Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 13 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 83
att från utställningens och turistföreningens
sida stora ansträngningar skola göras för
att leda turistströmmen till vårt land; den
internationella presskongressens förläggande
till Stockholm och konung Oscars i septem-
ber månad nästa år inträffande 25-årsjubi-
leum som regent komma hvar för sig - att
märkligt bidraga till att göra Stockholm och
utställningen bekanta.
Yid denna utställning, där alla anstränga
sig för att uppträda så väl och så repre-
sentativt som möjligt, få kvinnorna icke sak-
nas. Utan en kraftig medverkan från deras
sida, utan en allmän uppvisning af hvad
svenskt kvinnoarbete kan åstadkomma, skulle
1897 års utställning lämna en mycket ofull-
ständig bild af våra dagars Sverige.
Litet hvar veta vi mycket väl, hur för-
hållandet är. Den svenska konsten, den
svenska industrien, hela vår kultur, den må
ge sig uttryck i konstnärens och vetenskaps-
mannens verk eller i ingeniörens och fabri-
kantens arbete, skall icke väcka utländin-
gens öfverraskning. Man skall i oss se sin
jämlike, men icke sin öfverman. Men hvad
icke det manliga arbetet kan göra, det är
möjligt för det kvinnliga.
Detta är hvarken ett tomt ord eller en
innehållslös artighet. Det finns verkligen
ett område, där vårt land intager den obe-
stridt första platsen. Man har sagt det åt
oss, vi själfva ha sett det, utlandets stora
utställningar ha ådagalagt det. Yi sågo det
1888 i Köpenhamn, vi fingo det bekräftadt
i Chicago. Hvarken våra grannländer, hvar-
ken Tyskland, Frankrike, England eller Ame-
rika kunna på detta vackra område täfla
med oss. Det är ett faktum och kan icke
rubbas af vår blygsamhet.
Man får resa rätt långt för att träffa
på det kvinnliga handarbetet i någon afse-
värd blomstring. Det fanns vackert repre-
senteradt på den tjeckiskt-etnografiska ut-
ställningen under förliden sommar i Prag,
det finnes i de nationella museerna i Prag
och i Agram, förvaradt som dyrbara konst-
verk och förevisadt som sådana—med detta
lyckliga leende, som icke tigger om främ-
lingens beundran, utan fordrar den såsom
en rättighet. Med ett ord, det existerar i
de slaviska länderna, hållet vid makt af
allmogens böjelse för kokett broderade na-
tionaldräkter, eller det finns som klosterar-
beten, religionen och kyrkan till ära.
Men det finns icke som hos oss, som
den bildade kvinnans arbete, i hvilket hon
nedlägger sin odlade smak och sin artisti-
ska begåfning, det finnes icke som hos oss,
där man pryder sina borgerliga hem med
arbeten, hvilka utomlands skulle hamna i
klosterkyrkans enslighet eller i millionärens
palats. Det är i detta afseende, som Sverige
intager en så framstående ställning.
Förtjänsten härför tillkommer hufvud-
sakligen »Handarbetets vänner», som i öfver
tjugu år verkat för att höja det kvinnliga
handarbetet. Det var icke så lysande, då
föreningen började sin verksamhet. Det
gällde då att rädda spillrorna af en konst,
som höll på att dö ut, och arbetet har lyc-
kats öfver förväntan.
De svenska kvinnorna veta, hvilken rang-
plats de intaga. De ha, som nämnts, visat
det i Köpenhamn och i Chicago, det gäller
att äfven visa det i Stockholm. De kunna
här åstadkomma en utställning, som skall
ådraga sig allmän uppmärksamhet och låta
höra mycket af sig. I icke ringa mån kunna
de sprida glans öfver 1897 års utställning.
De kvinnliga utställarna erhålla i Stock-
holm ingen egen byggnad. Förslag därom
har väckts, men ifrigt bekämpats från kvinn-
ligt håll. Hela denna idé torde i själfva
verket ha råkat i baklås genom den i stort
sedt misslyckade »The Womens Building»
i Chicago. Man kan också med skäl fråga,
hvartill det skall tjäna att skilja på man-
ligt och kvinnligt arbete, då de i det all-
männa lifvet ha så många gemensamma be-
röringspunkter, och då de på en utställning
genom att uppträda sida vid sida just ge-
nom sin olikhet bidraga till att skänka det
hela lif och omväxling. Ursprunget röjer
nog sig själft utan alla yttre åtgärder.
Det är i Nordiska museet och dess vackra
tillbyggnad till höger om själfva hufvuden-
tréen, som de kvinnliga utställningarna kom-
ma att inrymmas jämte grupperna uppfost-
ran, undervisning, vetenskapliga hjälpmedel
och hälsovård m. m. Men äfven i stora
Industrihallen kommer plats att beredas för
större kollektivmontrer af kvinnligt arbete.
Jag har mig bekant, att Iduns redak-
tion med dess vakna blick och lifliga in-
tresse för allt, som rör kvinnans verksam-
het, ämnar följa de förberedelser, som göras
för att värdigt representera den svenska kvin-
nan vid 1897 års utställning, med mycken
uppmärksamhet. Då de förberedande arbe-
tena framskridit något längre och man bör-
jar på att kunna erhålla någon föreställning
om de kvinnliga utställningarnas omfattning,
skall redaktionen ha för afsikt att öppna en
särskild afdelning i sina spalter för utställ-
ningsfrågan.
Thore Blanche.
–––- *–––––-
En gång oeh aldrig mer...
Skiss för Idun af Mari Mihi.
En gäng och aldrig mer! Ej kommer
tillbaks den ljufva tid, som for. . .
Puschkin.
St.uregatan en vinterdag strax efter tre. Knut
och Elsa vandra långsamt framåt, Knut bär Elsas
böcker, och Elsa bär en stor påse med choklad-
praliner, som hon fått af Knut.
»Du kommer väl på Nybroviken i afton? Det
stod anslaget musik mellan sex och åtta, och
isen är nedrigt stilig.»
»Nej, vet du, jag tror knappt det, för jag har
så ’na förfärliga läxor: repetition af hela Gustaf
Vasa, bifloderna till Donau och fyra sidor i stora
Olde,» menade Elsa, som ville göra sig svårbedd,
förstås.
»Ja, flickor är då alltid flickor. Tror du inte
jag har mina bekymmer också? Två kapitel i
Livius och en tysk kria, men det klarar jag af
i natt.»
Elsa sänkte ödmjukt hufvudet inför alla dessa
fakta.
»Förresten vill jag påminna mig,» sade rid-
daren af gymnasistmössan med mycken illslug-
het, »att jag lofvat Annie Walkov att gå på »kon-
dis» med henne i eftermiddag. Annie är en liten
söt unge och går inte och fånar om läxor jämt
inte. Det hade nog varit roligt att åka tillsam-
mans i kväll, förstås, men när du inte har tid
så ...»
Elsa hade blifvit- rysligt röd i ansiktet, ty
dels tyckte hon, att Knutte var förskräckligt ohöf-
lig som kunde säga, att hon »gick och fånade»,
dels voro Annie och hon sedan fjorton dagar
»fiender», och dessutom var det det roligaste hon
visste att »gå på kondis». Men hårstrået, som
knäckte kamelens rygg, var dock Knuttes omdöme
om Annies utseende, ty både Knut och Elsa visste
endast allt för väl, hvem som såg bäst ut.
»Kanske jag har tid ändå,» menade hon, fort-
farande litet tveksam, dock mera för syns skull.
»Men om du tar den där Annie med dig, så
går jag inte alls.» Detta sista yttrande följdes
af ett lika trotsigt som energiskt framskjutande
af underläppen.
»Nej, för min del tycker jag naturligtvis det
är roligast att åka ensamma,» försäkrade Knut
med en nådig- nick, och så skildes de i hörnet
af Kommendörs- och Sturegatorna. Knutte strök
af sig gymnasistmössan med den vräkiga elegans,
hvari hans äldre bror excellerade, och Elsa böjde
sitt lilla blonda backfischhufvud lika korrekt och
förbindligt, som hon sett stora syster göra, då
hon någon gång fick gå ut och gå med henne.
När Elsa kommit hem, hörde hon med dold
tillfredsställelse, att pappa och mamma och stora
syster skulle bort på middag. När de väl voro
gångna, smög hon sig in i syster Annas rum,
ställde sig framför den stora spegeln, granskade
sin enkla skolklädning af mörkblå merino med
en djup suck och sände slutligen en hopplös blick
till sina stackars snedgångna knäppkängor. För
att reparera eller åtminstone öfverskyla dessa
brister i sin toalett »högg» hon beslutsamt ett
par eleganta musketörhandskar och tömde en
half parfymflaska öfver klädningen. Därpå satte
hon sig vid böckerna och började riktigt storm-
läsa med händerna för öronen och tankarna på
Nybroviken, ty Elsa var en liten snäll och flitig
flicka, fast hon tyckte om parfym och ville åka
skridskor med -Knutte.
Precis tio minuter före sex kastade hon på
sig kappan och skramlade i väg med skridskorna
nedåt Nybroviken. Vid nedgången till banan stod
Knutte troget på post.
»Jaså, du kom ändå. Det var väl inte för
min skull, inte!»
»Nej, det var för musikens,» log Elsa med
gryende koketteri.
Så åkte de oförtrutet omkring musikestraden
i två runda timmar, och när Elsa blef trött, åkte
de bort till en bänk. Medan hon så hvilade sig,
åkte Knut baklänges ytterskär och gjorde de mest
äfventyrliga amerikanska treor, eller hvad det nu
heter — allt för att imponera på det oerfarna,
beundrande flickhjärtat.;
Läsarinna, du kanske skänker de unga tu ett
modernt sarkastiskt leende — det gör du orätt i.
Hvem tror du var stoltast, Napoleon efter slaget
vid Jena, eller den af dig en gång omhuldade
sjätteklassisten, när han som segrare återvände
från sitt första snöbollskrig, hvem tror du var
lyckligast, lilla Elsa, när Knutte åkte baklänges
ytterskär för henne, eller stolts jungfrun, då den
nyslagne riddaren med hennes färger segrade i
torneringen.
II.
Innocenceordens bal på Stora Börssalen. Re-
ceptionen har nyss försiggått, och de nyintagna
sprida sig åt alla håll med de små ordensstjär-
norna på frackar och sidenklädningar.
»God afton, Elsa.»
»God afton, Knut.»
»Har du någon dans ledig åt mig?»
»Låt se, nej, jag tror bestämdt, att alla äro
upptagna — så tråkigt det var då. Men vänta,
andra polkan tycks vara ledig och . .. och ... da-
mernas vals. Vill du ha den, Knutte lilla?»
»Åh, charmerad! Det är ju en stor ynnerst
att få dansa damernas vals med balens drottning.»
»Charmerad ... ynnest...»
»Ja visst, hela världen har ju endast ögonen
fästade på dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
