Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1890
94
mans minne blifvit hållet i Värend, där vid
bröllop brudgummen själf plägar föra ordet.
»Jag dricker kungens skål, ty Guds skål
skall ingen dricka, förty han är en anda,
och han kan icke igen dricka vår skål.
Därnäst dricker jag mina föräldrars och
alla släktingars och alla goda vänners och
min kära hustrus skål.»
När brudparets skål dracks, trädde de
båda ut på golfvet, och liksom i hedna ti-
den drucko de hvarandra till såsom danne-
man och dannekvinna, medan samtidigt väl-
önskningar ljödo från alla håll och den stora
dryckesskålen gick laget rundt från man
till man. ___
När denna dryckesskål var tömd, inträdde
gästabudets mest spännande ögonblick. Ty
i denna skål skulle nu hvarje gäst lägga
ned en gåfva till brudparet. Och allas upp-
märksamhet var lifligt riktad på hvarje gåf-
vas värde.
Flere veckor därefter skulle det dryf-
tas, huruvida den ene hade yppat snålhet
eller den andra otillbörligt skryt. Blott af
och till afbröts den stela uppmärksamheten
af skratt och jubel, då någon berusad tog
munnen full och lofvade af idel välvilja och
hjärtats öfverflöd för tillfället stora härlig-
heter, guld och grönskande skogar — ty
det var tillåtet att gifva löften i stället för
gåfvor, och löftena voro i så många vitt-
nens närvaro bindande.
Det var farligt att här icke vara nykter
eller vara oförmögen att väga sina ord.
Tala va,r silfver, men tiga var guld.
Så länge skålen gick rundt i laget och
skänkerna föllo däri eller löftenas afgåfvos,
satt bruden på sin plats hos brudgummen.
I god och ljufvelig ro satt hon dock icke,
ty det var skick, att hon, allt medan in-
samlingen pågick, skulle utan afbrott gråta.
En lätt gråt vardt nämligen aktad såsom
anständig och passande. Lyckades det henne
icke att komma i en sådan rätt sinnesstäm-
ning, hviskades det emellan gästerna: det
var en hård brud, hon fällde icke en tår.
Grät hon däremot för mycket, var det ej
heller bra, ty då kunde detta ofta tydas
således: ja, det gör en riktigt ondt om den
stackars Maren, för det ser då ut, som om
hon alls intet glömt Nils ännu.
Då prästen var på samma gång taleman
och köksmästare, skulle han själf följa med
dryckesskålen, när den för insamlingen gick
från man till man; och han hade därvid
att i skämtsam eller allvarlig ton uppfor-
dra en och hvar att gifva duktigt. Han
skulle ropa upp hvad som blef gifvet och
slutligen tacka därför. Med föga omväx-
ling kunde han efter hvarje gåfvas gifvande
säga så: »Brudens fader, far Nils, har gif-
vit en fjärding gård i skålen; det var myc-
ket hederligt, och nu, gode vänner, dricka
vi hans skål» ; eller så: »Brudgummens far-
broder, far Bengt på Skattegården, har gif-
vit ett par oxar i skålen; på brudparets
vägnar skall jag honom tacka för så rund-
lig skänk; fader Bengts skål, goda vänner
■— den dricka vi af hjärtat» o. s. v.
Ett annat bruk var, att innan man steg
upp ifrån bordet, sattes stora vattenfyllda
handfat därpå till handtvätt, och mera än
en gång omtalas den stora fröjd, gästerna hade
af att stänka ned hvarandra med vattnet,
så att det blef strid och rätter och vin
flöto om hvartannat på bordduken.
Det var därför på somliga ställen sed
att till sist — för att dölja all förstörelsens
IDUN
styggelse — strö ett godt lager grönt eller
grankvistar öfver hela golfvet.
Medan alltså runden af gästernas röd-
blossande ansikten säkerligen tog sig emot
allt detta gröna ut som en ring pioner kring
en stor gräsplan, äskade till sist köksmä-
staren ljud.
Först läste han bordsbön och tackade
Gud. Sedan tackade han alla gästerna,
för det de hållit till godo. Därpå tackade
han dem, om de ville komma igen i mor-
gon och till dess låta sig nöja med det natt-
läger, hvilket var så godt som det kunnat
anskaffas.
Efter måltiden började strax dansen.
Då utan tvifvel de fleste manliga gäster-
nas tillstånd emot slutet af måltiden var
betänkligt nog, var det helt naturligt, att
kvinnorna, i synnerhet de yngre, kunde ön-
ska densamma afslutad så fort som möj-
ligt och gärna sågo, att dansen därmed kom
i gång.
För den skull förmådde de ofta, medan
man ännu satt till bords, musiken att spela
upp en liflig dansmelodi; och de danslystne
började så att stampa takten och trängde
sig ut på golfvet, dragande andra med sig,
trots köksmästarens bordsbön, tal och pro-
tester.
Det kunde hända, att de kvinnor, som
sutto spärrade inne på hedersplatser längs
väggen, utan vidare stego upp på bänken,
satte foten på bordet och togo sedan öfver
fat och bägare och vinskvättar ett dristigt
språng ut i den väntande dansörens armar.
Först genom ett formligt regeringsförbud
år 1586 kunde damerna i Danmark förmås
att afstå från seden att så lifligt lämna
gästabudsborden.
Efter dansen kom omsider det ögonblick,
då brudparet skulle »ledas till sängs». Om-
kring år 1600 skedde detta bortåt midnatt;
men i den närmast följande tiden blef en ti-
digare timme härför bestämd — åtminstone
i de kungliga förordningarna.
Ar 1624 påbjöd sålunda Kristian IV:
»Bruden skall bortledas om sommaren,
när klockan är tio, om vintern, när klockan
är åtta om aftonen, och då skola spelmän-
nen vara förpliktade att i det senaste sig
hem och ifrån bröllopet förfoga vid vite af
40 mark till oss och staden.»
Tecknet till uppbrott gafs både i norden
och Tyskland därmed, att gilleslaget »knac-
kades upp».
Enligt en förordning från Stralsund 1570
skulle, vare sig bröllop stod i enskildt eller
offentligt hus, en därtill förordnad person
med käpp slå på dörren och säga: »Kloc-
kan är tolf slagen».
Ännu omkring 1700 var det sed i Ber-
gens stift, att köksmästaren kraftigt slog
tre gånger i bordet med en liten paus mel-
lan hvarje gång och sade: »Gifven tystnad,
I gode vänner; I skolen strax komma till
edert samtal och prat igen; det vare eder
vitterligt, att jag kräfver bruden till sängs
första — andra — tredje gången.»
Sedan tändes åter brudblossen för att
skydda bruden emot onda makter, när man
följde henne till brudkammaren.
Enligt hvad folkvisorna meddela, följde
brudgummen ej med; men ett städse före-
kommande uttryck är: »han dröjde icke
mycket länge.»
Därefter företogs afklädningen af brud
och brudgum på tidens troskyldiga sätt,
och den vardt grundlig. Då för tiden bru-
kade man nämligen ännu såsom under me-
deltiden sofva alldeles naken. Nattskjortan
var ännu icke uppfunnen.
Sedan hölls i brudkammaren ett slags
gudstjänst, som inleddes med psalmsång och
hvarunder paret skulle sitta i bädden i bed-
jande ställning, med hopknäppta händer.
Af allt hvad vi veta om det väldiga dric-
kandet vid bröllopen kunna vi förstå, att
sällskapstonen, allt som gästabudet fram-
skred, ej var den allra bästa.
Reglerna för bröllopsgillen från 1500-ta-
let äro rätt karaktäristiska. Om förhållan-
dena vid bordet heter det:
»Här skall vara förbjudet allt ropande
och skrikande, svärjande och pockande, mär-
ken slikt, I bröllopsgäster! Ingen må gifva
den andre en kindpust med knuten näfve,
ej heller slag på munnen med flata han-
den. Ingen må stöta den andre i sidan
med armbågen, med foten eller med knät.
Ej heller må man göra sig saker till näs-
eller öronnypning, hårdragning, spottande
eller bitande eller vreda ögon. Ej heller
må man se på sned på någon och le så-
som hundar le åt svin. Ej heller må nå-
gon sätta sin hatt på tre kvart med vred-
gad håg, snyta sig illa, sitta med hand un-
der kind och tänka ondt. Ingen skall hel-
ler sig fördrista att krypa in under bordet
och bita sin medkristne i benen; så må
heller ingen sätta sin medkristne så hårdt
i bänken, att inälfvorna runga i honom.
Gån ut och in på ärans vägar! Ingen må
heller taga knappnålar af kvinnornas tröjor
eller nålputor och därmed sticka dem. Ej
heller må någon hetsa hundarne mot hvar-
andra i stugan eller på golfvet.»
Det intryck, man erhåller af sällskaps-
tonen genom dylika regler, kan måhända
förekomma ensidigt och öfverdrifvet. Det
bekräftas dock genom utländingarnes, isyn-
nerhet de finare fransmännens enstämmiga
berättelser.
Sålunda kan en fransk ädling meddela
följande om sitt afsked med Danmarks för-
nämste män efter ett bröllopsgästabud 1637:
»Då jag, den dag jag afreste, gick bort
till Herr Bjelkes hus för att taga af-
sked af honom och de andra, fann jag strax
i en stor sal tio eller tolf kroppar utsträckta
på golfvet. Efter att hafva skridit öfver
dessa, så godt sig göra lät, kom jag in i
ett sidorum, hvarest jag såg Herr Christ-
offer Ulrik och Herr Bjelke jämte andra af
deras sällskap likaledes utsträckta på golf-
vet. Då jag alltså fann alla människorna
här begrafna i sömn och vin, drog jag mig
tillbaka, utan att någon blifvit mig varse.»
Så firades bröllop i forna tider.
–––-*–––-
Uf notisboken.
Vårt leonungapar har för afsikt att den
30 d:s gemensamt afresa till utlandet. De färdas
â samma järnvägståg till Hamburg, hvarifrån ko-
nungen afreser öfver Mönchen och Rivieran för
att vistas i Cannes, under det att drottningen
begifver sig direkt till Honnef vid Rhen. Ko-
nungens vistelse utomlands kommer att vara fem
à sex veckor, och drottningens ungefär två må-
nader.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
