Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 6 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76 IDUN 1896
det nästan genast. Ty få egenskaper äro kanske
så utpräglade hos en hund som afundsjukan —
men måhända har den sin rot just i hans kända
trohet och tillgifvenhet !
Icke så, att Hoch på minsta sätt visade sig
ondsint mot de små — åhnej, därtill var han en
alltför nobel hund; men han gick ur vägen för
dem, gaf dem en och annan sned blick, och såg
han sin husbonde smeka dem, kunde han till
och med så öfverväldigas af sina känslor, att
han sprang fram och sökte tränga sig emellan.
Och barnen å sin sida drogo sig helst undan
för honom — ty Hoch visste inte själf, hvilka
verkliga piskslängar han, trots sin välmening,
kunde utdela, då han viftade på den smärta,
kraftiga svansen. — Men allt detta var egentligen
blott i början. Snart lärde sig barnen att i ho-
nom känna en vän; och hunden åtog sig ofta
frivilligt uppsikten öfver dem, då de lekte på
gården, och ingenting kunde då förmå honom
att lämna dem ur sikte.
Ja, där blef nu ett annat lif i det förut så
enformiga och urverksmässiga hemmet. Glädtigt
ljödo de späda rösterna genom rummen, och
äfven, när väderleken ej var alltför afskräckande,
ute på gården och i trädgården. Lille Karl Ja-
kob, nu på fjärde året, hade snart blifvit så god
vän med både kusken och rättaren, att han fick
tillträde till bådas särskilda områden och visste
snart namnen såväl på »farfars» hästar som på
de vanligaste åkerbruksredskapen.
»Farfar* — hvad det ljöd underbart i den
gamle enstöringens öron! Det föreföll honom
som en oförtjänt gåfva, detta namn, då det utta-
lades af dessa små rosiga läppar! Och detta ord
blef äfven snart ett »Sesam», som för de små
öppnade tillträde hvart helst de ville — det märkte
de fort nog med barnasinnets snabba, instinkt-
mässiga uppfattning! — det öppnade till och med
»farfars rum», hvartill egentligen skulle vara »för-
bjuden ingång».
En dag satt kaptenen inne i sitt rum, upp-
tagen af räkenskaper, då han fick höra ett sakta
klappande på dörren af ett par små mjuka hän-
der. »Fa’-fa’!» lät det sakta utifrån. »Farfar»
försökte göra som flickan i sagan och stoppa
öronen till för den förledande rösten. Ett ögon-
blicks paus — så blefvo bultningarna något kraf-
tigare af de små knubbiga knytnäfvarna. »Fa‘-fä’,
öpp’a!» lät det högljuddare. »Farfar» ville gärna
afsluta sitt arbete och tillgrep den listen att
hålla sig alldeles tyst och låtsa som om han inte
vore inne. Men däri hade han missräknat sig!
Ty nu upphäfdes ett sådant »indiantjut», att det
trängde icke blott till »farfars» öron, utan ända
till hans hjärta! Dörren kom upp, lillan kom in
och alla siffrorna togo till flykten!
Det första lilla Greta nu företog sig var att
gå fram till bordet, där »farfars» snusdosa hän-
delsevis var ställd, och i ett obevakadt ögonblick
öppna locket, med dosan vänd upp och ned —
och vips ! låg hela innehållet utstjälpt på golfvet.
— Jo, det skulle ha varit någon annan, som
gjort det! — — Men nu blef ej tid att tänka på
själfva skadan, ty »farfars» hela uppmärksamhet
togs i anspråk af att söka trösta lillan själf, som
började få nysning på nysning, bara af doften !
När efter en mild och gynnsam vecka det åter
blef »rusk» ute — man må nu kalla det »löf-
kyla» eller »kråknedan» eller hvad man vill;
namnet gör föga till saken, ty kylan är lika in-
tensiv ändå! — och de små inte kunde få gå ut,
utan små vagnar och kärror slamrande drogos
genom alla rummen istället —––ja, när då kap-
tenen en dag utbrast: »Det blir ingen vår i år!»
— då betraktade lille Karl Jakob honom med ett
par stora, förvånade, halft förebrående ögon och
sade: »Ja, men det a vår, för det har mamma
sagt!» Och inte kunde väl då »farfar», som själf.
snart sett sina sjuttio vårar, vilja söka att komma
barnatron på skam!
Tvärtom var det han själf, som blef öfver-
tygad! En dag hade han med fru Aina, som
stundom åtföljde honom, gått på sin morgonpro-
menad kring ägorna. Det var ännu något kyligt,
då de gingo ut, men de hade gått långt, ända
in genom skogen och bortåt torpen; och under
tidenhade det, frampå förmiddagen,blifvit mycket
varmare. Luften var tydligen en annan. Själfva
solglansen var än annan. Den låg inte bara i
fru Ainas ungdomliga anlete, — fast den låg där
också, — utan backar och gärden riktigt lågo och
gassade sig; och nu spelade verkligen lärkorna
från alla håll, och taltrasten jollrade från skogs-
dungen — och bäst det var så gol göken! Gubben
tyckte, att gräset bestämdt blifvit grönare och
rågen längre sedan i går. Och björkbacken
skiftade tydligen i ljusgrönt.
När de kommo in genom gårdsgrinden igen,
då kommo där två små rödkindade, muntra by-
tingar emot dem, med händerna fulla af hvit-
sippor, hvaribland till och med en och annan
gullvifva insmugit sig. Gamle kaptenen stannade
och betraktade hela scenen framför sig, medan
han torkade svetten från pannan. Var det verk-
ligen detsamma gamla Barbacka, som nu låg där
i en så ljus dager? Hade han inte sett det våras
där för hvarje år som gått, och ändock var det
nu som om grönska och blommor haft en ny
fägring — ty det var lyckans solsken som bredde
sitt skimmer däröfver!
Våren hade verkligen kommit, fastän sent!
När de små kommo fram och fattade honom
i hvardera handen för att draga honom med sig
— då förstod han, att det var dessa små »vår-
blomster», som förut fattats i hans lif. Kurt
hade dock redan varit i skolåldern, när han kom
hit.
Det var denna första, fina vårskiftning i män-
niskolifvet, som gubben först nu hade fått göra
bekantskap med. Och han kände därvid, att det
nu också i hans hem en’gång blifvit en varm,
rik, förhoppningsfull, fastän sm vår!
–––- *–––-
“Diana“
— pristagarinnan i vår lilla »skottdagstäflan»
— har nu låtit masken falla och gifvit sig
tillkänna för redaktionen som en både oss och
vår läsekrets kär gammal bekant, författarin-
nan fru Eva Viffström (A.ve) i
Helsingborg.
–––––––––-❖–––––––––– ■
När man skall hålla
gästabud...
Några praktiska vinkar för unga husmödrar.
Af Ellen Bergström.
III.
Bordsserviserna.
(Forts.)
Finns en gammal ostindisk servis, så är
ju — det bästa godt nog; i motsatt
fall skulle vi vilja föreslå en servis i hvitt
och guld med familjens monogram i guld.
För öfrigt bjuda våra inhemska porslinsfa-
briker i närvarande stund på verkliga läc-
kerheter, så att det till och med för per-
soner med mycket uppdrifna fordringar är
onödigt att taga sin festservis från utlandet.
Hvadtillenfullständiguppsättninghör,inhäm-
tas häst vid inköpet; dock må nämnas att det
är distingueradt att utom räkningen hafva för
hand målade olika desserttallrikar. Mokka-
och tekoppar få naturligtvis ej saknas.
Som bekant är det i städerna gängse
bruk att vid festtillställningar i hemmen
hyra porslin, glas och silfver. Ehuru onekli-
gen nästan amerikanskt praktiskt, är detta
likväl ej något idealförhållande och borde i
ett solidt hus ej förekomma, om ej möjli-
gen vid en supé för femtio personer och
därutöfver.
Att porslinet före dukningen noga ses
öfver, så att ej en spräckt eller kantstött
tallrik må blifva synlig på hordet, och att
allt omsorgsfullt torkas, torde väl ej be-
höfva sägas.
Yi öppna härnäst glasskänken och framtaga
varsamt dess dolda skatter. Tanken ledes här-
vid på det där innerstarummet i bergakungens
slott, där allt var af diamant. Kristall och åter
kristall, i de mest konstnärliga slipningar,
gnistrande som juveler och brytande ljuset
i regnbågens alla färger — se där den för-
nämsta prydnaden för ett fashionabelt gä-
stabudsbord i dag! Jardinièrer, saladierer,
gelé- och fruktskålar höra vara af kristall,
—- särskildt må nämnas, att de äro utan
fot och hvila på spegelplatåer — och blomglas,
champagnekannor och vinkaraffer likaledes
af kristall. I förening med blommorna gör
sig kristallen utomordentligt väl och förlänar
åt hordet ett nästan trolskt utseende. Kom-
mer därtill glasservisen. Hvad den bör
innehålla? Jo, vattenglas, sherryglas, flsk-
vinsglas, champagneglas -— vida skålar •—
och dessertvinsglas, samt för smörgåsbordet
öl- och brännvinsglas. Ett af glasen väljes
i rödt eller grönt efter behag. Vackrast äro
nog de slipade glasen, men de släta med
gnidmonogram och guldkant äro högst mo-
derna.
Vid ett besök häromdagen i Kosta glas-
bruks utställningslokal, vid Stureplan i Stock-
holm, där allt, som ofvan blifvit omnämndt,
fröjdar ögat, hade den, som skrifver detta,
turen att sammanträffa med en kännare
på kristallindustriens område. Han försäk-
rade, att äfven den vanaste blick har svårt
upptäcka skillnaden mellan den gamla be-
prisade kristallen och vårt nuvarande in-
hemska fabrikat, och att, hvad det böhmi-
ska glaset beträffar, detta ej till färgen
blott, till klangen är det svenska öfverläg-
set. Efterbildningar efter införskrifna mo-
deller blifva fullkomligt trogna. Det bör
ju glädja hvarje fosterländskt sinnad kvinna,
att vi äfven på detta område hafva en
uppblomstrande svensk industri. Priset på
de svenska fabrikaten ställer sig icke högre,
utan snarare något lägre än på de utländ-
ska, då tullen medräknas.
Tvättningen och torkningen af kristall-
pjäserna gör nog en husmoder klokast i att
ej anförtro åt någon annan än sig själf.
Till sist återstår oss nu att mönstra in-
nehållet i den förut omtalade ekkistan, där
bordssilfret hvilar på sämskskinnsklädda
fack, väl skyddadt för nötning och fuktig-
het, hvarför det ock, när det framtages, ser
nt att komma direkte från guldsmeden.
Att här allt vore af gediget silfver, vore
utan gensägelse det finaste; men då en
sådan uppsättning skulle representera ett
ganska betydande räntelöst kapital och ny-
silfret har alldeles samma utseende, är det
ju hvarken nödvändigt eller ens riktigt för-
ståndigt att i en tid, då silfvervärdet är i
oupphörligt fallande, men det arbetade silf-
ret likväl ställer sig ganska dyrt, lägga sig
till med allt för mycket i denna väg. Hvad
vi ville föreslå vore en mindre uppsättning
riktigt silfver för dagligt bruk, då det för
ständig nötning utsatta nysilfret förlorar
sig, samt en större uppsättning för tjugu-
fyra personer, af nysilfver, att begagnas
vid högtidliga tillfällen. Häri råde emeller-
tid en hvar i egen sak! Vid inköp af ny-
silfver torde dock rådligast vara att se till,
att man får hästa vara. Dufvas nysilfver
anses mycket varaktigt, men är något dy-
rare än annat. Utom de gifna skedarna
och gafflarna i olika storlekar, hör gärna i
silfverskrinet äfven finnas en del nyheter,
som vi vilja påpeka. Så t. ex. fiskgafflar
och fiskknifvar af en alldeles särskild kon-
struktion — knifbladet är af silfver —;
cabaretgafflar med endast två klor, afsedda
för smörgåsbordet, samt peppardosor och
små förgyllda saltkar med sina äfvenledes
förgyllda spadar, hvilka — jämte en liten
låg strösockerskål om man så vill — pla-
ceras vid hvartannat kuvert och som f. n.
imdanträngt bordssurtouten. Hvad detta
skrin för öfrigt skall innehålla, är ej så godt
att minnas och uppräkna: soppslefvar, sås-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
