Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 11. 13 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
86
1896
Fröken Dora Westerlund står ännu i
sin lefnads knoppande vår, en 17-årig
tärna. Efter hvad vi låtit oss berättas, skall
den lyckliga fästmön dock kännetecknas så-
väl af en utvecklad intelligens som af ett
mognadt allvar, vida öfver det vanliga vid
denna sorglösa ålder. Helt visst blir hon alltså
en värdig liten grefvinna till det stora nam-
net.
Hennes några år äldre syster är sedan
ett par år tillbaka gift i Kristiania med li-
teratören, fil. kand. Marius Selmer, en bror-
son till förre statsministern Selmer. Äfven
denna bekantskap inleddes i Enköping under
tunga sjukdomsdagar, senare bytta i hälsa
och glädje. Det har således blifvit föräld-
rarnes egendomliga, säkerligen en smula ve-
modiga lott att bortskänka båda sina dött-
rar — de enda barnen -— åt långväga gil-
jare, sökare och lycklige finnare af såväl
kroppens som själens läkedom.
.............-* .........—
Konstnärstäflingen
angående
omslaget till Iduns julnummer i8g6.
Som bekant, riktade vi i början af
januari en inbjudningtill svenska konst-
närer att deltaga i täflan om en teck-
ning till omslaget för vårt julnummer
för detta år. Ett trettiotal täflings-
skisser ingingo inom den utfästa tiden.
Efter dessas sorgfälliga granskning och
bedömande beslöts att tilldela priset,
kronor 300, åt det förslag, som bar
mottot: „I sista minuten.“ Vid den
förseglade namnsedelns brytande be-
fanns detta ha till mästare den kände
artisten hr Victor Andrén.
Det blir nu således hr Andréns pris-
belönade skiss, hvilken kommer att
följas vid tryckningen af vårt julnum-
meromslag, och hvilken, som en arti-
stisk och helt visst kärkommen jul-
klapp, i sinom tid kommer alla våra
läsarinnor tillhanda.
Tyvärr kunna vi ej för ovissa fram-
tida behof binda oss vid något eller
några andra af de flere förträffliga för-
slag, som föreligga, huru stor frestel-
sen därtill än kunde vara. Med upp-
hofsmannen till teckningen: „Också
ett förslag“ önska vi emellertid ffi träda
i personlig underhandling. De öfriga
skisserna kunna nu när som helst,
mot uppgifvande af märke eller motto,
få afhämtas å vår byrå.
Stockholm den 10 mars 1896.
Red. af Idun.
–––—-
En bröllopsdag i Norden för
tre hundra år sedan.
För Idun skildrad af A. U. Bååth.
(Forts.)
Brudgummen skulle först rida gården
rundt trenne gånger, och bruden skulle själf
taga betslet af sin häst och lossa bukgjor-
IDUN
den, ty härigenom åstadkoms, att hon med
glädje födde sina barn.
När de inkommit i huset, skulle bruden
se till elden på härden, maten på bordet,
ja, äfven titta in i stallet -— detta för att
medels sin närvaro viga allt och därmed
äfven skrämma allt olycksvållande trolltyg
dädan.
Tillsammans med brudgummen skulle
hon sedan njuta något bröd samt dricka
något litet af en bägare, hvarefter det öf-
riga af drycken skulle kastas bort, »bakut
öfver hufvudet», såsom dryckesoffer åt de
osynliga.
Sådant och annat mera hade de båda att
företaga.
Man ansåg, enligt den nyss citerade Troels
Lund, att medan kyrkans välsignelse ännu
var så ny, häftade vid bruden något af
dess signande kraft, och däraf borde man
begagna sig, när »brudparets framtidsöden
af osynliga händer nu började spinnas.»
Vi öfvervara sedan den del af bröllopps-
högtidligheterna, som till sist kom att bilda
själfva hufvudafdelningen, nämligen mid-
dagsmåltiden, hvilken, enligt hvad borgmä-
staren Henrik Mogensen 1572 föreslog bor-
garena i Helsingör, borde »räcka en fem
eller sex timmar, så att all kraft därpå ne-
derlägges. »
Vi förbigå allt det stora och ofta lustiga
bråk, som köksmästaren — så kallades nu-
mera talemannen, oftast prästen — hade
för att få gästerna placerade efter fullt an-
taglig ordning d. v. s. efter rang och an-
seende.
Det fanns tvänne sätt att ordna en sådan
middagsmåltid på: ett mera gammaldags
och borgerligt och ett annat, mera nytt och
aristokratiskt.
Vid det gammaldags sättet gick man ut
därifrån, att en middag bestod af så och
så många rätter, och utan tvifvel njöt man
i det 16:de århundradet de samma, som
ännu brukas hos landtbefolkningen i nor-
den: torkad fisk, sötsoppa, svinstek, risgröt
och kaka.
Kunde härtill i förmögnare hus komma
»en eller två färska rätter mera» — så
dess bättre.
Det nya mera aristokratiska sättet för-
skref sig ifrån den fornromerska republikens
och det fornromerska käjsardömets dagar,
och dess återupplifvande var ett uttryck
för den vid denna tid på nytt väckta kun-
skapen om forntiden.
Det bestod däri, att man indelade mål-
tiden, ej i särskilda rätter, utan, så att säga,
i anrättningar, motsvarande — fastän i
stort mått — hvad de svenska så kallade
sexorna ha att bjuda.
På alla tenn- eller silfverfaten inkommo
på en gång alla mathärligheterna.
»Liksom i sjöslag de enskilda skeppen
numera ej skulle kämpa för sig själfva, utan
skulle möta massvis och på sådant sätt
verka, således hröto numera under måltiden
in en mängd rätter på en gång och besatte
alla borden.»
När alla bröllopsgästerna ändtligen blif-
vit bänkade -— män och kvinnor skilda åt
— hörde det till sextonde århundradets sed,
att maten skulle spelas in, vare sig den kom
i form af rätter, en och en i sender, eller
som anrättningar massvis.
Hvarje gång en ny uppsättning mat skulle
inkomma, gafs vink åt musiken; och »un-
der pipors och trummors ljud gjorde de
rykande faten sitt intåg i gästabudssalen».
Oftast var melodien olika allt efter arten
af det, som inbars, så att kännare och fin-
smakare kunde af musiken lätt sluta sig
till, hvad det var för läckerhet, som när-
made sig.
»Rätterna hafva sin bestämda musik, men
hedersmarschen tillkommer dock steken,
skinkan eller gröten.»
Musik allena var dock ej ett tillräckligt
underhållningsmedel.
Mellan musiknumren utfördes sång af
skolgossar, vanligast från den närmaste sko-
lans öfversta klass. Mot ersättning sjöngo
dessa salmerna såväl före som efter mål-
tiden, medan de under densamma fägnade
gästerna med så pass mustiga, gycklande
sånger, att »kvinnorna rodnade och män-
nen voro färdiga att brista af skratt.»
Under all denna munterhet och detta gyc-
kel glömdes dock aldrig en sak: att sörja
för de fattige, ett drag, hvilket vackert ad-
lar det sextonde seklets matstarka, bullrande,
rusiga bröllopshögtider.
Allt slags fattiga, värkbrutna, vanföra,
tiggare i mängd, räckte under måltiden i
bröllopsgården in sina svarta händer genom
fönster eller dörrar för att erhålla, hvad
man så väl unnade dem. »Ty bröllopens
stora välfägnad och godheten emot all fat-
tigdom höra väl tillsammans.»
Biskop Niels Hemingsen berättar, huru-
som man på hans fäderneö Låland ofta vid
bröllop och andra stora festligheter plägade
duka bord till de elända, tiggare och andra,
och man besatte borden med lika många
rätter som till öfriga gäster.
»Och fanns det en värd, som icke ville
hafva de elända med eller bestod dem en
torftigare anrättning, så benämnde man ho-
nom en gnidare, en gudsöfvergifven kropp
och en hård hand emot de fattige. Detta
samma skall vara skick och sed på andra
ställen, såsom Skåne, Jutland, Fyen och
Seland.»
Denna gifmildhet står i vacker samklang
med hvad biskopen Palladius manar till.
Biskopen skrifver:
»När I sitten hemma i edert hus, vid
edert bord och hafven en ugn rakt framför
eder, vänjen eder då vid att hafva ett litet
fat bredvid edert eget stora fat och slån så
en sked, full af varmt, däruti samt ett stycke
bröd eller fisk. Och låt din dräng eller
piga löpa hän därmed tvärs öfver gatan,
där du vet att fattigman är. Välj dig ut
en Lazarus, som kan göra dig något godt,
när du brygger, när du bakar eller spisar
mat, en Lazarus, som sedan kan taga dig
med i himmelen.»
Dessa tiggare, som omgåfvo bröllopsgår-
darne och där så rikligt trakterades, sen-
terade också vänligheten.
»Som flyttfågelskaror svärma de till fots,
till vagns från den ena landsändan till den
andra, så snart ett fett bröllop är i sikte.»
Under middagsmåltiden fortgick natur-
ligtvis drickandet lika lifligt som på mor-
gonen före kyrkfärden.
I salens midt stod »skänken», vare sig
denna, såsom vid anspråkslösare bröllop,
endast bestod i ett med öl fyldt kar eller
den var ett med bägare, pokaler och dryc-
keskärl rikt besatt kredensbord, där tre hvit-
klädda munskänkar voro i stånd att skaffa
hvarje slags dryck, som önskades.
Utifrån denna gästabudets medelpunkt
liksom strömmade drycken åt alla sidor.
Mestadels iakttogs ännu det forntida enkla
sättet, att man doppade en stor skål i det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
