Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 93
ett större antal bordsgäster, utmärkas plat-
serna med kort. Dessa innehålla antingen
helt enkelt bordsgästens namn och titel,
eller ock äro de därjämte, i öfverensstäm-
melse med middagens karaktär, försedda
med skämtsamma, symboliska eller skön-
hetssinnet tilltalande teckningar eller mål-
ningar. Har värdinnan själf talang, kan
hon med dessa kort gifva sina gäster ett
litet souvenir af middagen. För att und-
vika att dylika kort blifva till besvär vid
bordet, finnas för ändamålet särskilda små
ställningar af porslin eller lera, som se
ganska nätta ut, i hvilka de sättas in.
Menu (matsedel) användes sällan annat än
vid utomordentliga tillfällen.
Ett nutida middagsbord prydes endast
med låga bordsuppsatser. De höga deko-
rationerna ha kommit ur mod af den or-
saken, att de hindrade ett otvunget bords-
samtal.
Ett supébord skiljer sig i ganska väsent-
lig mån från ett middagsbord, då det n. b.
är »gående supé» eller »gående bord», i
förbigående sagdt det vanligaste, mest prak-
tiska och ofta enda möjliga arrangemanget,
då ett större antal gäster är inbjudet.
Blomglasen och en del andra skrymmande
prydnader måste uteslutas af den enkla
anledningen, att den på båda bordsändarna
framdukade smörgåsmaten jämte de kalla
rätterna betydligt inkräktar på utrymmet.
Endast jardinièren midt på bordet bibe-
hålles; emellertid må nämnas, att äfven
den stundom får gifva vika för t. ex. en
krokan. Smörgåsbrickor äro visserligen för
närvarande ganska mycket i bruk, dock tro
vi för vår ringa del, att detta arrangemang
aldrig kan blifva rätt populärt bland vårt
folk, hvars manliga hälft, som bekant, par
préféränce dväljes vid smörgåsbordet, trots
de rop, som tidt och ofta höjas rörande
denna svenska plägseds mindre fördel-
aktiga egenskaper. Vinerna och glasen
ordnas i rader på bordlöparen, tallri-
karna i högar, omgifna af knifvar och
gafflar eller skedar midt på bordets lång-
sidor; faten med de olika varma anrätt-
ningarna inkomma från köket efter hand
och placeras jämte dem. Saladerna fram-
sättas vid dukningen. Hvarje gäst går
fram och serverar sig själf. Öl, porter och
mjölk kringbjudas på brickor, men hafva
dessutom sin plats på serveringsbordet. —
Téet serveras i salongen vid gästernas an-
komst. — Brännvinskaraffen, omgifven af
sina glas, står på smörgåsbordet. I mat-
salen, så långt utrymmet tillåter, och i an-
gränsande rum arrangeras småbord. Dessa
täckas med en hvit damastduk, förses med
servietter och prydas med en blomvas eller
en armstake. Att mycken påpasslighet i
fråga om de begagnade tallrikarnes och
glasens bortskaffande är af nöden, måste
husmodern göra sina tjänare uppmärksam-
ma på.
Serveringen vid en middag för sexton à
tjugu personer skötes med ledighet af två
vana uppassare. Som regel kan man be-
räkna en tjänare på tio personer. Två fat
kringbjudas från motsatta håll. Det ena
börjar hos den dam, som sitter till höger
om värden, passerar denne, går vidare till
hans vänstra bordsgranne och fortsätter till
och med värdinnan; det andra börjar hos
den herre, som sitter till vänster om vär-
dinnan och fortsätter till och med värden.
I de fall åter som den serverade rätten for-
drar ett bihang af t. ex. legymer, följer |
den ene tjänaren strax efter den andre.
Jämte detta förslag till ordning må anföras
hvad d:r Hagdahl i sin ryktbara bok Kok-
konsten som vetenskap och konst säger i sam-
ma sak: »Etiketten fordrar, att man först
serverar de mest framstående personerna,
men jämte denna särskilda hyllning fordrar
den äfven, att serveringen af nästa rätt be-
gynner hos den person, som förut var den
sista, hvarigenom en lika förekommande
som billig godtgörelse-bjudes.» Att emel-
lertid värd och värdinna ej inbegripas i
denna ordning, tro vi oss våga tillägga.
Som hedersplatser vid bordet betraktas för
en dam värdens högra sida, därnäst hans
vänstra, och för en herre — till följd af
att det tillkommer den förnämsta gästen
att till bordet utföra värdinnan — dennas
vänstra sida, därnäst hennes högra. Alla
andra platser äro i rang, heder och värdig-
het likställda. Värd och värdinna sitta
midt emot hvarandra vid bordets långsidor,
och är detta platser, hvilka de aldrig, åt
hvem det vara månde, afstå ifrån.
Som vi nu tänka oss ett hem, där egna
tjänare — ej de vana och skickliga vakt-
mästarne — sköta uppassningen, meddela
vi här nedan några allmänna förhållnings-
regler vid serveringen, som det tillkommer
husmodern att delgifva dem.
Maten bjudes på bordsgästens vänstra
sida, men vinet serveras från den högra.
Den begagnade tallriken borttages och
den nya framsättes från högra sidan.
En tjänare får icke säga: Var så god,
icke persuadera; endast framställa en kort
fråga såsom t. ex.: Torr eller söt cham-
pagne? eller helt lakoniskt nämna vinets
namn, innan han serverar det.
Bordsgästen bör aldrig hafva tomma du-
ken framför sig, utan i samma stund den
begagnade tallriken borttages, framsättes
en ren.
Under det en rätt afätes, ordnas allt
noggrant på serveringsbordet för den nästa,
så att intet onödigt uppskof orsakas.
Dessert- och frukttallrikar framsättas på
samma gång, hvarvid en tallriksserviette
bör vara lagd mellan båda.
Före desserten sopas brödsmulorna med
en enkom borste eller med en hopvriden
serviette ned från bordet på en tallrik.
En betjänt är iklädd frackkostym — hvita
trådvantar höra till livré —- en husjungfru
svart klädning, hvitt förkläde och hvit spets-
mössa.
Betjäntens första åliggande är att öppna
salongsdörrarna och tydligt uttala ordet:
»Serveradt», travestering af det franska:
»Madame est servie.»
Tilläggas må emellertid att den egentliga
vikten ligger vid, att hvardagsmåltiderna
serveras så korrekt, att vid festligare till-
fällen ingen afvikelse sker från den fast-
ställda dagliga ordningen, annat än natur-
ligtvis den att flere rätter kringbjudas och
Here personer serveras. Är ej en husmo-
der noga med, huru hennes tjänare passa
upp i hvardagslag, kan hon vara viss på,
att de komma att dumma sig, då hon har
främmande.
En festmiddag innehåller tre afdelningar:
den första omfattande soppan, hors d’oeuvre,
relevéer, varma och kalla entréer; den andra
steken och mellanrätterna; den tredje des-
serten, före hvilken serveras ost. Hvad
vinerna angår, må nämnas att de hvita ser-
veras kalla, hvaremot de rödas arom först
framträder vid högre temperaturgrad, d. v. s.
de böra redan på morgonen upptagas irr
källaren och ställas i rumsvärme ; att ytter-
ligare höja deras värmegrad är däremot ett
misstag. I hvilken ordning de böra följa?
Se där ett ämne, som kan vara vanskligt
nog att inlåta sig på. Som regel gäller,
att en stegring i fråga om vinsorterna un-
der hela måltiden bör göra sig märkbar.
Efter franskt mönster tillåta vi oss lämna
ett förslag, hvilket emellertid ej utesluter
flerfaldiga variationer.
Marsala och rödt vin på soppan ; rhenskt
på fisken; Mâcon på entréerna; Bordeaux
eller Bourgogne på steken, Champagne på
samma gång och till middagens slut; Ma-
deira eller portvin på desserten. Vid en
förtrolig middag, där man känner gästernas
smak, kan man i afseende på vinerna till-
låta sig ganska stora friheter, exempelvis
att endast servera champagne under hela
middagen.
–––- *–––-
Från Iduns läsekrets.
Ur ett bref
som kommit redaktionen till handa från en namn-
gifven, högt värderad läsarinna i en af våra
större landsortsstäder, tillåta vi oss anföra några
rader, rörande Mathilda Boos nu pågående be-
rättelse »Helgsmålsklockan» — så mycket hellre
som de däri gjorda uttalandena öfverensstämma
med talrika såväl muntliga som skriftliga erkän-
nanden :
»— — — Då jag nu är i farten med att tala
om mina intryck, skall jag ock berätta, med hvil-
ken innerlig glädje, verklig njutning och till-
fredsställelse jag läser Mathilda Boos’ fina, här-
liga, lifsvarma skildringar. Heder och tack åt
redaktionen, som förskaffat sin läsekrets en så-
dan värderik läsning. Med mig instämma mån-
ga i detta tack.
Senast i går på ett möte å »K. F. U. K.» ut-
talades varma erkännanden om »Iduns roman»
och om författarinnans högstämda och dock så
enkla språk samt om hennes ovanliga iakttagel-
seförmåga, vare sig det rör naturen eller folket
eller själslifvets djupaste gömmor.»
–––- ❖–––-
En bröllopsdag i Norden för
tre hundra år sedan.
För Idun skildrad af A. U. Bååth.
(Forts. o. slut.)
Häraf har det uttrycket kommit: att dricka
en skål.
Länge bibehöll sig denna gamla plägsed
med kringsänd skål just vid bröllop.
Särskilda regler rörande denna sed funnos.
Det heter i en skråförordning: »Ingen må
doppa näsan i skålen eller vid drickandet
frusta så, att fraggan står honom om öro-
nen.»
Den första skål som dracks vid sextonde
seklets bröllop, var ännu densamma, som
druckits vid forntidens, nämligen Guds skål
eller som den i heden tid benämndes: Odens
skål. Därefter drack man konungens och
sist brudparets skål.
Ännu i slutet af det sjuttonde århundra-
det var det i Norge ett gängse bruk att
börja bröllopsgillen med Guds skål.
Peder Dass säger i sin »Norrlands Trom-
pet» på tal om bröllop:
Där skjänktes i store träböller;.
den evig Guds skål de finge på gang
och ärede hannem med frydefuld sang,
som landsens sedvane det holder.
Att denna »Guds skål» ännu föresväfvar
folkmedvetandet, visar följande tal, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
