Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 IDUN 189ö
stämd. Egentligen gjorde han sig aldrig reda för,
hvad han kände för henne. Han var nöjd med
så litet vänlighet från hennes sida — blott han
fick vara i hennes närhet. Han märkte ej, att
hon i sitt sätt mot honom var en smula konst-
lad, aldrig riktigt obesvärad. Detta minskades
just icke, snarare tvärt om, sedan han bedt
henne att kalla honom vid namn. Han glömde
alldeles bort, att han var en till åren kommen
man, och att han bort bibehålla sin värdighet
som sådan. Då hade Irma kanske funnit mera
behag i honom. Nu kände hon sig så stel i hans
närhet och hade helst velat undvika honom all-
deles. Men pappa höll ju så mycket af sin gamle
skolkamrat, och därför ville Irma åtminstone vara
artig mot honom.
Så förflöt vintern, sommaren kom och Brun
måste nödvändigt resa ner till sin egendom. Hur
olikt syntes ej allt honom nu mot förr! Han
kunde ej hysa samma intresse för arbetet — hans
tankar togos i anspråk af en liten flicka med
mörka ögon. Så började han allt mer och mer
fundera på, om han ej skulle kunna bosätta sig
i Stockholm. Som det strax därpå erbjöd sig ett
fördelaktigt anbud på egendomen, så kunde tan-
ken bli satt i verkställighet. Hvad han gladde
sig däråt! Nu skulle han inreda ett litet fint och
nätt hem, och så skulle han fråga Irma, om hon
ville bli hans lilla hustru. Ej ett ögonblick be-
tviflade han möjligheten af, att hon ej skulle
samtycka. Han höll ju så gränslöst mycket af
henne. Det måste finna gensvar i hennes unga
hjärta.
En söndagsförmiddag gick han upp till Kar-
lings. Nu skulle hans öde afgöras, tänkte han.
Föräldrarne hade reda på hans planer förut, och
Irma själf visste också därom. Men hvarför såg
hon nu så blek och förskräckt ut? Flan blef
lämnad ensam med henne, men han hann ej säga
många ord, förrän hon började storgråta och
sprang ut ur rummet. Den gången var det synd
om Brun, men han förlorade ej modet. Han
ägde en sangvinisk natur och lugnade sig med
tanken: »Med tiden skall hon komma att tycka
om mig, jag vill vara tålig.»
Och han fortsatte som förut att umgås i Kar-
lings hus. Irma, stackars liten, hade genom mo-
dern uttryckligen bedt Brun, att han ej skulle
»fria» någon mer gång. Och allt blef ungefär som
förut. Han, artig i sitt sätt och liksom tiggande
om litet kärlek af Irma, hon, stel och en smula
trött.
Ett par år förflöto på det sättet. Så i som-
mar hade Irma varit vid västkusten. Tiden hade
gått med snigelgång för Brun. Efter hennes hem-
komst beslöt han att åter en gång försöka sin
lycka, nu kunde han ej vänta längre.
’ Det var i kväll precis en månad sedan han
gjorde sitt andra frieri. Och motstånd rönte han
äfven nu, stackars farbror Jeremias. Förra gån-
gen var det ett barns instinkt, som tog sig ut-
tryck i tårar. Denna gång talade hon till honom
lugnt och behärskadt, som en kvinna, hvilken
är fullt medveten om sina känslor. Hon älskade
nu en ung man, och denne, men ingen annan i
världen, ville hon tillhöra. Han var mycket fat-
tig, så de kunde icke gifta sig på länge, men
hvad gjorde det, då de båda voro så unga. Hon
kunde ej förebrå sig något slags bedrägeri mot
Brun, ty aldrig en minut hade hon uppmuntrat
honom — eller kunde han säga, att hon gjort det?
Brun stod där, slagen, tillintetgjord. Så gingo
på en gång alla hans förhoppningar och planer
i rök!
En månad förflöt, utan att Brun en enda gång
träffade Irma. Han stängde sig inne på sina rum
och grubblade öfver sitt lifs sorgliga roman. Hvar-
för skulle han för evigt bli beröfvad lyckan att
äga en älskad varelse att lefva för? Men hvarför
kommo dessa tankar så sent? Som ung hade
han snarare undflytt kvinnor än sökt deras säll-
skap — han kände sig så tafatt i deras sällskap.
Stackars Brun, ej kunde han rå för att han trodde
sig älska denna flicka. Felet var, att han ej haft
kärlekens instinkt, som säger, om känslan är be-
svarad. Han hade varit för trygg ...
Och nu satt han där med sina krossade illu-
sioner! Men så småningom såg han allt med
mera klarseende ögon. Skulle ej hans kärlek till
Irma kunna öfvergå till varm vänskap, till sådana
känslor som en far hyser till sin dotter? Hon
hade sagt, att hon älskade en ung man och att
denna känsla var besvarad. Hvarför kunde han
ej unna henne denna lycka? Han skulle ju kunna
hjälpa dessa unga, och de skulle kanske komma
att hålla af honom som en gammal vän.
Dessa tankar hade han meddelat Irma i kväll.
Hon grät af rörelse och glädje. Under hela denna
månad hade hon ej kunnat vara glad en minut,
ty hon kände ju, att hon smärtat honom så djupt.
Öch dock kunde hon icke handla annorlunda!
Nu var hon så glad, så glad öfver att han ej
var ond på henne längre. Och nu ändtligen
skulle hon få kalla honom farbror och hålla af
honom mycket mera än förr.
Och farbror Jeremias sitter fortfarande med
fotografien i sin hand. Men ser du på honom
närmare, så har han nu slumrat af i sin stol.
Se, han småler i sömnen! ..Nu drömmer han sä-
kert om sitt »hjärtebarn».
Adda.
––––- *––––-
När man skall hålla
gästabud...
Några praktiska vinkar för unga husmödrar.
Af Ellen Bergström.
IV.
Dukning och servering.
en för gästabudet utsatta dagen är
inne. I köket fräser och puttrar det
i alla kastruller; ’de kalla entréerna
stå i hela sin prydlighet färdiga i skaffe-
riet ; smakfullt upplagda frukter och dall-
rande geléer ståta på sina skålar i serve-
ringsrummet. Det är lif och rörelse i köks-
afdelningen, och många flitiga händer äro
sysselsatta med de kulinariska förberedel-
serna. Meu icke mindre viktigt är det ar-
bete, som försiggår i matsalen. Där dukas
efter konstens. alla regler, och är det dessa
anordningar vi nu vilja följa.
Det stora matbordet är utdraget, och duk
och bordlöpare utbredda därpå. Blommor-
nas ordnande pågår som bäst. Sedan jar-
dinièren blifvit fylld med mossa, nedstickas
blommorna en och en i sender i den, så
att de ej trängas. Bäst är om de hafva egna
långa stjälkar, i annat fall måste de sättas
på ståltråd. »Vennshår» är ett fint och
vackert gräs, som särdeles väl lämpar sig
att sticka emellan blommorna, om dessa ej
hafva tillräcklig grönska i egna blad. I
blomglasen, som kunna vara ju fiere dess
bättre, sättas ej buketter — om ej möjli-
gen violbuketter, som likväl ej parera myc-
ket på ett middagsbord — utan ett par,
tre blommor med något grönt. Modernt
är att dekorera hela bordet med samma
slags blommor i samma färg, men har den
personliga smaken härvidlag full frihet att
göra hvilka sammansättningar den för godt
finner. Och ingen årstid behöfver man nu
mera stå rådlös i fråga om anskaffande af
denna lyx, blott man har pengar. Blomster-
bodarna bjuda till och med under hela den
långa vintern — när hos oss middagar,
baler och supéer äro i sitt flor — på rike-
domar af chrysantemnm, rosor, orchidéer
m. m., medelhafskustens härlighet som ge-
nom ett trollslag förflyttad upp till vårt
nordliga land med sin snö och is. Att
beströ bordlöparen med blommor brukas
någon gång, men ser i det hela taget
namnsdagsaktigt ut.
Jardinièren placeras nu på hedersplatsen
midt under kronan, dominerande alla andra
bordsprydnader, och därpå ordnas utefter
bordets hela längd — på det af bordlöpa-
ren täckta midtelpartiet nämligen — socker-
skålar, saladierer, dessert- och kompott-
skålar med sitt innehåll, de röda och rhenska
vinerna i buteljer, de öfriga i karaffer; om
husets vinkällare likväl har att bjuda på
någon åldrig och kostlig butelj madeira
eller kapvin — värdens stolthet — kommer
denna naturligtvis fram au naturel, ehuru
innesluten i en korg af flätverk. Inga miss-
prydande mineralvattenflaskor framställas
på bordet, men här och hvar små vatten-
karaffiner. Det faller af sig själft, att de
i det föregående omnämnda champagne-
kannorna ej kunna fyllas och framsättas:
vid dukningen, utan först en stund innan
detta vin serveras. Som en fantasi kan
antecknas, att ett par eau-de-colognesflaskor
jämte rafraîchisseurer äfven få sin plats på.
bordlöparen, och då det nog låter tänka,
’sig, att någon blir illamående vid bordet,,
är denna fantasi ju ej alldeles omotiverad.
Små flaggor här och där äro en effektfull och
nu högst modern dekoration. Den franska
serveringen (service à la française), som består
i att på bordet framsätta alla rätterna till ett
slags exposition, för att sedanborttagas, skäras
och kringbjudas, har nu mera blifvit utträngd
af den ryska (service à la russe), som lå-
ter rätterna inkomma från köket fullkom-
ligt varma, men redan skurna och skick-
ligt hoplagda, så att de ändock bilda ett
helt; det är således af maten endast de
kalla rätterna, som tillåtas utgöra skåde-
rätter, och nekas kan ej att dessa i hög
grad bidraga att öka bordets retande be-
hag, hvarför man ej bör underlåta att fram-
sätta dem.
Om belysningen från kronan ej är till-
räcklig, placeras på bordsändarna ett par
kandelabrar, men böra ljusen, för att ej ge-
nera någons ögon, vara försedda med ljus-
skärmar. En stake med ett ljus viS hvart
kuvert går också an.
För hvart kuvert beräknas sextio centime-
ters utrymme för herre och åttio för dam —
puffärmar och gasade kjortlar måste nämligen
medtagas i beräkningen. Det framsatta
kuvertet utgöres af en flat tallrik och, enligt
det engelska bruket, af två vanliga matknif-
var, fiskknif, knifläggare och matsked till
höger om den och två matgafflar och fisk-
gaffel till vänster, eller, enligt det franska
bruket, af en knif, matsked och en gaffel.
Båda sätten användas hos oss. Det förra
kräfvef större uppsättning af bordssilfver,
men förenklar uppassningen. Glasen ord-
nas efter storlek, så att vatten- och cham-
pagneglasen stå längst till vänster, därnäst
rödvins- och fiskvinsglasen och sherry- och
madeiraglasen till höger. Peppar och salt
vid hvartannat kuvert.
Därpå komma vi in på serviettfrågan.
Skola servietterna vara vikna eller brutna?
Min fransyska sagesman påstår, att det i
Paris är en öfvervunnen ståndpunkt att
bryta dem och att de blott vikas i en tre-
snibb, hvarvid som grund för detta bruk
anföres, att servietten därigenom är ange-
nämare vid användningen. Trots detta,
tror jag likväl att hos oss —- så fransyska
vi än i allmänhet vilja vara —• intet mid-
dagsbord skulle gillas utan brutna serviet-
ter, som ju onekligen höja bordets utseende.
Och huru skulle någon för öfrigt väl kunna
ha hjärta att slopa hela denna högt upp-
drifna konst att af det aflånga tygstycket
förfärdiga »biskopsmössor», »källor», »tul-
paner», »båtar» och hvad de allt heta dessa
konstverk, då man vet huru den utgör så
mången vacker frus och älsklig tärnas stolt-
het? Nej, vi rösta för de brutna serviet-
terna. Inne i servietten lägges brödet, om
man så vill, och kan den för öfrigt prydas
med ett par blommor, som sedan få heder
och värdighet af bröst- eller knapphålsbukett.
Är middagssällskapet fåtaligt, underrät-
tar värdfolket utan svårighet sina gäster
om deras respektive platser. Är det åter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
