat glidit ned i magen, hvilken senare där
då skall tagas korn på! Och så valde jag
mig för sex månader sedan — icke mera
en spinkig skottafla, utan en solid skottkärra,
på hvilken jag snart hoppas blifva skjuten
in i äktenskapets lustgård.
I allt öfrigt har jag äfven följt den er-
farna kvinnans recept, och min »husbon-
de» är nu vorden så mör, att jag på
skottdagens första eftermiddagstimme knappt
behöfver snudda vid hans nedersta västknapp,
förrän han, insmord med hederliga åsikter,
faller för mina fötter.––Måtte han bara
hålla ihop vid denna katastrof!
När då ett jubelskri går ut öfver jorden,
är det jag som blåser: Hallali!
Och en kvinnlig jägarskara
Hörs på sin pipa svara:
Hallali ! Diana.
–––*–––
’j(id;ornci’i bal
Ett skottårsminne
af
mr K*nia-
Jm&W
■«/• häruiuda’n jay kom att tänka pä,
Att nittisexan måtte skottår vara,
Fö/’ själens öya uti färger klara
Ftt minne frän min ungdom say jag slå.
Man vet, att ålderdomen gärna dröjei’
t vårsoln från sin ungdoms paradis.
Det är min ursäkt, all nun röst jag höjer,
Ty pratsjuk år jag uppå gummors vis.
Del var i början utaf sertitu!et,
Som skottåt: var, .och i, oår lilla stad,
Där ungdomen oar lefnadsfrlsk och glad,
Man ville dansa jämt. Det rar för galet!
Vi. flickor stälhle Ull en skottårsbal,
Våi’ skuld till herrarnc att honorera,
livar flicka fick en herre invitera,
Och mången kom också i val och kval.
Jag visste nog, hvem helst jag vetat, bjuda,
Men tordes ej. Jag var så blyg och, ung,
Och han var balens hjälte, dansens kung,
Samt bar ett namn, som ståtligt månde ljuda.
(Mitt, rar hett tarfligt, slätade jiå .— lin.)
Som lydig dotter tät jag mamma råda,
Fiik nöja mig på afstånd, honom skåda
Och bjöd, på bal’n provisurn, min kusin.
Nå, äildteligeii kom ilen stora dagen,
Och utaf hopp och längtan ljuft betagen,
Jag satte, på nun största krinolin,
Som nyttjades när man rar riktigt fin,
Och klädninyen utaf barege, den skära,
Med ny garnering, allt titt dagens ära.
Kring håret, som jag jämt i lockar bar,
F.tt band af hvita pärlor oiradt oar.
Sist, men ej minst, af hela toaletten
Det oumbärligaste kom — lorynetten!
Tg — läsarinnan, re’n det gissat har —
Jäg, stackars barn, olyckligt närsynt oar.
Jag kände ingen uppå promenaden,
Och det berättades om mig i staden,
Att jag ej skönjde, om i fönstret satt
En människa, blomkruka eller — Isatt!
Ja, närsyntheten var mitt lifs elände!
Och ni få se, head därigenom hände.
Nå,. när nu toaletten slutad var,
Jag måste ta farväl af söta far.
Han satt i gungstoln, lik en gud i skyar,
Dem han ur pipan ideligt förnyar.
En tobakspuss jag fick. »Farväl, mitt gull,
Haf mycket roligt och fall ej omkutth
»Omkull! Jo, pytt! Det skulle fattas bara!
Nej, kära pappa, det har ingen fara.*
Så sade jag. Men högmod går för fall,
Och före kväll nian dag ej prisa skall. —
Men jag får skynda, ty nu ropar mamma,
Att klockan slagit sju just i detsamma.
På balen allting gick. sin gitta gång —
Jag dansade, men fann dock tiden lång,
Ty fastän hjärtat flög mig upp i halsen
Vid blotta tanken uppå fjärde valsen,
Jag fattat likafullt ett djärft beslut,
Som horde, måste, skulle föras ut.
Till fjärde vals vi, flickor, hade valet,
Och för att dansa få med »idealet»
Jag hade uttänkt denna djärfva kupp:
Den eftersökte själf att bjuda upp.
När dansen speltes upp, det gick en susning,
Ett sorl bland damerna, som af förtjusning
Att en gång kavaljerer välja få.
Och herrarne, som i en klunga stå,
Bak liknöjdhetens sköld sig slott förskansa,
Fast löjligt ängsliga att ej få dansa.
I sista stunden■ nästan svek mitt mod;
Jag tyckte golfvet gunga, där jag stod.
För mina ögon såg jag, som i dimma,
Bland svarta frackar hvita skjortbröst glimma.
Jag vågade ej nyttja min lorgnett,
Och utan den vai’ valet icke lätt.
Dock, misstag var omöjligt! Ingen annan
Såg ut som han, »På gången och på pannan
Känns Torstens son igen.» Jag hastigt gick
Tvärs öfver gotfoet och med nedsänkt blick,
Jag neg och hviskade: »Får jag den äran?»
Min herre bugar sig. Vi dansa ut.
Men, ack! Det dröjer knappast en minut,
Förrän jag varseblir, med djup förfäran,
Att ej i rätter man jag har fått fatt!
Mig närsyntheten åter spett ett spratt.
0 ve, kan någon otur tänkas värre;
Jag har ju bjudit upp — en galen herre!.. .
Men blott på dansen kan jag iänka nu.
Min kavaljer far fram som ett jehu.
Ej som en män’ska, som en björn han luffar.
Vi också många stötar få och knuffar.
Man ropar jämt: »Ur vägen»! och »Se upp»!
Mun intet hejda kan det vilda lopp,
Med hvilket vi. emot fördärfoet hasta.
Titt slut ett par vi öfver ända kasta.
Tillsamman bilda vi en pyramid —
Den stunden minnes jag i. all min tid. —
Ett fatt, det vet man, väcker atttid löje,
Och fatta på en bal är intet nöje,
1 synnerhet, när man har krinolin!
Jag måtte också haft en ömklig min,
Med pärtesnodden ifrån håret lossad
Och min lorgnett i tusen bilar krossad.
Som vanligt bar jag mig rätt sjåpigt ål:
Min herre skrattade; jag brast i gråt.
Dä blef han genast allvarsam och tade
Sin hand på min och riktigt vänligt sade:
»Förtåt. ! Jag stört ert nöje visst i kväll.
Men var nu. glad igen, så är ni snäll.
Ett misstag på person är ju förklarligt,
Men car ej ledsen, det är inte farligt.
Jag vet, jag dansar som en riklig björn
Och därför Jingo oi oss nu en törn.
Jag ber så vackert, hör nu upp att gråta,
Titt. tecken på att. ni vill mig förlåta.»
Igenom, tårarne jag genast ter,
Och som, jag inte ville dansa met;
Vi satte oss att tala helt förtroligt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
