Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- N:r 14. 3 april 1896
- Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
108 1896
till mer än hälften länsad färglåda och en stor
röd blyertspenna, hvilka han också en gång fått
på herrgården.
Och så börjades från morgon till käil ett ri-
tande och målande, så att snart alla arken voro
fulla af brokiga »gubbar» och »gummor» i de
underligaste skepnader.
Inte ville mor Anna hindra gossen i hans nöje,
hon log och tänkte: »Ger det inte bröd, så ger
det inte heller nöd.» Han var ju bara barnet och
kunde gärna få hållas med sitt lekverk.
»Hvad ska du med allt det där?» frågade tion
dock slutligen.
»Gå till stan me’et,» förklarade Sven tryggt
och någon vidare upplysning gaf han ej.
Modern hade ingen invändning att göra, och
en förmiddag traskade Sven med sitt »tafv.elgal-
leri» inrulladt i ett stycke skinn i snöslasket in
till staden, till hvilken det var omkring en half
mils väg. Han tog till mor Annas undran också
en korg med sig.
Som bekant växlas på vissa orter i Sverige
s. k. påskbref, innehållande symboliska tecknin.
gar från »Blåkulla», trollpackor på kvastar etc.
och öfver hufvud taget alla möjliga och omöjliga
bilder, som en fruktsam fantasi förmår alstra —
alltsammans presenterande sig i brokiga färger-
Under målningen skrifver brefvets afsändare van-
ligen vissa traditionella verser, såsom
Sopa, raka, smörjehorn
Sänder jag till resedon . . .
:}c
Akta dig för stubbar och stenar,
Kvistar och grenar,
Så att du inte blir blinder och haltor
Och trillar som en välter ...
*
Ursäkta min lilla,
Jag skrifver så illa,
Jag satt i mitt kök
Uti dam och i rök,
Och pennan var stackot,
Och bläcket var blackot. ..
Detta bref är skrifvet sent om en morgon och
tidigt om en afton, i det sneda huset med den
vridna skylten på den krokiga gatan till höger
om tuppen, som gal, när månen går ner i en
skinnpäls.
Din vän Pelle i Blåkulla.
O. s. v.
Utanskriften formuleras med förkärlek sålunda :
»Till det största trollet... mamsell Den eller
herr Den.
Påskafton.»
Dessa bref, förseglade med rödt lack, hvari
en fjäder fästs, inslungas under påskaftonen oför-
märkt i adressatens bostad — det gläntas allte-
mellanåt på förstudörren, ett bref kommer in-
dansande på golfvet; hvem gifvaren är, det är
och förblir länge en hemlighet — i alltihop lig-
ger en viss mystisk tjusning, som sätter barnens
nerver i spänning och till och med berör de äldre.
Det fanns och det finns väl ännu »påskbrefs-
artister». Dessa måla »gubbar» och sälja dem
till de i konsten mindre förfarna.
Sven hade förra påsken lagt märke till en så-
dan slags kommers i staden och vedervågade nu
helt dristigt det stora steget att blanda sig i kon
kurrensen.
Han stannade vid den mekaniska verkstaden,
där han kände några arbetare, för hvilka han
fick visa sina »gubbar». Arbetarne bläddrade i
bundten, småskrattade vänligt och tyckte, att det
där ju kunde bli något lustigt för deras barn.
»Hvad kostar den här påskmadamen?» frå-
gade en af dem.
»Ett öre,» sade Sven och sökte oroligt i spe-
kulantens ansiktsuttryck, om han möjligen hade
tagit till för dyrt. Märk väl, det fanns på den
tiden äfven ett halft öre!
Sven fick två öre för sin påskmadam. Efter
detta »handsöl» gick affären bland arbetarne så
pass bra undan för honom, att han inom en half-
timme sålt bortåt hälften af sitt artistiska kram
och i fickan hade hela tolf skilling i utbyte.
Medan då Sven stod vid porten och fotfaran-
de förevisade sitt galleri, for plötsligt från verk-
stadstaket en smutsig snölavin ned midt på hela
härligheten af målningar. Sven torkade af pap-
peren, så godt han kunde, men genom blötan
hade största delen af hans verk fördärfvats, fär-
gerna flöto i hvarandra, och det var nära, att
tårarna börjat flyta på Svens kinder — nu var
I DU N
det inte värdt att tänka på någon kommers vida-
re .. .
Då kom verkstadens ingeniör, hr Eklund, och
fick syn på den bedröfvade gossen.
»Hur är det fatt?» frågade han deltagande och
såg leende igenom den ramponerade »konstsam-
lingen.
»Inte illa, inte illa . .. riktigt bra till och med!»
mumlade han och var riktigt intresserad af bil-
derna, hos hvilka han tycktes se något helt an-
nat, än att de bara voro illa tilltygade af vätan-
»Meu hvad är det här?» utbrast han och lu-
tade sig med spänd blick öfver en af målningar
na, »en ängel med vingar — men hvarifrån har
du fått ansiktet, gosse?»
»Jag tror änna, att de’ble’mors ansikte,» hvi-
skade Sven röd i synen, som om man kommit
på honom med något odygdigt.
»Jag tror så med,» sade ingeniör Eklund sakta
och såg länge på bilden. »Den här taflan köper
jag.» Och innan Sven visste riktigt till sig, höll
ban en enriksdalerssedel i handen.
»Nu följs vi åt till din mor,» sade ingeniören,
»hvar bor hon?»
»Vid Lerbäcken . .. men ...»
»Nå-å !»
»Ja’ skulle allt köpa något i stan först.. .»
»Hvad då?»
»Ägg åt mor,» sade Sven förlägen.
»Giöm då inte bort risgryn och russin heller,»
sade ingeniören och såg nästan ömt på gossen,
»köp du, jag skall laga att det blir tillräckligt
öfver af dina slantar ändå. Och när du varit i
stan och uträttat ditt ärende, så titta in till mig!»
Sven uträttade sitt ärende och tittade med
en vördsam fotskrapning in till ingeniören.
En stund senare sutto de i dennes kappsläde
på väg till Lerbäcken ,och ännu en stund senare
sutto de båda i mor Annas stuga.
»Att jag ändå skulle återse dig, Anna!» sade
ingeniören och tog hennes hand. »Tänk så många
år sen den där midsommardansen, då jag var
fattig verkmästare och trodde, att jag skulle vin-
na den vackraste flickan på bygden .. .»
»Tyst, ingeniören . ..» Tårarna trängde i mor
Annas ögon.
»Du gjorde ju förstås rätt, Anna,» sade ingeni-
ören vemodigt, »man skall inte ge bort sig åt
någon annan än den man har kär . . . Det är
därför jag inte gifvit bort mig ännu. . . Nej, nu
ska vi vara glada och språkas vid om pojken ...!»
Sven fick veta, att han hade anlag för kon-
sten — kors, hvad det lät underligt i det vid-
öppna barnaörat! Han fick veta, att han en gång
skulle få gå genom akademien — det lät ändå
underligare, rent som en saga. Men det kan ju
upplysas redan nu, att tack vare ingeniören, »sa-
gan sanning bief en gång».
Då ingeniören rest sin väg, satt mor Anna
ännu länge i djupa tankar.
»Mor!» sade Sven med glittrande ögon.
Mor Anna såg upp.
Sven pekade på korgen, som täcktes af skinn-
stycket och de öfverblifna »påskbrefven».
»Där ä’ ägg, risgryn och russin,» upplyste han.
Utan utan ett ord slöt mor Anna sin gosse i
famnen.
* *
»Ja, så där kan det börja för en och annan,»
slöt konstnären med ett tankfullt leende, »det
var mitt första målarhonorar, och det är inte
öfver månget senare jag varit lika stolt och lyck-
lig som då ...»
Erny.
––––-*––––-
Ett af den moderna läkarvetenskapens
underbaraste kapitel
är utan tvifvel frågan om sjukdomars be-
handling medels hypnotism, och då den
främste föregångsmannen och kännaren på
detta område i vårt land, d:r O. Welter-
strand, i dagens Idun begynner en artikel
öfver detta ’ viktiga ämne, behöfva vi väl
knappast rikta våra. läsarinnors uppmärk-
samhet på densamma, förrän deras lifligaste
intresse måste vara väckt. D:r W:s upp-
sats utgör n:r VIII i den värdefulla serien
» Iduns läkarartiklar».
––––y.––––
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
VIII.
Psykoterapi
eller
behandling af sjukdomar med hypnos
oeh suggestion.
Af Doktor Otto G. Wetterstrand.
S
en medicinska vetenskapen är i våra da-
gar rik på upptäckter af stor betydelse
och praktiskt gagn. Vi behöfva endast erinra
om, huru forskningarna inom sjukdomsorsaker-
nas område, särskildt bakteriologien, ledt till
förvånande resultat, dem man för få år sedan
knappast kunde ana. Huru liar ej bakteriolo-
gien omgestaltat kirurgien? Innebär ej den
s. k. serumbeliandlingen rika löften för fram-
tiden vid botandet af de smittosamma sjukdo-
marne? Men just på grund af dessa stora
framsteg, dem ingen kan annat än skänka sitt
erkännande och sin beundran, har en viss en-
sidighet blifvit följden, ett materalistiskt be-
traktelsesätt liar blifvit förhärskande, detalj-
studierna ha tagit öfverhand och intresset för
människosjälen har fått stå tillbaka. Ett om-
råde, som just därför, särskildt i senare tider,
blifvit försummadt, är läran om de psykiska
sjukdomsorsakerna. Det var dock annorlunda
förr, ty i slutet af förra århundradet och i
början af detta idkades studier i denna rikt-
ning rätt ifrigt i England och Frankrike, där
man i allmänhet haft blicken mera öppen för
sjukdomens psykologiska sida, medan man i
Tyskland har haft sin uppmärksamhet riktad
mera på de materiella, med sinnena fattbara
sjukdomsorsakerna. Detta beror troligen till
en del därpå, att många hysa en viss obenä-
genhet för dylika forskningar med dessas kraf
på en ingalunda ringa psykologisk insikt, hvar-
igenom man förmår intränga i dessa dolda, på
djupet liggande orsaker, som så ofta undgå den
ytlige iakttagarens öga, och som likväl medföra
en sådan återklang inom organismen. En psy-
kologisk analys af en lidande, af det sätt, på
hvilket sjukdomen uppkommit, af själfva sjuk-
domen blir allt mer och mer af nöden. Den
praktiska följden häraf skall blifva, att den
sjuke, för att blifva kvitt sitt lidande, måste
säras af den sakförståndige läkaren att begagna
lig af sina själskrafter, vare sig för att kunna
botas eller för att finna lindring. Detta är cj
möjligt utan ett djupare studium af människo-
hjärtat, dess lidanden, dess hemliga ängslan,
dess oro, dess kval och ve. Allt detta kan
läkarekonsten icke med en afvisande åtbörd se
ned på, den kan icke längre försumma forsk-
ningar i dessa riktningar, en reaktion har också
trädt i dagen just i och med den moderna
suggestionsläran jämte dess praktiska konse-
kvens psykoterapien eller konsten att på rent
andlig väg behandla och hota sjukdomar.
I alla tider ha läkare användt psykiska me-
del vid sjukdomars behandling, men det är
först genom en ende läkares snille, D:r Lié-
beault i Nancy, som en sådan behandling blif-
vit satt i system och en metod blifvit skapad,
hvarigenom en psykisk behandling förmår ut-
veckla alla sina välsignelsebringande verkningar.
Det är denna psykologiska skola, som uppstått
i Frankrike och som nu räknar talrika an-
hängare bland läkare i de flesta civiliserade
länder — dess läror doceras praktiskt och
teoretiskt vid universiteten i Paris, Nancy,
Montpellier, Liège, Wien, Zürich, Chareow,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sun Dec 10 10:37:37 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/idun/1896/0112.html
