Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 10. 6 mars 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
78 IDUN 1896
»Närvarande kungl. m:t låter eder alla
aftackas samt tjänsteligen veta, att vi nu
skola bryta upp till kyrka.»
Visserligen tillfogas det i det skrifna ut-
kastet af talet, att denna kungl. m:t var
brudgummen själf, hvilken enligt tidens
uppfattning njöt nästan kungligt anseende
på denna sin hedersdag; men det var i
hvarje fall ett ypperligt sätt att i en druc-
ken församling skaffa sig gehör; och denna
störtade sig säkerligen helt undersåtligt på
dörren och ut till de väntande hästarne.
I ett annat tal begagnar sig talemannen
af ännu kraftigare medel för att få försam-
lingen i väg till kyrkan. I slutet af talet
ropar han alla i gevär: »Fanen är ute för
att skada brudgummen ; den lede äkten-
skapsdjäfvulen ligger på lur vid vägen till
templet. Därför alle man — först ett Fa-
der vår! Så med hast i väg till kyrkan;
fängkrut på bössorna, så att vi kunna smälla
löst på honom under vägsi» Och så bar
det i väg.
Målande beskrifver den utmärkte danske
forskaren Troels Lund, af hvars rika bidrag
till tidens kulturhistoria förf. äfven begag-
nat sig, ett sådant tåg ifrån bröllopsgård
till kyrka.
»Utaf detta virrvarr af smyckade kvin-
nor, orediga män, otåliga, springande och
beundrande åskådare formades så små-
ningom, liksom till följd af en inre lag,
ett ordnadt festtåg, allt medan de första
lösa skotten brnnno af, ofta i farlig närhet
af stråtaken. Färgrikt och icke utan vär-
dighet buktade det sig fram genom gårds-
porten ut på vägen. Annu ej säkra på
jämnvikten, stirrade de flesta med stel blick
fram mot den båge, hästens öron för dem
beskref, och endast få förmådde aktgifva
på brudens lille broder ute vid yttersta
vångaledet, där han tappert brottades med
jämnåriga kamrater. Och dock kämpade
han för allmänt bästa. Hans brottning var
nämligen det försoningsoffer, som enligt gam-
mal tro kräfdes till trygghet emot det miss-
ödet, att bråk och slagsmål kunde under
brölloppet uppstå ibland gästerna eller dråp-
slag och dödshugg utdelas.»
Sålunda drog hela bröllopsskaran åstad
till kyrkan, där densamma, enligt rätt stränga
lagbestämmelser, skulle infinna sig före hög-
mässans början, d. v. s. allra senast kl. 9.
När högmässan och vigseln äro förbi, bry-
ter det vigda paret upp från den oftast
särskildt prydda brudstolen, där han och
hon under brudmässan suttit i skygd af
den brudhimmel, som uppburits af fyra
ogifta släktingar, två manliga och två kvinn-
liga — denna brudstol, där, enligt folktron,
äktenskapets lycka genom hvarjehanda till-
fälligheter afgjordes, där det sålunda gällde
såsom hufvudregel, att paret skulle hålla
sig så tätt tillsamman, att ingen förmådde
se emellan dem och alltså heller intet ondt
skilja dem åt; hvarför de också under hela
tiden skulle förblifva i jdenna ställning: den,
som först synbarligen rörde sig ur den,
skulle först dö.
När allt omsider vår öfverståndet i kyr-
kan och tåget åter sjvängde in i bröllops-
gården. ställde alla spelmännen upp sig vid
husets ingång och togp med högljudda fan-
farer emot brudgum cjch brud.
Dessa hade emellertid strax åtskilligt att
iakttaga.
(Forts.)
—–––––––––––––– ––
Up notisboken.
Åttioårlngens födelsedagsfest. Den åldriga
författarinnan fru Fredrika Wennberg, hvars por-
trätt och biografi prydde Iduns senaste nummer,
firade pä lördagen sin 80-års-dag (och 21 födelse-
dag) med en middag å Grand Hôtel, till hvilken
inbjudits öfver ett tjugutal af hennes vänner och
väninnor, bland hvilka märktes fru Josefine Wet-
tergrund (Lea), bokförläggaren och fru Sigfrid
Flodin, professor och fru Morell m. fl.
Vid middagen föreslog prof. Morell en välgångs-
skål för fru W., fru Wettergrund ägnade henne
en varmhjärtad och med lifligt bifall mottagen
versifierad hyllning, godsägaren Söderlund på
Längbro i Brännkyrka framförde denna kommuns
tacksamhet till fru Wennberg, och journalisten
John Neander föreslog, med anledning däraf att
Iduns nummer för veckan, innehållande fru W:s
porträtt och biografi, vid festen utdelades i ele-
ganta exemplar, en ytterligare skål för den åldriga
värdinnan.
*
Pension åt aflidna fröken Wiel-IJansens
moder. Sammansatta stats- och bankoutskottet
har tillstyrkt, att riksdagen måtte bevilja den ge-
nom den sorgliga Helgeandsholmskatastrofen ny-
ligen omkomna fröken Anni Wiel-Hansens moder,
änkefru J. Wiel-Hansen, ett årligt understöd af
1,000 kr. undei hennes återstående lifstid. Där-
förutom har riksdagshuskomitén låtit såsom bi-
drag till begrafningskostnaderna af byggnadsmed-
len utbetala 400 kr.
SC-
En kringelgumma». Änkefru Anna Caro-
lina GrewesmiM, född Berglund, afled natten till
i tisdags i Södertelge, nära 84 år gammal. Fru
Grewesmiihl var sedan omkring 50 år tillbaka
innehafvare af det förnämsta bageriet för Telge-
kringlor, och hennes fabrikat hade marknad icke
blott i vårt land, utan äfven i Danmark, England
och Tyskland, ja, t. o. m. i Nordamerika och
Afrika. Hon har också på sina kringlor förvärf-
vat sig en aktningsvärd förmögenhet.
Damer pristagarinnor på stålsko. Vid
Stockholms allmänna skridskoklubbs pristäflingar
i söndags förvärfvade bland andra följande unga
damer pris : I damernas täfling. Kerstin Darnstedt,
Stockholm, La pris, Valborg Lagergren från Göte-
borg 2:a pris och Emma Skoglund från Göteborg
3:e pris. I samåkning. Emma Skoglund La pris,
Ingeborg Hallberg 2:a pris samt Valborg Lagergren
3:e pris.
*
En af »de tre gracerna». I Nationalmu
seum utställes för närvarande ett porträtt i olja
af en af det gustavianska hofvets mest omtalade
skönheter eller »gracer», nämligen friherrinnan
TJlrika Eleonora von Höpken, född von Fersen. Por-
trättet är måladt af Per Krafft den äldre, den
gustavianska epokens bekante porträttmålare.
»Ulla Fersen», säger hofmannen friherre Gustaf
Ehrensvärd i sina dagboksanteckningar, »var den
vackraste, den behagligaste och lifligaste af den
tidens hoffröknar. Hennes skönhet gaf henne
tusen tillbedjare och nästan lika så många oför-
sigtiga friare. De blefvo dock småningom slagna
ur brädet af hertig Fredrik Adolf.» Den unge
fursten förlofvade sig hemligen med henne och
ämnade gifta sig. Men giftermålet förhindrades,
säges det, af hennes farbror, den bekante Axel
Fersen d. ä. Ulla Fersen bief i stället bortgift
med friherre Nils von Höpken, en allt igenom
oduglig och snart på alla sätt förfallen herre.
Det nu utställda porträttet, som tillhör baron
C. Falkenberg på Lagmansö, ger med och trots
sitt något sybaritiska tycke ett mycket älskvärdt
intryck: ungdomligt öppet, gladt, tindrande, god-
modigt, korteligen, äfven här något af detta om-
stridda gustavianska solskimmer, som så lätt för-
flyktigas vid sededomarens stränga granskning,
men som åtminstone alltid ägde så pass mycken
verklighet, att det kunde inspirera konstnären
liksom diktaren till att skapa idealbilder af gratie
och esprit.
*
» Kvinnokraft? blir ämnet för ett föredrag,
som fröken Ellen Key kommer att hålla å Veten-
skapsakademiens hörsal nästa måndag. Den fram-
stående föreläsarinnan skall därvid till bemötande
upptaga de angrepp, som riktats mot henne med
anledning af hennes tidigare föredrag om Miss-
brukad kvinnokraft och om Naturliga arbetsom-
råden för kvinnan.
*
Svenska konstnärernas förening öppnade
i måndags sin femte utställning i Konstförenin-
gens lokal vid Kungsträdgården. Utställningen
som omfattar mer än ett hundratal taflor, mest
landskap, innehåller flera goda alster. Främst
bland alla och som ett särdeles utmärkt konst-
verk glänser grefve G. von Rosens porträtt af
aflidne lektor Pontus Wikner. Ensamt detta är
värdt ett besök å utställningen.
–––- ❖–––-
En ungdomstidning,
som för sitt friska, omväxlande innehåll och sin
rena, fosterländska anda vunnit såväl föräldrars
och lärares -varma erkännande som den unga pub-
likens lifliga tycke, är Kamraten, illustrerad tid-
ning för Sveriges ungdom. Den kan utan all tvekan
betecknas som Skandinaviens förnämsta ungdoms-
blad. Ännu kunna alla nummer från årets bör-
jan erhållas, om prenumeration med det första
verkställes å närmaste postanstalt.
––––– -—*––––––––-
Teater och musik.
Kungl. operan har inom loppet af den senaste
veckan framfört en debutant och en gäst. De-
butanten var löjtnant Forsell, hvilken på onsda-
gen i nästförflutna vecka uppträdde som Figaro
i Rossinis opera »Barberaren i Sevilla». Hr F.
förfogar öfver en välklingande bariton, som där-
jämte är jämn och bra skolad. Sångaren tyckes
ock hafva densamma särdeles väl i sin makt. I
spelet visar hr F. likaledes ganska goda ansatser,
om ock gester och rörelser ännu röja nybörjaren.
Debuten, som framkallade mycket lifliga applåder,
torde ock kunna betraktas som särdeles lofvande.
Hvad för öfrigt upptagandet af »Barberaren» be-
träffar, vilja vi särskildt framhålla hr Johanson
för hans ypperliga framställning af don Bazils
lilla parti. Berömvärdt var äfven fröken Petrinis
utförande af Rosinas koloraturparti, hvarförutom
hon i tredje aktens sånglektion utförde Skugg-
arian ur »Dinorah». Hrr Strandberg och Brag
fyllde ock båda tillfredsställande Almavivas och
Bartholos partier.
Lika välbetänkt som det var att låta nyssnämn-
da debut gå af stapeln, lika onödigt torde man få
anse hr Danckwaräts uppträdande i Romeos parti
i »Romeo och Julia» sistl. måndag. Hr D. äger
få eller inga förutsättningar för att kunna till-
fredsställande fylla detta alltigenom lyriska parti.
Rösten tyckes ursprungligen hafva varit en ba-
riton, men sångaren har äflats att sjunga upp den
till tenor, hvilket, utan att det rätt lyckats, haft
till följd, att rösten i sin helhet blifvit ojämn
och höjdtonerna särskildt bristfälliga. Skall man
för öfrigt uppträda i ett parti af sådan betydelse
som Romeos, hvilket härstädes. förut har en så
förträfflig representant som hr Ödmann, bör man
åtminstone hafva några kvalifikationer, så att man
ej alltför mycket sticker af mot företrädareu. Här
kan naturligtvis ingen jämförelse ifrågakomma
mellan de båda. Denna operarepris hade för
öfrigt att uppvisa många bristfälligheter. Publi-
ken var fåtalig.
Å k. operan repeteras för närvarande å Glucks
»Iphigenia i Aulis» samt Halléns »Häxfällan».
K. Dramatiska teatern har med upptagandet af
Fuldas »Talismanen» gjort en lycklig afvikelse
från den vanliga repertoaren. »Talismanen» är
ett sagospel på rimmad vers i 4 akter af Ludvig
Fulda, fritt öfversatt från tyskan af Daniel Fall-
ström, som här presterat ett alldeles förträffligt
arbete. Stycket, som rör sig kring den gamla
sagan om »Kejsarens nya kläder», är fullt af po-
esi och känsla, men ock af dräpande satir. Det
är i dramatiskt hänseende väl bygdt, men lider
af brist på handling och förefaller stundom något
tungt. Man följer det dock med intresse. Utfö-
randet är, om man frånser konsten att tala på
vers, i hvilken konst de flesta mer eller mindre
stappla, som helhet sedt godt. Särskildt utmärkte
sig hrr Bäckström, Palme och Skånberg som resp.
Laban, Omar och konung Astolf af Cypern. Hr
Bäckström var särdeles rolig som den gamle korg-
flätaren, sedermera grefven. Hr Palme gaf en
synnerligt varm och tilltalande bild af den vise
ynglingen Omar, innehafvaren af talismanen (här
»konsten att alltid med gladt mod kunna säga
sanningen»), och hr Skånberg var en mycket ståt-
lig och imposant kungaskickelse; hr S. löste för
öfrigt lyckligt sin ganska maktpåliggande uppgift.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0082.html
