Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 28 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 69
Besynnerlig!, jag hade riktigt roligt!
Och när vid balens slut det blef supé
Af bredda smörgåsar och blancmanger,
Så kände vi oss båda riktigt flata
Att halfva aftonen vi kunnat prata.
Och när jag sedan hem med mamma gick,
En duktig skrapa jag af henne fick.
Ja, nu ni höra fått min lilla saga,
Och sens-moraVn, som man däraf han draga,
Kr den: Man bör ej galna herrar ta,
Fast det emellanåt kan sluta■ bra.
Det är ej sagdt, att endast mitt, var felet,
Den blinde guden oar visst med i spelet.
Den jag i blindo tog för någon ann’
Han blef — det kan ni nog förstå — min man.
–––- ❖–––-
Att fria.
Ett skottårsåpropos.
— Ett privilegium, säger ni! Misstag,
herr häradshöfding !
— Ni menar, att damerna sällan eller
aldrig begagna sig af den där rättigheten ?
•— Nej, det menar jag inte.
— Men dä förstår jag inte . . .
— Heliga enfald!
— Som ingenting högre önskar än att
upplysas af ers vishet.
— Svara mig på samvete då: Har ni
nånsin friat?
— Ja, strax innan jag tog studenten,
till vår gamla hushållerska där hemma.
Hon slog upp ett skratt, som hoppade
fram och åter i små lustiga, mjukt klin-
gande trimulanter.
Aldrig tyckte han sig ha hört ett vack-
rare skratt.
— Och ni fick korgen, förstås?
— Inte precis, hon sade bara, att vi
borde vänta.
— Och se’n då?
— Se’n har jag aldrig friat.
— Nej, en vis man som ni utsätter sig
aldrig, förstås, för ett afslag. Ty, för att
återkomma till vår utgångspunkt —- det är
alltid kvinnan, som väljer, det var bara
det jag menade, när ni utbredde er om det
där storståtliga, nådiga privilegiet.
—■ Kvinnan, som väljer! I hvilket land
då, om man törs fråga?
— I alla länder, där mannen är herre
på täppan, och det är just ett af kvinnans
få privilegier. —■ Kanske ni önskar min
sats illustrerad?
— Det skulle onekligen vara mycket in-
tressant.
Hon satte sig upprätt i hvilstolen, hvari
hon legat tillbakasjunken, och såg på ho-
nom med en kisande, godmodigt öfverläg-
sen blick.
Aldrig hade han sett ögon kunna bli så
smala som hennes — en glindrande strimma
af smaragd och opal under fina, bågiga
bryn. Men han hade också sett dem stora
och djupa, i mörkaste drömblått.
— Säg mig — började hon —- när ni
fråssade på er första, stora, heliga kärlek,
den där enda gången ni vågade fria, var
ni verkligen viss då — jag menar på henne?
— Inte riktigt. Jag hade en mycket
fruktad och gräsligt hatad rival — fanjun-
karn, ja, han var postmästare också och
änkling och pappa till nio barn.
— Men hon valde er ändå?
-—- Ja, det vill säga först, men se’n jag
rest tillbaka till Upsala, ångrade hon sig
och tog postmästaren-fanjunkaren med de
nio.
— Det vill säga, gjorde ett nytt val! —
sade hon triumferande och satte sin lilla
pikanta trubbnos i vädret och sköt fram
den runda hakan.
Hvad hon var förtjusande att se på just
nu, och ändå så hjärtans komisk. — Han
brast i skratt.
— Er advokatyr är glänsande, rent af
bedårande.
-— Ja-a, där ser ni! Jag vill väl också
hoppas . . .
— Att jag är bedårad. Utan tvifvel.
Men om jag nu också kan medge, att hon
väljer — ibland, så är det väl ändå inte
alldeles detsamma som att fria.
— Nej, det slipper hon då lyckligtvis!
Under det den stackars förälskade han går
i undran och suckan och vånda och kval,
med sitt rödglödgade hjärta på presentér-
bricka, sitter den tillbedda hon och öfver-
väger i allsköns lugn, om hon skall antaga
eller förkasta. Ty, ser ni, i regeln vet en
kvinna alltid, om en man tänker fria.
— Ni menar, om han älskar -— sade
han och böjde sig litet fram emot henne.
—- Inte det just. Ni vet väl, att det inte
är så alldeles detsamma —■ svarade hon
med halfsänkta ögonlock.
Hvad han gärna ville veta, om det var
drömblått under ögonfransens mörka skugga.
— Nej, det är sant, en man kan vara
djupt fästad vid en kvinna och ändå kan-
ske aldrig komma att uttala det afgörande
ordet. Det finns kvinnor, som äro som vå-
gens skum, solprismans mångskiftande färg-
lek . . . det kan hända, att mannen före-
drar att inte »lägga sitt hjärta på presentér-
brickan» för en sådan kvinna.
Hon satt och slog med tåspetsen mot den
lilla broderade plyschpallen.
— Ja, där ser ni, hur obehagligt det är
att fria! Ett privilegium! Tänk bara, hur
det gick till förr i världen! Jag har hört
riktigt gammalt folk berätta, hur det var
på deras mammors tid. Då kom friaren i
frack och hvit halsduk till sin utkorade,
kanske också med en stor blomkvast i han-
den, föll på knä, upplät sin mun, talade
och sade: »Dygdädla mamsell, dyrkans-
värda flicka» . . . Tycker ni den där situa-
tionen var afundsvärd?
— För henne var det antagligen särdeles
angenämt.
— Ni män med er så kallade kvinno-
kännedom! Om ni bara hade en aning
om, hvad en stackars flicka kan få utstå
med en efterhängsen friare!
— Fastän hon får välja?
— Det oaktadt. Jag skulle kunna tala
om för er en riktigt uppbygglig historia i
den vägen. Men ni är kanske trött . . .
— Jag ber . . . berätta blott! Jag är
särdeles intresserad af uppbyggliga histo-
rier.
Hon satte sig bekvämt till rätta, lade
hufvudet tillbaka mot karmen och började
efter några ögonblicks tystnad:
— Jo, ser ni, jag hade en liten väninna,
som var mycket ung och mycket oerfaren
och mycket svärmisk —- ja, det är nu en
åtta, nio år se’n, och för så länge se’n bru-
kade sjutton-adertonåringar ännu vara svär-
miska, nu äro de kritikussar i stället. Nå
ja, den här lilla flickan, hon var då en rik-
tig hyperidealist — trodde, att kärleken
kom som ett svindlande stjärnskott och att
de två själarna bara med en lång, lång blick
genast skulle smälta samman. Utan ord,
utan så mycket som en handtryckning
skulle de känna och förstå, att de hörde
hvarandra till för tid och evighet — —
Ja, så där vackert drömde min lilla vän-
inna om kärleken, ser ni.
Så en sommar var hon på besök på ett
romantiskt landtgods, som ägdes af en röd-
skäggig patron. Men det var inte patronen
hon hälsade på, utan hans syster, som före-
stod hans hus, för de båda flickorna voro
två besläktade själar, ser ni, men patronen
han var min väninna hjärtligt led, för allt
hvad han krusade och fjäskade.
Efter middagen, då de små flickorna bru-
kade försvinna i de mest undangömda ber-
såer och poetiska grottor för att riktigt
ostörda få diskutera sina »stora idéer»,
snusade han alltid upp dem, och på deras
promenader trafvade han jämt efter dem
och fortsatte med trafvandet på sitt rum
till långt ut på nätterna, så att de inte
ens fingo sofva i fred för honom.
Min lilla väninna vardt allt ledare och
ledare åt honom och undvek skickligt ett
på-tu-man-hand, då hon väl förstod, hvad
det skulle föra med sig. Men så sista da-
gen, då hon gick omkring och »tog afsked»
af sina favoritplatser, under det patronen
var ute på ägorna — trodde hon — dök
han upp bakom ett buskage, förde henne
till en bänk under en skuggrik kastanj,
suckade och fick sockerlag i ögonen, bör-
jade så orda om, att han märkt, hur för-
tjust hon var i hans Blommedal, och hur
innerligt detta fröjdade honom.
Hon satt så tyst som en liten råtta, när
katten nalkas. Det hon erfor var en bland-
ning af den yttersta leda, rädsla och obe-
hag, men också en liten gnista medlidande.
Hon tyckte det skulle vara omöjligt att säga
ett tvärt nej, men ändå omöjligare att ge
den minsta lilla skymt af hopp.
— Fröken svärmar för naturen — bör-
jade han igen, sedan han fåfängt väntat
på ett svar — - men när man är ensam . . .
det blir nog tomt efter Agnes — systern
skulle snart lämna honom — men — jag
vet en . . . hm . . . som det blir ändå tom-
mare efter . . .
Men hvar var då Agnes, som inte kom
till undsättning! Hon hade aldrig svikit i
stunder, mindre kritiska än denna. Skulle
de möjligen vara i komplott?
Men räddningen var likväl nära i en gam-
mal smutsig torpargubbes gestalt, som
styrde rakt på dem. En himmelens ängel
hade visst aldrig kunnat vara henne en
skönare syn! Men patronen, han spände
ögonen så mordiskt i den fattige gubben,
så det var grufligt att skåda. Torparu-
ängeln, han hade nu många klagomål att
anföra, bad om lättnad i dagsverken och
mera och tänkte väl, att han valt rätta
stunden, ty nu skulle väl husbonden, om
inte för annat så för skams skull; visa sig
mild för fröken, de skulle få till matmor,
ty det pratades allmänt om som alldeles
afgjordt.
— Nå det lyckades?
— För gubben eller för friaren, menar ni?
— För båda?
— Ha-ha! Den olycklige friarns ena öga
tittade hat och det andra kärlek — han
hostade och fnös och slog ursinnigt med
käppen i sanden, men den utkorade pas-
sade nu på och kilade sin väg, och därmed
så lyktades det frieriet.
— Nå, och hvad se’n då?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
