Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 12. 20 mars 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896 IDUN 95 rC *
allmänna nivellering allt mer försvinna, men
hvilka vore förtjänta af att med pietet vårdas
som ett dyrbart fädernearf.
På tal om denna vår flitiga kvinnliga forskare
kan Idun fägna sina läsarinnor med den under-
rättelsen, att d:r Fries för vår räkning under den
närmaste framtiden godhetsfullt åtagit sig utar
betandet af en uppsats om »Gustaf-Vasaminnets
kvinnogestalter», afsedd att, åtföljd af lämpliga
porträtt, inflyta i vår tidning till det i början af
maj stundande 400-årsminnet af Gustaf Vasas
födelse — en värdig och helt visst med stor till-
fredsställelse mottagen pendent till den intressanta
studie öfver »Gustaf-Adolfs-minnets kvinnogestal-
ter», som d:r Fries för vår räkning nedskref till
Gustaf-Adolfs festen i december 1894.
Till graffrid vigdes här om dagen i stora
grafkapellet å Nya kyrkogården stoftet efter fram-
lidna fru Hanna Vinge. Bland de talrika när-
varande märktes naturligtvis många framstående
medlemmar af konstnärsvärlden. Sedan den med
kransar rikt prydda kistan placerats på katafal-
ken, framträdde kyrkoherde J. Brodén från Med-
åker, Vesterås stift, och förrättade jordfästnings-
akten. Till texten i Bomarebrefvets kap. 8, vers
37, knöt griftetalaren en enkel, men anslående
dödsbetraktelse. Sedan de öfliga begrafningsce-
remonierna försiggått, bars kistan åter ut och
nedsattes i familjegrafven.
Bland kransarne märktes sådana fiån säll-
skapet Nya Idun med följande inskription:
Din var idéens eld! Den steg som flamma
I glädjens stunder, i din allvars id.
Den brann som glöd ännu, när döden sakta
Kom att din rika ande skänka frid.
Det lif, som själfullt lefves, är en smärta!
Sof nu i ro från smärtans långa tid ...
samt från Handarbetets vänner, »med minnesgod
tacksamhet till Hanna Vinge, en af föreningens
stiftarinnoroch dessförstakonstnärliga ledarinna.»
a
Skolbarns fotbeklädnad blifver ämne för
den diskussion, som anordnas å Fredrika-Bremer-
förbundets dräktreformförenings årsmöte, hvilket
äger rum måndagen den 23 mars kl. 7 e. m. i
läkaresällskapets lokal. Vid samma tillfälle kom-
mer ett föredrag att hållas af fröken K. Dahl
från Kristiania, hvilken under en längre tid stu-
derat dräktreformen i Amerika.
–––- *–––-
Teater oeh musik,
Kungl. operan. Ej mindre än tvänne nyheter
stodo i måndags på k. operans program, däraf den
ena en svensk originalopera. Det var »Vårdrott-
ningen», herdeidyll i 1 akt af Max Kalbeck,
med musik af O. W. Gluck, i ny bearbetning af
I. N. Fuchs, samt »Häxfällan,» romantisk opera
i 2 akter, fri bearbetning efter Hans Hopfens
»Hexenfang» af Frans Hedberg, med musik af
Andreas Hallén.
»Vårdrottningen» är ett förtjusande rococo-
stycke med särdeles anslående och melodiös mu-
sik, i hvilken förekommer mer än en melodi, som
lifligt erinrar om vår Bellman. Det hela erhöll
ett förträffligt utförande af fru Linden (herden
Philint), fröknarna Frödin och Kragballe (herdin-
norna Lisette och Helen) samt hr Strandberg (mar-
kisen) och Johanson (förpaktaren), Särskildt var
fru Linden alldeles ypperlig som den unge herden.
Fröken Frödin sjöng här renare än i den följande
operan och fröken Kragballe förtjänar loford för
sina framsteg i bortarbetandet af den danska
brytningen.
Hufvudoperan för aftonen var dock hr Halléns
»Häxfällan,» hvars innehåll i korthet är följande.
Albertus, en vis mästare, har tröttnat på sina
djupa studier och längtar nu åter efter ungdom och
glädje, ja han önskar till och med trådadansen med
häxorna skärtorsdagsnatten. För den skull har
han i skorstenen till sin stora spisel uppsatt en
sinnrik fälla, i hvilken han nu hoppas att någon
af de häxor, som skärtorsdagsnatten flyga till
Blocksberg, skall fastna. Han lyckas också fånga
ej mindre än tvänne dylika, den ena en ung
nunna (fröken Frödin), som nu af nyfikenhet för
första gången lockats att deltaga i Blåkullafär-
den, den andra en mera erfaren kvinna, en rik
borgarfru (fru Linden). Nu blir ett lefverne, de
tre berusa sina sinnen med kärlek och vin och flyga
till slut på en af Albertus (hr ödmann) framtrollad
flyginrättning upp genom skorstenen och vidare
öfver hustaken i sällskap med en mängd andra
Blocksbergsfarare. Detta är första akten. I an-
dra aktens första tablå ser man endast d’en enkla
borgarflickan Maria, som beder för Albertus,
hvilken genom det läkemedel, han i första akten
lämnat den unga flickan, räddat hennes moder
från döden. I den senare tablån kommer Al-
bertus rusande hemåt, alldeles tillintetgjord. Han
har nu öfvergifvits af häxorna samt känner ruelse
och ånger öfver sitt lättsinne. Han stormar in
i sitt rum, som nu upptar ena hälften af scenen,
medan den andra föreställer gatan utanföre. Snart
samlas folket utanför hans dörr under hotfulla
gester och utrop, att de skola förgöra trollkarlen.
Albertus tänker af fruktan taga gift, men hindras
härifrån af sin tjänare Kobus (hr Söderman), och
slutligen kommer Maria (fröken Sparrman) och
räddar honom genom att inför folket rena hans
hus med vigvattnet och taga honom med sig till
kyrkan, dit nu flere kyrkliga processioner intåga
för att fira påskens ingång.
Härtill har hr Hallén skrifvit en musik, som
särskildt i första akten är af alldeles ypperlig
verkan, utmärkt som den är af god karaktäristik,
friskhet och lif samt präktig instrumentering.
Andra akten är åtskilligt mattare, men vittnar
äfven den om sin mästares erfarenhet och rutin.
Utförandet var också i denna opera på alla
händer tillfredsställande. Äfven här togs priset på
kvinnosidan af fru Linden, som gjorde en all-
deles dråplig framställning af den lättsinniga
borgarfrunBebecka,riktigten kvinnligMefistofeles.
Fröken Sparrman var ganska bra som Maria, och
mot fröken Frödin skulle ej heller varit något
att anmärka, om hon något modererat sin stämma.
Hr Ödmann hade som Albertus fått en ny Faust-
roll, åt hvilken han förlänade ett utförande fullt
af lif såväl i vokalt som dramatiskt hänseende.
Hr Söderman var ock utmärkt på sin plats som
Kobus. — Det hela gick med god sammanhåll-
ning under hr Halléns eget anförande.
Bifallet var särdeles lifligt, och en stor mängd
inropningar af de uppträdande följde både efter
första och andra akten. Äfven hr Hallén och
hr Bundberg, regissören, måste upprepade gånger
framträda. Salongen var utsåld till sista plats.
Bland publiken märktes kronprinsen samt prin-
sarne Carl och Eugen med uppvaktningar.
— Hade k. operan sålunda all heder af mån-
dagens föreställning, så kan detta däremot ej
sägas om söndagens, då »Trubaduren» uppför-
des. Hr Morello hade här som Manrico ett nytt
parti, hvari han dock ej lyckades prestera något
vidare märkligt. Och om debutanten, norrman-
nen hr André, är bäst att tills vidare ej säga ett
ord. Hans grefve Luna blef nästan en parodi.
»Fruntimmerssidan redde sig bäst. Fru Östberg
som Leonora glänste som vanligt genom sin sång-
konst och lyckades besegra den lilla indisposi-
tion, hvaraf hon i första akten besvärades. Och
fru Almati-Rundberg hade åter en alltigenom
lycklig afton; hennes Azucena blef nästan den mest
helgjutna prestationen för aftonen. Hr Söder-
man skötte likaledes sitt lilla parti med vanlig
omsorg. — Hvartill det nu en gång skulle tjäna
att återupptaga denna opera, kunna vi emeller-
tid ej förstå.
Södra teatern har — efter den framgång det
gamla Blancheska lustspelet gjorde på hr Boos
mâtiné å Dram, teatern —• nu upptagit »Darda-
nell och hans upptåg på landet» med hr Berg-
ström i titelrollen samt gifver det för välbesatta
och animerade hus. Icke går väl prestationen i
sin helhet upp mot den nämnda å den kungliga
scenen med fruarna Hartmans och Sandells oför-
likneliga Agapet och Dorotea, men äfven dessas
representanter på Söder — fröknarna Ohlson och
Lindzén — låta med nöje se sig och hr Bergström
är naturligtvis oförbränneligen densamme i alla
väderstreck.
Vasateatern har som förpjäs till Lemaitres »Den
kritiska åldern» nu ett par kvällar gifvit ett en-
aktslustspel »En treflig betjänt», af Claireville
och O. Gastineau, till hvilket vi torde få tillfälle
återkomma.
Fröken Amanda Rylanders mâtiné i söndags å
denna teater hade lockat ett ganska godt hus,
dock icke så fulltaligt, som det varit att vänta
på grund af det värdefulla programmet.
Detta inleddes med hr de Wahls nätta proverb
»För tidigt», däri författaren själf och fru Elia-
son täflade att på ett älskvärdt och behagfullt
sätt utföra de två rollerna i stycket.
Härefter följde programmets förnämsta drag-
ningskraft, Björnsterne Björnsons tvåaktskomedi
De nygifta, i öfversättning af Fr. Hedberg. Denna
med många träffande drag skisserade interiör ur
familjelifvet, där författaren skildrar, hur en ny-
gift liten fru, som till själen ännu är bara bar-
net, omsider, trots hennes föräldrars svartsjuka
om henne, bringas att i främsta rummet i sitt
hjärta sätta sin man, fick i det hela ett förtjänst
fullt utförande. Kollerna innehades äfven af så
rutinerade och samvetsgranna artister som fru-
arna Littmarck och Björlin samt hrr W. Engel-
brecht och O. Lindmark-, äfven fröken Torsslow
såsom den unga nygifta frun var värd allt er-
kännande.
Såsom slutnummer utförde matinégifverskan
själf August Blanches — det tyckes nästan blåsa
en riktig Blanchevind öfver våra Stockholmssce-
ner i dessa dagar — bekanta och roande mono-
log »Gamla aktrisen» med en humor och en mar-
kerad komik, som flere gånger väckte skrattsal-
vor i salongen.
Fjärde kammarmusiksoarén gafs af Aulinska-
kvartetten i tisdags å vanligt ställe och inför en
talrik publik. Programmet inleddes af en oktett
i b-dur, op. 62, af Ferd. Thieriot för stråkkvar-
tett, kontrabas (hr Stanék), klarinett (dir. Kjell-
berg), valdhorn (hr Almgren) och fagott (hr Brun-
zellj. Den föreföll något långdragen och tung,
men hade flere anslående pointer, särskildt i
andra och tredje satserna. Större intresse väckte
Berwalds duo för piano och violin i d-dur (komp.
1860) med det vackra andantet och den ypper-
liga finalen. De båda stämmorna sköttes af hrr
Stenhammar och Aulin. Programmet upptog som
slutnummer Schuberts stråkkvartett i d-moll (opus
posthume), säkerligen en af de intressantaste och
mest anslående af den framstående tonsätta-
rens kvartetter. Särskildt väckte det härliga
andantet med sången om »Der Tod und das Mäd-
chen» som motiv det lifligaste bifall. Frånsedt
ett par ojämnheter var utförandet af de olika
numren på det hela taget mycket förtjänstfullt.
Fröken Gudrun Torpadies konsert å Vetenskaps-
akademien i lördags var talrikt besökt och den
intagande unga sångerskan därvid föremål för
lifiig hyllning. Någon fullfärdig artist är hon
visserligen ännu icke, men hennes vackra mezzo-
sopran torde än konstnärligare kunna utvecklas
och hennes föredrag präglas af en viss innerlig-
het och flärdlöshet, som äro goda grunder att
bygga vidare på. Mest anslog äfven nu hennes
engelsk-amerikanska visor samt Griegs »Margre-
tes vuggesang», som måste bisseras. Program-
met utfylldes af hr Th. Hofer med några sånger,
i hvilka hans präktiga bas gjorde sig väl gällan-
de, och af hr Stenhammar, som för sitt föredrag
af tre fantasistycken för piano af egen kompo-
sition samt ett par franska dylika, af Godard,
inhöstade intensivt bifall.
En påskdagsmatiné förberedes som vanligt af k.
operans regissör, hr Axel Rundberg. Som bekant
brukar denna mâtiné höra till vårens intressan-
taste musiktillställningar. Så blir nog förhål-
landet äfven i år.
–––- *––––
Stilleben.
Novell af Alvilde Prydz. *)
1.
g
är fanns icke i hela staden ett hus
till, så ståtligt som tullinspektor En-
gels.
Och fastän det bodde många hyggliga,
rätt bildade människor borta vid smågator-
na, fanns det likväl ingen, som i gammal
aristokratisk bonitet kunde komma upp mot
familjen Engel.
Så långt man kunde minnas tillbaka,
hade den haft om händer stadens tullvä-
sen, och äldste man, som alltid blef tull-
inspektor, förde familjenamnet Nobel fram-
för släktnamnet Engel, hvilket således ytter-
ligare preciserades såsom varande af bästa
sort.
* Författarinnan Alvilde Prydz, hvars rykte som
en af Norges allra förnämsta berättare vinner
allt större stadga, presenterades redan i fjol i
både ord och bild för Iduns läsarinnor. (Se bio-
grafien och porträttet i n:r 8, år 1895.) Vi vi!ja
nu äfven framlägga ett prof på hennes diktning
i följande novell, för Iduns räkning öfversatt från
författarinnans manuskript.
cn
ctf £
:CC CD
GO CD
©
>4
c3 cö
£
P-i c3
O
Ö bo
:c3 :0
X
*-< rM
SO ^
cm <d
a
.
P-<
P4-M
c3 S ■“
bO w J
.-s g £
1° * ©
rÖ
Ö
cS
a -d U
-. S ®
s-s s
T3 Cm —1
t* r»
d c$ Ö
£ q-i os
O M»
°c3 ,_d
"* o
o
<5 JS
P-<
tf’BJ
.gfc
s*
O £
r -ras
u.
0
(fi
S3
C
ctf
-E l
= _c
i c
E c
Sfl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
