Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 3 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110 IDUN 1896
Q
t>
P\
«
CO
=r m;
c: ås
Q. CO
CD O =
3 CB "
P
O: ®
O: -
s«r S5
o ■
3
CO
M
ro
w
W
0:
b
S«
s* B
CD SDO
trf
oq
% 8
n ta
« ë:
H- £»’
m cd
W M
fj
c-! O:
P ►*
Ü <*
r C CD
Udde häktade nu Maria och insatte henne
Bartholomæusdagen 1705 i fängelse i Svart-
sjö slott.
Yid näst påföljande ting ransakades i
detta mål, men > som uppå et slikt brott
intet något visst straff i Guds och Sveriges
lag skall finnas utsatt», afgaf tingsrätten
till hofrätten en förfrågan. Äfven hofrätten
tyckte sig ej kunna reda ut målet själft,
utan förde det till kungs medels följande
resolution :
»Allthenstund denna Maria Johansdotter,
som förklädt sig uti mansfolkskläder, har
någon tid med samma klädebonad farit om-
kring landet och betjänt sig af et oriktigt
pass samt therunder på et och annat ställe
igenom des förhållande gifvit åtskilliga andra
kvinnfolk anledning fatta de tankar at vilja
hafva henne till man, och ibland them jäm-
väl en i så måtto styrkt i then meningen,
att hon tagit af henne åtskilliga små per-
sedlar, som hon henne förärt; hvarefter
samina kvinnsperson varit på vägen at sig
själf lifvet afhända, för det hon icke vidare
velat förklara sig til äktenskap med henne ;
förthenskuld som thetta et ovanligt mål är,
på hvilket ingen egentlig lag finnes, så hem-
ställes hans Kongl. Maj:ts nådigaste godt-
finnande underdånigast, om icke hon, Maria
Johansdotter, för ofvanbemälte des begångne
förgripelser kunde beläggas med 8 dagars
fängelse på vatten och bröd samt uppenbar
kyrkoplikt. »
Herrar råds reskript i denna sak fatta-
des den 23 april 1706 och bekräftade hof-
rättens förslag till straff. Nåd gafs sällan
den tiden, och »klockar-mor» i Lofö fick
helt visst undergå den hårda domens till-
ämpande.
’.ä Hon försvinner därefter i okända ödens
mörker.
–––- *–––-
Litet om frösådd i boningsrum.
För Idun af S—m.
(Forts. o. slut.)
Nu några ord, livad vattningen beträffar. Frö-
burkarna måste vattnas mycket försiktigt, isyn-
nerhet då man har att göra med ytterligt fina
frön. I nödfall skulle man kanske kunna hjälpa
sig med att bestänka jorden med en mjuk och
fin visp — spritkannan är här vid lag oduglig.
Jag har en liten blomsterspruta, som jag till
något mer än hälften fyller med kylslaget vatten
— kallt får det på inga villkor vara — och så
blåser jag försiktigt ut vattnet öfver de frön, som
skola vattnas — ett fint droppregn. Det är något
påkostande för lungorna att länge blåsa så, men
orkar man bara med det, så finnes det knappast
något bättre sätt att rengöra krukväxter från
dam. För vattning af frösådd och späda plantor
är en sådan liten spruta ovärderlig. Billig är
den också, och livilken bleckslagare som helst
bör kunna tillverka en dylik. Ett litet rör följer
utmed »bleckmåttets» insida ned mot bottnen,
och upptill mötes detsamma af det tvärs öfver
sprutan ligganda rör, som man blåser i.
Såsom ett bevis på, huru man kan få »pjåska»
med fröplantorna — i deras »grönaste- ungdom
— vill jag nämna att jag mången gång spjälat
itu en tändsticka, för att få nog fina stöd till
veka ’glox»-plantor, och nyttjat fin tråd till bind-
garn. Det faller af sig själft att man måste
handtera de små plantorna med öm varsamhet.
För att från de finludna bladen aflägsna en eller
annan jordsmula eller dampartikel, som ej på
annat sätt kunnat bortskaffas, har jag begagnat
mig af — ett sädeskorn. Ja, vet ni, det går rik-
tigt bra. Och där borta i stråbuketten fann jag,
hvad jag i den vägen behöfde.
Hvad egentligen angår skötseln af frösådden,
har jag nu icke något vidare att tillägga. Här-
vidlag, som i mycket annat, torde man vinna
mest genom praktiken. En och annan lärospån
får man- säkert betala, men så samlar man också
erfarenheter. Tålamod erfordras det nog, men
har man sinne för att iakttaga de små blom-
lifvens utveckling, skall det bereda en mången
stund af nöje.
En mängd personer synes föredraga, framför
att så frön, att köpa hela växter eller att sätta
lökar och rotknölar, ja, de tycka t. o. m. det är
ett tålamodsprof att vänta på att skott, som de
satt, skola växa upp och blomma. Men jag säger:
»den, som väntar på något godt, väntar aldrig för
länge.» Jag har just aldrig ägnat mig åt sköt-
seln af lökväxter. Vis à vis dem tänker jag som
så, att antingen skall man årligen köpa nya,
präktiga lökar — och då är det trädgårdsmästa-
ren som får största hedern, om de blomma vac-
kert — eller också kan man ha samma lökar ett
par tre år, år för år ha en hel hop besvär med
dem och likvisst, om det inte vill sig, uppnå ett
ganska klent resultat. Då äro rotknölar bättre
att ha att göra med i mitt tycke — i alla hän-
delser göra de sin ägaré bra mycket mindre be-
svär än lökarne.
Jag vill visst inte påtvinga andra mina åsikter,
icke en gång i fråga om blommorna. Må de,
hvilka ha pengar till öfverlopps, ge ut dem till
blommor — sämre ting kan man köpa, och träd-
gårdsmästare måste ock ha något att lefva af.
För min del vill jag helst sätta skott och så frön.
De blommor, hvilka jag dragit upp från frön,
tycker jag liksom att jag har mera del i, ja de
äro riktigt »mina egna». Visserligen blomma de
icke första året — vissa arter kanske icke på ett
par tre år — men hvad betyder det? Skulle
också icke jag upplefva att de blomma, så är
det väl alltid någon annan, som får glädje af
dem. Alltså är detta icke något, som afskräcker
mig. Ett »aber» finnes dock, och det är att för-
sta vintern är så farlig för småttingarne. Så
har jag t. ex. af väl ett dussin små heliotroper,
som jag dragit upp från frö, endast lyckats bibe-
hålla ett exemplar vid lif. För alla de öfriga
har första vintern också blifvit den sista, antin-
gen jag behållit de unga plantorna under egen
vård eller mot hösten skänkt bort dem. Men
detta afskräcker icke mig och bör ej heller
skrämma andra till att afstå från heliotropodling.
Mina små blommor få nämligen vara med om
ganska kalla vintrar — intet under om de dö.
Men jag vill fortfarande strida mot gubben Vinter
och söka undandraga honom hans offer. Gör
jag icke rätt däri?
Många människor ha den åsikten, att det icke
är nyttigt att flytta en växt från ett ställe i rum-
met till ett annat, ja, det finnes t. o. m. blom-
mor, som de äro rädda att vända på, utan låta
dem hellre växa sneda eller blifva flata på ena
sidan. Huru skall då en blomma kunna byta
hem, utan att röna inverkan däraf, helst om den
förflyttas från drifhustemperatur till boningsrum?
Jag har här sökt gifva skäl för min en gång förut
uttalade åsikt att blommor, hvilka fostras upp
från skott eller frö, blifva härdigare än dem man
köper. Frösådden har dessutom ännu en fördel
med sig, att man nämligen kan erhålla nya
varieteter, något som alltid är kärt för blomster-
odlaren. Af somliga blommor finnes det nu-
mera en mängd varieteter, och blandadt frö i
paket tillhandahålles allmänheten. Om jag i för-
väg vet, hurudan den blomma, som skall utveckla
sig ur den ena eller andra knoppen, ser ut, så
gläder det mig visserligen, om det är en vacker
sort, men — det har dock ett särskildt behag
med sig att observera utvecklingen af en blomma,
hvars form och färg man icke förut känner till,
att se knoppen så småningom tillväxa, svälla och
slutligen slå ut i full fägring. Det är, tänker
jag mig, något liknande som föräldrar, fastän i
långt högre grad, erfara, då de se den unga
dottern härmoniskt utvecklas både till kropp och
själ och plötsligt — utan att de egentligen veta
huru det gått till — finna barnet förvandladt till
en älsklig och älskvärd ungmö. Samma häpen-
liet, samma förundran! »Hvad hon är skön, vår
blomma ! »
»Men alla blommor äro icke vackra,» hör jag
någon invända. Säg mig dock, hvilken blomma
kan kallas ful? Icke någon, skulle jag tro. Nej
mer och mindre vackra äro de, hvar efter sin
art, åtminstone tycka blomstervänner så. Och
»tycke och smak kan ingen förta’».
I hopp om att många af Iduns läsarinnor älska
blommor och vidare förutsatt att de icke tröttna
på mina små uppsatser, vill jag någon gång åter-
komma, för att i korthet redogöra för mina er-
farenheter angående några blomsterbarn, hvilka
jag fostrat upp från frö.
Au revoir!
–––––- *––––––
Ur notisboken.
Tensionafonden for sjuksltötersicor. Un-
dertecknarne af inbjudningen till bildande af en
pensionsfond för sjuksköterskor sammanträdde
här om aftonen å Fredrika Bremer-förbundets
byrå. Förslaget till stadgar förelåg därvid. Hvad
man i förslaget först fäster sig vid är, att stad-
garne äro uppstälda så liberalt, att så väl de
högst utbildade sjuksköterskorna som de, hvilka
fått enbart en minst 2-årig praktisk utbildning
vid sjukhus (en stor kontingent af vid våra lands-
ortslasarett verksamma sköterskor), äga rätt till
delaktighet i kassan. För erhållande af pension
fordras att ha fyllt 50 år, att ha till kassan in-
betalat minst 5000 kr. och att styrka sig ha un-
der en tid af minst 8 år haft sjukvård till yrke.
Detta senare stadgande liar tillkommit, emedan
ganska många genomgå en eller annan sjukvårds-
kurs, utan att likväl på allvar ägna sig åt sjuk-
sköterskekallct.
Pensionernas belopp blifva varierande allt efter
storleken af insättningarna å delägares bok; den
minsta summa som får insättas under ett år är
25 kr., den största 1,000 kr. Ingen delägare får
i kassan äga större behållning än 6,000 kr.
Efter en liflig diskussion blef förslaget med
några förändringar antaget. De båda förut tillsatta
komitéerna anmodades att såsom interimstyrelse
kvarstå till dess delägarne i juni 1897, i enlighet
med stadgarne, välja styrelse.
Med antagandet af dessa stadgar kan ett länge,
djupt kändt behof sägas vara fyldt, i det »Sven-
ska sjuksköterskornas allmänna pensionsförening»
numera är konstituerad och därmed tillfälle be-
redt för utöfvarne af det ansträngande och an-
svarsfulla sjukvårdskallet att på verksammaste
sätt sörja för ålderns dagar.
–––-*–––-
Teater och musik.
En liflig teatervecka
har den senast gångna varit, då, som vanligt till
denna tid närmast före och omkring påsk, den
sceniska och musikaliska säsongen nått sin största
kulmen.
Kungl. operan återupptog i måndags Glucks opera
»Iphigenia i Aulis», hvilken ej gifvits härstädes
sedan år 1878. Denna opera förefaller mera stor-
slagen än samme tonsättares tolf år äldre opera
»Orfevs», hvilken åter torde kunna anses mera
melodiös. Och dock äger äfven »Iphigenia» gan-
ska många anslående melodier. I orkesterns
målning af känslor och situationer förekomma
flere likheter i de båda nämnda operorna.
Operans innehåll är i korthet följande. Den
grekiska flottan ligger färdig att från hamnsta-
den Aulis afsegla till Troja, men kvarhålles af
en envis vindstilla. Denna kan endast häf-
vas, har öfversteprästen Kalchas (hr Söderman)
förkunnat, därigenom att konung Agamemnons
(hr Lundqvist) dotter Iphigenia (fröken Thulin)
offras åt gudinnan Aramis (frkn Karlsohn). Och
trots modern Klytemnestras (fru Linden) förtvif-
lan och hennes tillämnade make Achilles’ (hr
Bratbost) försök att rädda henne, föres den unga
flickan till offeraltaret, eller rättare, hon går
sjelfmant dit, enär hon inom sig själf är öfver-
tygad om, att hennes offrande är nödvändigt för
landets väl. På offerplatsen visar sig emellertid
gudinnan Artemis själf och upptager Iphigenia
till sig i en sky, förkunnande, att hon ej önskar
dennas blod, utan endast vill göra henne till sin
prästinna.
Utförandet är ej blott godt, utan delvis ut-
märkt. Liksom i »Orfevs» är det äfven här fru
Linden, hvilken som Klytemnestra tager priset.
Hennes framställning af den hängifna och djupt
förkrossade modern var så i vokalt som drama-
tiskt hänseende alldeles förträfflig samt belöna-
des med entusiastiskt bifall. Värdigt vid hen-
nes sida stod hr Lundqvist, hvars Agamemnon
var en i alla afseenden storslagen prestation. Hr
Bratbost hade flere lyckliga pointer, och hr Sö-
derman sjöng som vanligt vårdadt. I titelpar-
tiet hade frkn Thulin en ny debut, och från
denna ingalunda lätta uppgift skilde hon sig på
ett verkligt hedrande sätt. Vår först uttalade
åsikt, att frkn T. är en af senare tidens
mest lofvande debutanter, bekräftades äfven här.
I Artemis’ lilla parti klingade frkn Karlsohns
stämma som vanligt skär och klangfull. Operan,
som denna afton gafs till förmån för k. teatrar-
nes pensionsinrättning, gick på det hela taget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
