Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 9. 28 februari 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
70 IDUN 1800
— Ingenting alls. Hon lotsade sig skick-
ligt igenom dagen, och på kvällen reste
hon, utan att det »ödesdigra ordet» blifvit
uttaladt, och den fråga, som systern hade
fått i uppdrag att framställa, bad hon
henne för all del vara snäll och låta för-
blifva outtalad.
— Och nästa gång de träffades?
— Det vardt aldrig någon nästa gång.
— De ha inte träffats vidare?
— Jo, kan ni tänka er, härom dagen,
då jag och min väninna kommo ut från
konditoriet, svängde ett ståtligt ekipage
med de sötaste, noblaste hästar — ni vet,
att jag förstår mig en smula på hästar —
om hörnet, och ur släden stack en röd-
skäggig herre upp irr pösande björnfäll och
sobelpäls. Han vred sig som en spiral ef-
ter oss och beskref två stora cirkelbågar
med hatten.
— Patronen — min gamle friare, du! —
skrattade min väninna. — Han var sig all-
deles lik, bara att skägget blifvit ännu rö-
dare.
— Och han har väl redan gjort sin upp-
vaktning?
— Ja då! I går var han uppe och läm-
nade sitt kort, efter ingen för tillfället var
hemma. Han har köpt sig en annan egen-
dom här i närheten, ett riktigt gammalt
slott, ni !
-— Jag gissar ni snart får taga härlig-
heten i skärskådande, då — er väninna
blir slottsfru där.
Han slog igen planschverket, hvari han
bläddrat, med en liten smäll och reste sig
för att taga afsked.
––- Går ni redan? Ja, jag har alldeles
tråkat ut er med min dumma historia.
— Jag ber, den var mycket intressant,
och som ni sade, särdeles uppbygglig —
högst lärorik.
-— Ni glömmer väl inte vår bal om mån-
dag, den 24.
— Själfva skottda’n! För ingen del.
Men ni glömmer väl ej, att ni lofvat mig
kotiljongen?
— Nej, dä — min roligaste dans!
De skakade händer och logo hvarandra
in i ögonen. Men så blef han åter myc-
ket högtidlig, bockade sig stelt och gick.
* :i:
Balaftonen var hon så upptagen af sina
värdinneplikter, att han blott fick växla
några ord med henne. Och bäst det var
såg han henne hvirfla om i en vals med
en rödskäggig herre, som såg lycksalig ut,
och hon såg inte ledsen ut, hon heller.
Ffter dansen kom hon till honom.
Friarn är här — patronen! — sade
hon lifligt — pappa har gått och bjudit
honom, utan att jag visste det. Det var
med honom jag dansade.
Jag såg det, det går visst bättre för
honom nu?
— Utmärkt.
— Han afslutar bestämdt sitt frieri i
kväll.
— Men då griper lian ju in i andras
rättigheter — log hon maliciöst.
Ater fördes hon bort i dansen.
Man hade hunnit till slutet af kotil-
jongen.
Borta i en vrå stod friarn och såg be-
tänkligt hemskt attentatsaktig ut. På hans
ena frackuppslag dinglade den allra näp-
naste korg, som behändiga små fingrar nyss
fäst dit. Från en annan vrå fråssade ett
par skadeglada ögon på honom.
Nästan alla de dansande voro uppe. Me-
dan hans dam gått att bjuda upp, hade
häradshöfdingen dragit sig in i ett sidorum
för att slippa bli »tagen».
Nu stod hon framför honom och höll
något doldt i handen.
— Får man lof att dekorera er? — frå-
gade hon, inte fullt så frankt som vanligt.
Och ett par små tafatta händer fumlade
på frackuppslaget med en liten tingest,
som skimrade i solprismans förvirrande
färglek. Men innan hon fått den fast, hade
han gripit om hennes hand och gömt den
lilla vingade gossen med koger och båge
iune vid sitt bröst, i det han kysste henne
på den krusiga tupén och de två små kär-
lekskrokarna i pannan.
— Välsignade skottdag! — hviskade han,
då de dansade ut, och tryckte henne fast
intill sig.
— Välsigna hellre patronen, annars hade
du väl aldrig . . .
— Men det var ju du!
— Var det jag ... ?
”Under signatur.”
–––- *
Odins dom
eller
Huruledes skottdagen tillkommit.
(.Fri bearbetning efter ett af forskningen hittills förbisedt
kapitel i Sæmunds Edda.)
n gång i töcknig forntids svunna dagar,
Då Odin, härskaren bin gamle, lefde än
Och skref åt världens släkten visa lagar
Och skipte rätt i krets af gudaborna nämdemän,
Det hände sig, att mycket folk var samladt,
Af känd budkafle kalladt till Allshärjarting.
Vid livarje Odins domslut blef med vapen skram-
ladt,
Och sorl af bifall hördes vida kring.
i många tvister re’n var Odins vishet pröfvad,
Den gamle längtar hem, af dagens möda trött.
Då stiger fram en yngling, djupt bedröfvad,
I lifvets vår lian redan sorger mött.
Otålig blickar Odin upp och talar:
»Min vän, hvad för dig hit till tingets salar,
»Hvad är ditt namn, livad är din klagan?»
»Jag gamla anor bar, så mäler sagan, —
»Af jättemö jag fått mitt namn, — jag beter Göje.
»Mitt namn nu nämnes likväl blott med löje.
»Man kallar mig i dagligt tal blott — Februari,
»Och mina aktier stå lågt, långt under pari. •—
»Som väl du vet, ha mina syskon fått
»I nåder tretti dagar eller mer.
»Men emot mig ej Nornan lika nådigt 1er. —
»Jlvarmed har jag mig då så svårt förgått,
»Att jag allen’ fått endast tjuguåtta dagar?
»Kan detta stämma med din vishets lagar?
»Jag ber dig, låt. nu rätten ha sin gång
»Och gör mig med min syskonskara lika lång!»
Med vrede höjer Odin då sin stämma:
»Din sorg ej sätter mig i svår dilemma!
Mer än tillräckligt lång du är förut,
».Tag alltid längtat efter Februari slut.
»Du städse varit kall och mäkta dyster,
»Och — att förlänga tråket mig ej lyster.
»Så efter vårens månad längta alle man, —
»Det framgår klart af »bondepraktikan». —
»Minns väl den satsen: — högmod går för fall —
»Och därför — dina tjuguåtta dagar du behålla
skall!»
Nu tycks sessionen ändtligt vara slut,
Befallning ges att blåsa tinget ut. —
Då mäler Heimdall, väktaren: »Din sköna fränka
»Ber dig åt henne blott ett ögonblick att skänka!»
Och kärlekens gudinna Freja stiger
Till Odin vördsamt fram och niger:
»En bön jag har till dig, min konungslige
frände! —
»Mig älskogskranka ungmor till dig sände,
»Ty vet, det gifves massor utaf unge män,
»Som gå igenom lifvet utan någon vän,
»Emedan ofta alltför blyg är ungersvennen
»Att föra talan inför hjärtevännen.
»Men att för den skull öda bort den lycka,
»Som gifs i äktenskapets tabernakel,
»Det är ju — medgif det — ett rent spektakel!
»Hvad glädje skulle icke lifvet smycka,
»Om det i nåder blefve tärnan unnadt
»Att tala så, som ungersvennen icke kunnat!
»Sin rätt att fria önskar ungmön vinna,
»Med henne sig förenar kärlekens prästinna!
Men tingets längd och Februari gnat
Förmått åt Odin dåligt lynne skänka,
Af Frejas prat blir gubben desperat,
Och hårda ord han talar till sin fränka:
»Hör Freja, din propos är allt en smula dum,
»Jag tror, att vi ha kvar vårt privilegium.
»Tänk om hvar ungmö finge rätt till frieri !
»Hur gick det då med mitt briljanta världsma-
skineri!
»Hvart skulle väl den unge mannen fly?
»Hvar finns den plats, där han sig kunde gömma
»För kvinnlig suckan, gammal och dock stän-
digt ny,
»För ordkaskader, glödande ocli ömma?
»I öfrigt glunkas, män emellan, redan nu
»Att tärnan val förstår att göra sig till fru —
»Det går förstås med kvinnolist och ögonkast!
»Ej vill jag lägga hyende inunder last!
»Din bön är alltför löjlig, den beviljas ej,
»Till dina skyddslingar för fram ett bleklagdt
nej.
Vaktmästare, spänn kattorna för ekipaget,
»Och hjälp se’n Freja in med allt bagaget!»
Men se, då börja Odins korpar flaxa
Och visdoms ord i gubbens öron kraxa:
»Yi ofta hört och sett på vår tournée,
»Att verkligt hotande är tärnans hjärteve.
»En explosion man lätt sig tänka kan, -—
»Bäst därför, om eu bot i tid du fann. —
»Sätt in en liten säkerhetsventil
»I ditt briljanta världsmaskineri!
»Mot tärnan syns du vara då gentil,
»Men egen fördel har du mest däri.
»Tänk ock på Göje — liten stackare
»Näps något litet hans belackare!
»Vi tro det vara klokt att länka samman
■Två milda domar! Var ej alltför hård!
»Så uti ljuflig fröjd och gamman
»Det hela ändar i ett härligt slutackord!»
En ljusglimt lifvar Odins trötta öga,
För kära korpars krax Juins vrede föll till föga,
Och Freja, fränkan, får en blick förstulen,
När Odin ropar: »Är han kvar i vestibulen,
»Den yngling, som ej var tillräckligt lång,
»Om så, låt honom komma in ännu en gång!»
Jo, mycket riktigt, lian var ännu kvar,
Han kommer in och plats vid skranket jämte Freja
ta’r.
Sig reste Odin ocli lians öga ljufligt log,
När sä till orda nu han tog:
»Som hvar man vet, det alltid varit gudars nöje
»Att glädjens eld i mänskors bröst ha tändt.
Men, sköna Freja, ocli du, afundsjuke Göje,
»I ha’n dock alltför högt er båge spänt.
»I ha’n för mycket pratat här persilja,
»Att jag er bön till fullo kan bevilja.
».Tag tror min vishet träffat ganska rätt,
»Då jag min dom i denna form har klädt:
»Må astronomen säga hvad han vill,
»Hvart fjärde är jag gifver Göje en dag till.
» Och, Freja, för att svalka ungmöns hjärtesår
»Hvar tärna under detta, året fria får!
»Men se’n ej klage tärnan öfver själfförvållad
sorg,
»När yngling henne skänker en förarglig korg!»
Öm unge Göje eller ungmöns vackra advokat
Med denna Odins dom uti sitt sinn’ förnöjdes,
Det hördes ej igenom mängdens sorl och prat,
Igenom vivatrop, som ljudligt höjdes
För Odin, hägnaren af rätt ocli lag,
Och för den dom, han i sin vishet fällt i dag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
