Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 10. 6 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 77
skedar, ströskedar, ragcratskedar, fiskspadar,
tärtspadar, sparristänger, dekorationsnålar
s. k. hateletter, ostrongafflar, kräftknifvar
och fruktknifvar (dessa båda slag af knif-
var ha som bekant silfverblad liksom fisk-
knifvarna). I detta sammanhang må äfven
nämnas några ord om bordsknifvarna. Eskils-
tunaknifvarna äro de bästa på världsmark-
naden, och göra vi oss onödig kostnad och
omväg att taga dem från London, något
som svenskar mer än en gång erfarit. El-
fenbensskaft äro i alla afseenden att före-
draga framför silfverskaft. Till sist nämna
vi bröd-, ost- och smörknifvarna, drufsaxen,
nötknäpparna och serveringsbrickorna och
hoppas så, att vi ej må hafva glömt, åtmin-
stone något väsentligt, af hvad till ett väl-
försedt hus hörer, — på den afdelning
här är fråga om nämligen — och må ge-
neralmönstringen härmed vara afslutad.
–––- ¥–––-
Från Iduns läsekrets.
Lek ej med kärleken!
I anledning af uppsatsen »Hvarandras lycka»
af broder Edmund (Idun n:r 5), beder jag få
säga några ord. Där »han» dröjer med det
»frigörande», »förlossande» ordet, som broder
Edmund talar om, där ligger ej en sann kärlek
på botten — endast flirtation! Jag ville lägga
hvarje moder på hjärtat att söka inplanta hos
sina uppväxande söner och döttrar — i synner-
het sönerna, ty det är dock mest de som idka
denna sport, — det orätta uti att leka med an-
dras känslor ! Jag vill berätta ett enda sorgligt
fall af en dylik lek med känslor.
Min dotter blef vid helt unga år mycket fjäsad
af en ung man, hvilken snart nog tog hela hen-
nes oerfarna, rika hjärta. Detta förhållande
räckte i flere års tid. Inga löften hade gifvits,
men blickar, handtryckningar och tusen andra
små bevis talade mer än ord. Under denna tid
hade de unga tu blifvit bosatta på skilda orter,
men då de träffades, var allt som förr. Min
dotter var med hela sin själ fäst vid den unge
mannen och var hon fullt öfvertygad att förhål-
landet var det samma med honom. Eyktet visste
ibland berätta, att han »slog» för den och den,
men hon trodde aldrig ett ord däraf. Hon trodde
på hans känslors uppriktighet och trohet lika
fast som på sig själf!
En vacker dag kom där dock ett förlofnings-
kort. Han hade blifvit »man i staten», glömt
sin lilla flamma och hade nu förlofvat sig. Detta
kom så öfverväldigande öfver henne, att hon
sjuknade i en svår nervfeber. Hennes unga
krafter segrade dock öfver sjukdomen. Den häf-
des, ehuru hon själf helst önskade få dö. Men
frisk blef hon aldrig. En tärande tvinsot tog
henne ifrån oss, knappt mer än ett år efter hans
förlofning. Där hjälpte ingen läkare, ingen me-
dicin !
Därför, mödrar, vaken öfver eder uppväxande
ungdom. Lären dem beakta, hvilken stor synd
dylik lättsinnig flirtation är!
Lären dem betänka, att hela familjer (ej en-
samt de direkta offren) kunna försänkas i djup
sorg tillföljd af en dylik »lek med känslor».
Många af de unga försvara sig måhända med,
att de aldrig gifvit något trohetslöfte och äro
sålunda fullkomligt oskyldiga till, att den andra
parten inbillat sig för mycket. Orättfärdigt för-
svar! De veta nog så väl, att deras blickar och
tusen små andra bevis i handlingar sagt mer
än ord.
Därför, mödrar, vaken öfver de unga!
En pröfvad moder.
I »flickhemsfrågan».
Det i Idun n:r 4 framställda »ett förslag att
tänka på» synes mig väl värdt att beaktas och
behandlas i detalj. Om det tillätes en i saken
intresserad att yttra sig öppet i denna fråga, så
skulle jag vilja först taga den från dess ljusa
sida, ty naturligtvis gifves här äfven en sakens
frånsida.
Vi tänka oss nu en ung flicka, som står kanske
ensam i lifvet och blott hänvisad till sig själf,
men med önskan att äga ett godt och till en del
eget hem. Har hon råd till en bättre inackor-
dering, så är ju allt godt och väl. På sina ledi-
ga stunder kan hon ju då få njuta af litet familje-
lif och måhända känna, att hon har en ersätt-
ning för föräldi’ahemmet. Men utan denna förut-
sättning blir hennes lif bra tomt och hon själf
utan stöd.
Om nu, som afses med förslaget, tolf unga flic-
kor bilda eget hem och hvar för sig »draga ett
strå till stacken» för att göra det så angenämt
som möjligt både i yttre anordning och intellek-
tuelt hänseende, synes det mig, som skulle ett
sådant hem ha all möjlig förutsättning att blifva
till trefnad och glädje, men äfven i ekonomiskt
afseende fördelaktigt — för hvarje dess medlem.
Alla dess medlemmar träffas efter dagens mö-
da, trötta och kanske modlösa, men just den
känslan att få vända sina steg mot ett eget hem
bör verka uppfriskande. Så delgifver man hvar-
andra sina iakttagelser, och är man ej alltför
själfvisk, gläder det ovillkorligen, om man kan
locka fram ett leende eller jämna ut en rynka
på ett bekymradt ansikte. Låt oss nu äfven an-
taga, att flere äro musikaliska, andra roade af
läsning. En hvar har nog någon förmåga för att
sålunda kunna bidraga till att höja trefnaden.
Under ett sådant gladt samlif bildas själen och
når sin utveckling.
Kommer sjukdomen, den mörka gästen, till
någons läger, visst är, att då många händer skola
vara villiga att hjälpa och främst den, som åta-
git sig det svåra, men sköna kallet att vara en
vän och ett stöd för de unga.
Om nu en person af lust efter verksamhet,
men ej af ekonomiska fördelar, skulle vilja ägna
sig åt vården af ett sådant hem, så blir den när-
maste och viktigaste frågan den : huru kunna få
det samma till stånd?
Skulle man kunna vända sig till en seminarie-
föreståndare för att där söka de tolf och få hem-
met så väl renommeradt som möjligt?
Och så kommer sakens frånsida. Att tillfreds-
ställa de dagliga behofven i mat och dryck bör
ju kunna gå för sig med de i förslaget uppgifna
villkoren. En hvar förstår dock nog att här endast
kan påräknas kraftig husmanskost.
Men ett ordspråk säger: » Så många hufvuden,
så många sinnen». Här kan detta med skäl
tillämpas. För att förekomma en sammanstöt-
ning af alla dessa viljor, fordras både kraft och
energi, jämnmod och fördragsamhet, men enligt
mitt förmenande skulle det ligga i hvars och
ens intresse att göra hemlifvet så behagligt som
möjligt och sålunda undvika alla konflikter.
Hvad saken har emot sig blir väl ändå ringa;
andra kanske kunna upptäcka mycket, som väger
emot ett sådant förslag, men — jag hoppas — icke
öfverväger det goda, det kunde föra med sig för
den ungdom, som har behof af ett hem och ön-
skar äga ett godt sådant.
Skulle vara roligt att få se denna fråga ytter-
ligare behandlad i Idun, särskildt hvad den eko-
nomiska sidan angår. Naturligtvis kan här ej
inberäknas ved samt lön för en jungfru, utan
efter min beräkning bör äfven till den i förslaget
uppgifna summan tillkomma 300 kronor för
dessa två poster.
Intresserad.
–––––––––-❖–––––––—
En bröllopsdag i Norden för
tre hundra år sedan.
För Idun skildrad af A. U. B&åth.
(Forts.)
När alla trädt in i stugan, där brudens
släkt och vänner voro samlade, öfverläm-
nades med särskild ceremoni bruden till
brudgummen. Bland annat upprepades och
stadfästes för sista gången de giftermåls-
villkor, hvarom talemannen och brudens
målsman före trolofningens ingående öfver-
enskommit. Därefter tog- talemannen till
orda och talade nu »ut bruden» ; hvarpå
hon i sin ordning trädde hän till sina för-
äldrar, sade dem farväl och bad dem om
förlåtelse, ifall hon någon gång förtörnat
dem.
I vissa trakter af Tyskland har detta
vackra bruk bibehållit sig ända till våra
dagar. Innan brud och brudgum, hvar i
sitt hem, draga därifrån, knäböja de på
ett vid dörren utbredt hvitt täcke och bedja
sina föräldrar om förlåtelse för allt, hvar-
med de möjligen kunna ha bedröfvat dem.
Till afsked välsigna dessa sedan sina barn.
Vi ha af viss anledning uppehållit oss
rätt länge vid denna bröllopsdagens början.
Ty hvad var det, som egentligen försig-
gått? Därom kan intet tvifvel råda: det var
den egentliga hufvudhandlingen i själfva
det hedniska brölloppet, sådant detta om-
talas i nordens fornsagor.
Detta bröllop inskränkte sig till, att den
smyckade bruden fördes in i salen, där
brudgummen väntat. Därpå skedde ett
slags vigsel, i det man berörde brudens lif
med en hammare, Midgårdsvärnaren Tors
symbol, och sedan förnyade samt bekräf-
tade de vid trolofningen gifna löftena. Så
tömde det nu äkta paret en bägare till-
sammans, och därefter börjades med ifver
det allmänna drickandet.
Nu, omedelbart efter brudens öfverläm-
nande, tog också här i bröllopsgården ett
allmänt kalasande vid.
Dryckesvarorna spelade den viktigaste
rollen. Också hette det i forntiden ej »hålla
bröllop», utan »öldricka bröllop»,, liksom det
ej hette »fira jul» utan »dricka jul».
Det grundliga underlag af dryck, brud-
gummens följe redan tidigt på morgonen
fått i hans hem, blef nu ytterligare påökt.
Af varma rätter talas vid detta tillfälle
endast om soppa; för öfrigt nämnes kon-
fekt.
Hufvudvikten lades, som sagdt, på dryc-
kesvarorna: brännvin, öl, mjöd, renskt vin
och först och främst alla blandningarna af
renskt, tillsatta med starka kryddor: luten-
drank, klaret, hypokras.
I Helsingör uppstod 1570 det modet att
bjuda gästerna vid detta tillfälle — före
den stundande kyrkfärden — icke blott
kalla dryckesvaror, utan äfven varmt vin
med socker, ett slags morgontoddy, som
tyckes hafva tilltalat borgerskapet mycket,
men hvaremot borgmästaren Henrik Mo-
gensen i oktober månad samma år utfär-
dade ett bestämdt förbud.
Verkan af denna morgonliflighet var den-
samma öfverallt och lätt att förstå. Öfver
allt klagades det i nästan lika lydande ut-
tryck öfver, att gästerna utgingo ur denna
skärseld halft eller helt berusade.
I den hedna forntiden kunde detta sak-
förhållande tagas lättare, ty dagens hufvud-
handling, bortgifningen jämte vigsel, var
ju då redan fullbordad.
Men éfter reformationen och i synnerhet
efter år 1582, då det blef i lag påbudet,
att kyrkligt bröllop skall hållas på själfva
söndagen, gick detta oväsen icke längre an.
Vid det sextonde århundradets slut begynte
regeringarna i norden att uppträda emot
oskicket. En mängd kungliga förordningar
från denna tid om nykterhets iakttagande
på bröllopsdagens morgon finnes.
Men dessförinnan var det en något oklar
församling, som talemannen, oftast prästen,
hade att tilltala på morgonen före kyrkfär-
den, när han till sist uppfordrade alla att
begifva sig till kyrkan.
De bröllopstal, som man ännu liar i be-
håll, visa, att talemannen emellanåt begag-
nade sig af vissa småknep för att få den
mer eller mindre berusade församlingen att
bryta upp. Så kunde han t. ex. utropa:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
