Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 13 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 1896
IDUN
Där kärlek i hjärtat bott en gång
Kan aldrig dess minne dö:
Det är som en halft förgäten sång,
Som en blomma gömd i snö.
Så ljuder en ton, ett ord ... och på nytt
I vårt minne sången står opp;
Det sjunger, det jùblar, vintern har flytt,
Rosen har knopp vid knopp!
K. A. Melin.
hvilken äfven efter nämnda vårfest låtit stock-
holmarne åtskilliga gånger — dels å Skansen,
dels å Börsen samt i Vetenskapsakademiens
hörsal och hotell Continentals salong — glädja
sig åt hennes på en gång friskt hnmoristiska
och lyriskt känsliga framställningsförmåga, har
med anledning af det berättigade uppseende
och den allmänna beundran hon allt mer till-
vunnit sig på feres begäran blifvit porträtterad
i detta nummer af Idun.
Fröken G. är född den 4 november 1869
och syster till den för ungefär fyra år sedan
under utöfvande af sitt ämbete i Alfta mör-
dade kronolänsman A. Gavell. Af den vildhet
i lynnet, hvarför dessa trakters invånare gjort
sig kända, har fröken G. alltså fått ett dystert
och outplånligt intryck. Emellertid må fram-
hållas, att länsman Gavells banemän icke voro
infödda alftabor, utan från Orsa finnmark i
Dalarna inflyttade personer. Detta är ett för-
hållande, som fröken G. själf är särdeles an-
gelägen att få betonadt. Spörjer man henne
angående hennes omdöme om helsingarne och
särskildt om delsboarne, utfaller hennes svar
obetingadt till dessas fördel. Delsboarne bevara
ännu mycket af det fornnordiska lynnet, och
detta gör, att de hällre själfva hämnas liden
oförrätt än hänvända sig till lagen och dennas
handhafvare. Det finns för öfrigt hos delsbon
något helt och grundligt så i godt som ondt.
Äro de goda, äro de det med besked ; äro de
dåliga, äro de också det med besked. De hylla
som regel: »antingen, eller», icke den eljes
hos oss så vanliga: »halft om halft». Detta
enligt fröken G:s utsago, hvilken vi icke äro
i tillfälle att granska och därför utan vidare
anföra. Såsom häraf ses, äro »delsboarne»
fröken G:s afgjorda favoriter. Fröken G. är
dock icke född i Delsbo, utan i Arbro, där
hennes fader, Jonas Gavell, var kyrkoherde, och
först vid omkring femton års ålder kom hon
till Delsbo, där hon »jock å las», d. v. s.
gick och läste till skrift, för sin svåger, kom-
minister Wåhlén.
Det var nu hon under sina besök i bonde-
hem och å fäbodvall först varsnade månget af
de drag, som sedan genom henne kommit ett
flertal till godo, och det var nu hon af vall-
flickorna i »föjs» och mark lärde sig de första
låtar och visor, med hvilka hon sedan väckt
så mycken förtjusning. Det var också nu hon
egentligen kom till full klarhet om att, för
att använda en skotsk skalds uttryck, hennes
»hjärta tillhörde höglandet» och dess folk.
Så småningom började hon efter denna tid-
punkt med dels sina löjeväckande berättelser,
sådana som t. ex. historien om insektpulvret,
järnvägen, kristningen, om »när länsman skulle
samsa delboan», m. fl., dels sina på en gång
humoristiska och stämningsfulla visor såsom
»Allratäckaste morgonstjärna», »Lärka oppi
björkens topp», »Å giftas gett fäll vära» samt
andra, i enskilda sällskapskretsar roa en alltid
tacksam åhörarekrets. Först på en basar i
Gefle 1894 uppträdde hon emellertid första
gången offentligen, och det var ryktet om den
framgång hon då vann, hvilket sedan förde
hennes bana till Skansen, där, såsom redan
nämnts, hyllningen ingalunda blef mindre. Från
Stockholm vände då fröken G. efter festens
slut åter till Gefle, där hon hade anställning
såsom kassörska vid Norrlandspostens redaktion,
men sedan dess har Aon kommit tillbaka hit
till hufvudstaden, där hon för närvarande å
tekniska skolan utbildar sina anlag för teck-
ning och skulptur, hvilken senare konstart sär-
skildt intresserar henne, och med hvilkens ut-
öfvande hon sedan längre tid tillbaka på egen
hand med talang sysslat.
Vi hade anmodat fröken G. att på delsbo-
mål uppteckna någon af sina berättelser för
detta nummer af Idun, men erhöllo till svar,
att »detta för att få någon karaktär icke kunde
gå för sig utan en hel massa konstiga ljud-
beteckningar, hvilka blefve alldeles för vidlyf-
tiga både för sättare och allmänhet. Dess-
utom blir ofta landsmål i tryck ej egentligen
något roligt.» Vi medgifva, att fröken G. kan
ha rätt i det förra af dessa påståenden, men
i det senare endast så till vida, att hvad nu
särskildt beträffar fröken G:s berättelser och
visor, hennes älskvärda person och uppträdande
därvid spela en så viktig roll, att dem förutan
en högst väsentlig del af det hufvudsakliga går
förloradt.
Hvari ligger då hemligheten i fröken G:s
konst, om vi få använda detta uttryck? Jo,
helt visst däri, att denna konst icke är konst
i detta ords vanliga bemärkelse, utan natur;
däri att fröken G. med åsidosättande af allt
sippt pryderi vet att med sann kvinnlig fin-
känslighet förena ett ursprungligt och oförvil-
ladt sinne för såväl det humoristiska och ko-
miska som för det folkliga och stämningssanna;
samt sist och icke minst däri, att hon aldrig
förgäter, att det sanna och i längden tilltalande
alltid är enkelt, okonstladt och rättframt. Frö-
ken G. har intet gemensamt med en tillgjord
och utstuderad teateringénue, utan är, när hon
fått sin delsbodräkt på sig*, rätt och slätt en
lefnadsglad, vacker och munvig säterjänta med
fjälluftens ogrumlade friskhet i blod och hug,
i blickar, skratt och tonfall. Må hon alltid
få behålla den! N—t.
–––- *–––-
En blomma från Alger.
å en höstdag, mjältsjukt grå,
Brefvet kom, det soligt glada,
Kom från länder, hvilka bada
Sig i luft balsamisk, blå.
Förr’n din andes friska fläkt
Kom mitt dufna sinn’ till fromma,
Fick jag hälsning med en blomma,
Prunkande i skiftfull dräkt.
Pressad lätt... på gröna blad
Än tropikens färger smälte
Samman till ett skönhetsbälte,
Till en strimma, regnbågsglad.
Men dess doft jag först förnam,
Då jag af din skildring rycktes
1 en krets, där sagan tycktes
Idel under trolla fram.
* Det är enkom för våra läsarinnors räkning,
fröken G. haft den vänligheten för första gången
afkonterfeja sig i denna dräkt, sådan hon i dag
presenterar sig på Iduns porträttsida. Bed.
Till en lund, Hesperiens lik,
Du i andanom mig ledde.
Jättebladet mörkt sig bredde,
Guldfruktsprakten svällde rik.
Palm och fikus och granat,
Västerlandets drifhustvungna
Dvärgar, syntes yppigt sprungna
Här i solens frihetsstat.
Drömsynfagert sceneri
Öfverallt... Turbanklädd skara
Med kameler från Sahara
Vid ett gathörn drog förbi.
Museimannen i moskén
Såg jag, stoftböjd, fotatvagen,
Högljudt mumla enligt lagen:
»Gud är Gud och Gud är en!»
Som en spöksyn på bazarn
Såg jag österns unga kvinna,
Djupt beslöjad, skymta, svinna,
Skygg för vimlet, stackars barn!
Du, som nu i fulla drag
Njuter lifvets friska bägar,
Som går fri på alla vägar,
Tänkte säkert då som jag:
»Slöjan kring din själs mystèr
Ej min hand förmår att lyfta.
Mellan oss är djupsvart klyfta,
Öfver oss är drömtung sfer.
Höljet kring ditt anlets vår
Tycks mig likväl, unga syster,
Dunkelt vittna om en dyster
Lifslott, hvarur anden trår.
Efter frihet, efter ljus.. .
Rodnar dagen ej i öster,
Tränger ej från tidens röster
Äfven hit ett sakta brus?»
Anna Knutson.
–––- ––––-
r
Kvinnorna och 189T års
utställning.
»
ästa år blir ett bemärkelseår i den sven-
ska odlingens historia. På öfver trettio
år, eller sedan 1866, ha vi icke haft någon
stor allmän utställning, vid hvilken alster
af svensk produktion på alla områden haft
att täfla med grannländernas. Det blir en
generalmönstring af vårt lands utveckling
under den sista mansåldern och af den eko-
nomiska och kulturella ståndpunkt, som den
skandinaviska norden intager vid detta år-
hundrades slut.
Man har all anledning att tro, att 1897
år utställning skall blifva vederbörligen upp-
märksammad af utlandet. Icke nog med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
