Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 13 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84 IDUN 189ö
»Säger du det,» sade Elsa så där kokett lik-
giltigt.
»Ja visst, hannoveranske attachén frågade
mig nyss, hvem du var.»
»Är det den där harskramlan med hvita byxor-
na och alla ordnarna. Han borde ha ännu flere
ordnar för att se mänsklig ut,» menade Elsa med
en sista rest af sin gamla skolflicksjargon.
»Ja visst, cré nom de Dieu, men säg inte så
där, folk skulle undra hvad du var för en vilde.»
Elsa såg upp på honom med sina glada nitton-
åriga ögon ; hon tyckte att hon inte kände riktigt
igen honom. Han var så förnäm och rak i sin
nya uniform, och öfver hans ansikte låg ett ut-
tryck, ej af weitschmerz, ty den har försvunnit
med romantiken, utan af en viss öfverlägsen lik-
giltighet för allt annat här i världen än den egna
personen.
Då de dansade, hade hon så mycket att fråga
honom. De träffades ju nästan aldrig nu för
tiden. Var han mycket borta, roade han sig
mycket?
Usch ja, han var borta jämt och ständigt. En
middag och ett par baler om
dagen under den hetaste sä-
songen.
»Nå-ja, men det var ju ro-
ligt,» menade Elsa i sitt hjär-
tas oskuld.
Knut dolde med nöd en
jättegäspning.
»Tusan heller, man blir ju
alldeles utschasad, vet jag.»
Elsa tyckte, att allt detta
var så underligt. Hon var
också ganska mycket borta, ty
de hade ju så stort umgänge.
Men hon hoppade högt i tak
för hvarje inbjudning hon fick.
Ja-så gjorde hon det? Det
var ju rysligt intressant.
Och så dog samtalet bort.
Elsa, som trott, att hon skulle
ha så mycket att säga honom,
började att känna en viss
sveda i sitt lilla kärleksfulla
hjärta. Hon sänkte hufvudet.
Och det blef plötsligt myc-
ket, mycket tyst.
Men då knöt den unge
löjtnanten med en gammal
världsmans vana ihop den
brustna samtalstråden. Han
blef i högsta grad charmant,
gestikulerade ifrigt med hän-
der och ögon och började ut-
breda sig öfver teater och
litteratur och allt det där. Och
Elsa tyckte, att det var så fas-
ligt instruktivt alltsammans,
fast nog var det konstigt, att
Knut och hon skulle sitta och
konversera, så riktigt konver-
sera — Knut och hon, som
åkt skridskor tillsammans på
Nybroviken.
Och andra polkan tog slut,
och damernas vals tog slut, och
de två från fordom skildes i
festens brokiga vimmel. Och
när Elsa åkt hem och kysst
pappa och mamma och krupit
ned i sin lilla säng och släckt
ljuset, tog hon fram sin näsduk
och grät en liten vers öfver
Knutte, som hade gått och förändrat sig så där.
Men snart slutade snyftningarna, och liten Elsa
vandrade i drömmens fagra land, och hon tyckte,
att hon dansade med Knutte, och att han var
glad och munter igen och gaf henne chokolad-
praliner och kallade henne sin egen lilla fästmö,
alldeles som förr.
III.
Jakobs kyrka kl. två en vacker april-dag. Koret
är prydt med lefvande växter; en talrik bröllops-
skara är samlad. Från orgelläktaren brusa to-
nerna af Mendelssohns prunkande marsch.
Bruden är inte just vacker, hennes utseende
är tämligen hvardagligt; dock förläna ju alltid
kronan och slöjan en viss obeskriflig skönhet.
Hon ser så hoppfullt glad och stolt ut, där hon
sakta skrider fram vid brudgummens arm. Han
är iförd paraduniform, hvilken utmärkt väl har-
monierar med den martialiska gestalten. Hans
blickar tala dock ej samma språk som brudens;
den hårda kalla glansen i hans ögon har ej veknat.
Vigseln är slut, och bröllopsgästerna närma
sig för att lyckönska. Bruden är rörd till tårar
och sluter sin mor och tärnorna i famn; brud-
gummen mottager gratulationerna med sitt ste-
reotypa paradleende. Sedan lämnar man kyrkan
för att intaga middagen på Grand. Champagnen
rinner i strömmar, tal hållas i oändlighet för »de
unga tu, hvilka nu tillsammans börja vandringen
genom lifvet», telegram uppläsas, man hurrar för
de nygifta
Under middagen börjar brudgummen känna
en viss trötthet vid all denna glädje, all denna
mat, alla dessa viner. Han kan ej trifvas bland
dessa människor, han är ej född bland dem ; han
lägger mot sin vilja märke till svärfaderns, den
rike uppkomlingens, simpla, ehuru välmenade ord
och åthäfvor; han är ej alls smickrad af sina
många nyblifna bröders sällskap, denna samling
godt folk, hvilkas ögon lysa af belåtenhet öfver
den lysande middagen, och hvilka behandla ky-
parne med en min af högtidlig nedlåtenhet, som
under andra förhållanden skulle förefallit honom
oemotståndligt komisk.
Medan han så sitter där, dyker ett gammalt
minne upp för honom. Han fattar sitt glas; alla
tystna, ty de tro, att han ämnar hålla tal, men
han tömmer glaset under tystnad, och därefter
krossar han dess föt mot bordsskifvan. Han hade
druckit en skål för det förflutna.
Vid Vä’Sdiden lämnade man hotellet för att
resa till Centralstationen. Där blir afsked till
höger och vänster. Tårar och löften om att snart
skrifva. Svärfar och svärmor springa beställsamt
omkring. De glada gästerna hurra af hjärtans
lust, när Stationsinspektoren blåser af tåget, som
skall föra de nygifta på deras weddingtrip till so-
lens land, till Medelhafvets silfverglittrande blå.
IV.
Samma dags afton i en liten hemtreflig sa-
long på Kommendörsgatan. Assessor Rinde har
slutat sitt arbete för dagen, de torra luntorna
äro inlåsta i dokumentskåpet, och han har mak-
ligt tagit plats i en emma vid divansbordet med
pipan i munnen. Ty han har en idealisk liten
hustru, hvilken i sitt hjärtas oskuld hade räknat
ut, att det obehag hon kunde ha af att låta tvätta
gardinerna litet oftare fullt uppvägdes af det be-
hag hennes herre och man hade af att ostraffadt
få röka hvar han ville.
Fru Elsa Rinde satt där och läste högt för
honom. De hade det så lugnt och fridfullt i
sitt unga hem, och han var så grufligt belåten
med sin lilla älskling. Det varma skenet från
lampan belyste mildt hennes väna, oskuldsfulla
anlete, där hon satt lätt framåtlutad med hän-
derna knäppta öfver knäet och ögonen så där
flickförnumstigt allvarligt fästade på boken från
Gyldendals officin. Ovisst är, huruvida det var
den store skaldens ord eller läsarinnans fagra
uppenbarelse, som kom honom attlyssnaså spändt.
Och hon läste med sin klara, rena stämma:
»Lad gå. Det er jo gammel brug
at Jvöbe gods for sind og bng.
Jeg gav fira farst en större pris;
jeg tror, jeg gav mit livs förlis.
Jeg någet gav, som nu er slukt,
det står mig for som lys og flugt;
som någet både dumt og smukt;
jeg gav, hvad knapt jeg länger ved ;
folk kaidte det för kærlighed.»
Just som hon läst de där
raderna, trillade en stor tår
ned öfver hennes lilla näsa, ba-
lanserade där ett ögonblick och
föll därpå handlöst ned som en
stor punkt efter ordet kærlig-
hed. Elsa tog upp näsduken
och begrof sitt ansikte; det
var så grufligt bedröfligt all-
ting denna dag, tyckte hon.
Men Axel Rinde, som var
van vid hennes små fasoner,
tog sin gråtande älskling om
lifvet och gaf henne en högst
prosaiskt smällande kyss. Det
var äfven det förståndigaste
han kunde taga sig till, och
ändå större vishet låg där i
de ord han sedan yttrade:
Om hon slutade upp att
gråta och vore Axels snälla
flicka igen, så skulle hon få gå
på teatern och se »Damernas
vän», och sedan skulle de rik-
tigt släppa Barrabam lös och
supera på Du Nord och äta
hummer och järpe och Camem-
bert och dricka Pommery.
Jurister ha nu i alla tider
varit ena arga skalkar och veta
i allmänhet litet mera om saker
och ting än någon dödlig ens
kan drömma. Med mycken ill-
slughet hade han räknat upp
det bästa liten Elsa visste, så
att hur det var, fick han snart
sitt lilla vif glad igen. Och
hon stoppade med stort allvar
in näsduken och lofvade så
grufligt trovärdigt att bli snäll
flicka igen, hvarpå hon med
lätt hjärta trippade af in i sitt
rum för att klä sig till att gå
och se »Damernas vän».
Aprilväder !
Kvinnokraft.
Ellen Keys senaste föredrag.
-föröken Ellen Keys föredrag om »kvinno-
r kraft» i måndags afton hade fyllt Ve-
tenskapsakademiens hörsal till sista plats
med ett uppmärksamt auditorium, af hvil-
ket minst 95 procent utgjordes af damer.
Föredraget framfördes med den för före-
läsarinnan egna, öfvertygande värmen och
höjde sig allt som oftast till verklig väl-
talighet. Här kan dock endast bli fråga
om att återge de viktigaste af dess ledande
tankar.
Föreläsarinnan hade ej bestigit talarsto-
len för att jämka sina tidigare uttalanden. Men
hon ville medge, att hon begått ett miss-
tag. Hon hade förutsatt som själffallet
ELLEN KEY.
Xylografi af G. Forssell efter ett oljeporträtt af Richard Bergh.
’;
■A-iv.éV
«
fei
wmi
55 :a
mm
mm
mm
»a
is*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
