Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 14. 3 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1898
bra alltigenom. Särskildt förtjänar orkestern un-
der hr Hennebergs ledning beröm. Bland den
ej särdeles talrika publiken märktes kronprinsen
och prins Carl med uppvaktningar.
K. Dramatiska teatern har gått pä med sin och
allas vår vän »Dardanell» tillsammans med flere
olika förpjäser. Detta ordinariter och om kväl-
larne. Tvänne matinéer ha dock äfven från denna
scen bjudit nyhet och omväxling. På Maria Be-
bådelsedag gåfvo Upsalastudenterna sin förebå-
dade »kulturhistoriska mâtiné» inför en fullsatt,
ytterst distinguerad och intresserad salong.
Efter ett kört inledande föredrag af docenten
V. Lundström om »Den antika teatern» gick ridån
upp för Plautus’ komedi »Pseudolus» (»Storlju-
garen»), af hvilken tre scener gåfvos på det klin-
gande klassiska originalspråket. Hufvudintresset
anknöt sig dock till programmets nästa nummer,
treaktskomedien »Mostellaria» ( »Spöket»),som upp-
fördes i sin helhet i svensk språkdräkt. De van-
liga karaktärerna i den grekiska komedien åter-
funnos ock här. En slösaktig, utsväfvande, ehuru
i grund och botten ofördärfvad son, en intrigant
och illistig slaf, en godtrogen och vidskeplig fa-
der, som efter tre års frånvaro återkommer och
blir lurad af slafven beträffande sonens lefverne,
men slutligen vid upptäckten däraf rasar och vill
straffa slafven till lifvet. Denne flyr dock till
Dionysus altare, och omsider inträder försoning
och allt slutar lyckligt och väl.
Denna komedi af Plautus delar med de öfriga
alstren af hans hand egenskapen af en god och
säker planläggning och en träffande karaktäristik.
Just dessa egenskaper hos Plautus gjorde ock,
att han och den något senare Terentius fingo
tjäna till förebild både för en Molière och en
Holberg. De många bitande kvickheter, som i
»Spöket» förekomma, hade naturligen icke alltid
så lätt att komma till sin rätt i en öfversättning,
men dock gjorde de sig i den verkligt goda tolk-
ning, på hvilken doc. Lundström bjudit, flerstä-
des kraftigt gällande och väckte mycken munter-
het bland publiken.
Spelet sköttes förträffligt af de unga förmå-
gorna. Den mest ansträngande rollen innehades
af den förslagne slafven Tranio, hvilken förtjänar
allt beröm för sitt för en amatör särdeles duk-
tiga och lediga spel. Den gamla pigan Scapha
gjorde ock mycket drastisk effekt Eör öfrigt
var utförandet i sin helhet erkännansvärdt, och
det lifliga bifallet bekräftade tillfullo, att publi-
ken lifligt uppskattade det ovanliga och instruk-
tiva teaternöjet.
I söndags hade Svenska teaterförbundet å
samma scen inbjudit till en première, också den
af ett särskildt intresse. Det gällde nämligen ett
svenskt original af en debuterande författare:
»I lejonets kula» af Frank Truth. Bakom detta
märke, sades det, gömde sig en dam ur societe-
ten, redan förut bekant för sitt lifligt ådagalagda
teaterintresse.
Frank Truths »lejon», som befanns vara en
af damerna afgudad operatenor på sommarsejour
i Marstrand, röjde väl icke i alla drag genialite-
tens konungsliga märke. Fastmer lådde rätt
många nybörjarbrister vid verket. Men »ex ungue
leonem» (om vi nu våga tala latin med Iduns
älskvärda läsarinnor, då vi så nyligen komma
från Plautus’ klassiska teater) — och en »liten
klo» af tydlig dramatisk begåfning stack esom-
oftast fram i debutverket. Det kan nog växa ut
någonting för framtiden af den lejonungen!
Publiken var välvillig och intresserad. Ut-
förandet var också synnerligen vårdadt med så-
dana representanter för hufvudrollerna som fru-
arna Having, Fahlman, Sandell och Sternvall samt
hrr Skånberg och Olsson.
Vasateatorn hade naturligtvis proppfullt hus
på premièren af P. Staaffs med spänd nyfiken-
het motsedda komedi »Det stora förslaget». Det
var ett välgjordt. och i många moment intressant
arbete; det myckna politiserandet torde dock icke
i längden kunna locka den stora publiken — allra
minst damerna. Dock finnes för deras räkning
äfven en portion romantik, skickligt serverad
mellan tidningsledarne och de kungliga riksdags-
propositionerna. Fru Håkansson och fröken Gott-
schalk göra allt för att tillvarataga detta lyriska
element. Den högpolitiska svärdssidan är äfven
förträffligt representerad: excellensen Yerelius
— Gr- Ranft, statsrådet Falck — Byström, skrift-
ställaren Stern — Svennberg, redaktör Lindén —
Eliason — alla göra de sin sak godt.
I tredje akten får man till och med närvara
som åhörare vid ett andra-kammar-plenum. Det
bör väl dock vara någonting för alla de damer,
som aldrig i lifvet komma sig för upp på
I DU N
riksdagsläktaren. Litet »hum» om saken skadar
det dock inte att hafva. Och när man nu kan
få den så bekvämt som från en af Vasäteaterns
parkettfåtöljer...
Stämningen och bifallet på premièren voro
lifliga. Författaren framropades.
I måndags kväll gick så Millöckers »Profkys-
sen» öfver Södra teaterns tiljor. Den befanns
vara en treflig och underhållande operett,
för hvars libretto det skulle vara föga tack-
samt söka redogöra, men om hvilken det må
sägas, att den knappast försummar tillgodo-
göra sig något enda af de traditionella operett-
elementen: förklädda äkta prinsar och oäkta
»prinsar för en dag», bortröfvade prinsessor, in-
trigerande hofmän, nattliga sammansvärjningar,
kabaler och kärlek. Musiken är veritabelt »mil-
löckersk», ej vidare originell, men vimlande af
sångbara och glada melodier. De förnämsta rol-
lerna voro väl företrädda, i synnerhet slogo frö-
ken Lindzén som prinsessan Leonora, fru Berg
som hennes kammarjungfru, den täcka Yreneli,
och hr Ander som den falske prinsen, den fiffige
Sehwarswalderurmakaren Hans Pfeifli, lifligt an.
Den riktige prinsen företräddes af en ung debu-
tant, hr Barklind, med en icke oäfven baryton
och temligen approbabla ansatser äfven i det
dramatiska. För öfrigt böra med erkännande
nämnas fru Forneil och fröken Caspér, hrr R.
Wagner och Warberg i deras icke oväsentliga bi-
roller. Mot körer och ensembler kunde nog rätt-
visa anmärkningar göras — men vi få väl icke
begära allt på en gång, och en /«ßfärdig operett-
première hör i vår goda hufvudstad helt enkelt
icke till traditionerna. Det blir väl bättre »fram
till påska» !
Publiken var lifligt tillfreds, man skrattade,
applåderade och gnolade genast refrängerna un-
der mellanakterna, »Profkyssen» stod visst icke
illa profvet och torde dra en hel serie hus, lika
välbesatta som måndagens.
Symfonikonsert gifves påskdagen å k. operan,
hvarvid programmet upptager Beethovens första
symfoni, Lalos orkestersuite »Namona» och sym-
foni af Sinding. Konserten gifves till förmån
för hofkapellets pensionskassa.
Operasångaren Axel Rundbergs mâtiné gifves,
som förut nämnts, påskdagen kl % 2 e. m. i K.
Musikaliska akademiens stora sal. Biträdande
på denna mâtiné äro : fruarna Östberg o. Almati-
Eundberg, fröknarna Frödin, Petrini o. Kragballe
samt herrar Ödmann, Lundqvist, Morello, Seller-
gren, Lundmark, Söderman, konsertmästaren
Zetterqvist, kungt. kammarmusikus O. Östman
m. fl.
–––- *–––-
►Stilleben.
Novell af Alvilde Prydz.
(Forts.)
Men Dinah och Berntine ville mer än
gärna, ty nu, sedan man blifvit van vid
honom, var det inte så farligt att regeras
af Hans Didrik – –––– kommendera litet
måste man ju nästan ha lof till, när man
kommit så långt som till kapten.
II.
— I trakten, där de bodde, blef man
snart uppmärksam på de fem gamla, pyntade,
alldeles lika svartklädda damerna med deras
precis lika långa sorgflor på ryggen, och
den rödmosige, jovialiske Hans Didrik blef
icke heller obeaktad.
De sågo allesammans ut att ha det rik-
tigt bra, och det hade de naturligtvis, bättre
än de kunde haft ensamma i den lilla sta-
den, som föreföll dem så tom efter faderns
död. Och när systrarna fått sansa sig litet,
tackade de också Hans Didrik, som varit orsa-
ken därtill.
Nu var det så trefligt att få hälsa på hos
hvarandra. När Dinah och Berntine hade nå-
got till middag, som icke var i Hans Didriks
smak, gick han bara upp till de tre yngsta,
111
som gingo under namnet småflickorna och
bodde uppe i »Grottebakken».
Och när Hans Didrik kom så där på
förmiddagen, visste alltid småflickorna, hur
det var fatt, och då skickades genast bud
efter något extra. Hans Didrik hade näm-
ligen snart kommit att stå väl anskrifven
äfven hos småflickorna; det hade icke be-
höfts något långt samlif för att komma un-
derfund med, att under hans barska och
bullrande sätt gömdes den mest medgörliga
godmodighet.
De mest synliga bevisen på denna syster-
kärlek — utom det att,Hans Didrik stän-
digt tilltog i välmåga och slutligen blef en
mycket omfångsrik kapten — voro soffkud-
dar! Hans rum prunkade med de granna-
ste broderade soffkuddar, hvilka hade blott
det enda felet att vara alldeles för många.
Systrarna blefvo också belönade, om än på
ett något oblidare sätt. Men de hade nu
vant sig vid hans manér, och att det var
något, som följde med hans ställning i sam-
hället, blef allt klarare för dem af den om-
ständigheten, att han alltid var värst buller-
sam, när han nyss kommit hem från exer-
cisen eller manövern. Han kunde vara riktigt
dråplig, när han kom hem så där, med
regementsmusiken ännu återljudande i öro-
nen och med de sista dagarnas bataljer i
friskt minne — han kunde fatta humör öf-
ver rakt ingenting, kalla systrarna sina on-
da änglar, taga de silkesbroderade soffkud-
darna och slänga dem i kakelugnsluckan,
hotande med att vilja flytta, om de icke
togo bort allt det krimskrams, hvari de ville
dränka honom ... Och så kunde han, röd
ända upp öfver hjässan, gå upp till små-
flickorna eller, när det varit för galet, på
ett hotell för att ligga där öfver natten,
för att regelbundet nästa morgon komma
hem igen med presenter till en hvar af
systrarna och med den mest änglalika mild-
het ånyo sträcka ut sig i sin gungstol, me-
dan Dinah hämtade hans tofflor och Bern-
tine fick brådtom att söka fram den lätta-
ste af hans med tunga pärlsnören belasta-
de pipor.
Och allt efter som dagarna gingo och de
krigiska minnena blefvo mera aflägsna, in-
lullades Hans Didrik åter så småningom
i de gamla vanorna, med soffor öfverlasta-
de af mjuka kuddar, en lång ostörd mid-
dagslur med middagsdrömmar och kanarie-
fågelskvitter.
— Och år gick efter år . . . till sist så
många, att slutligen ingen tänkte på det i
familjen ofta omdebatterade; om icke Hans
Didrik snart skulle ha sig en hustru.
Systrarna hade med tiden blifvit klena
af sig. Men då de voro så många och den
ena alltid tänkte på den andra, blefvo alla
små krämpor så väl omhuldade, att de al-
drig urartade till någon egentlig sjukdom.
Om kvällarna var man gärna tillsammans,
och de båda hushållen turade om att ha
hvar sin vecka.
Då kunde där uppstå både ifriga och
langvariga dispyter, t. ex. om hvem som
skulle läsa högt.
De andra ville icke, att Dinah skulle
göra det; hennes ögon voro för svaga.
Men Dinah hade icke samvete till att
låta Berntine, så svagt bröst som hon hade,
och att Hans Didrik skulle läsa med sitt
onda i halsen, som han ådragit sig under
senaste rekrytmötet, det kunde ej komma
i fråga — då ville Dinah hellre själf . ..
ty småflickorna kunde det icke alls blifva
i?
r-> **
cö «
tö
:«S »
CO
©
d
Ö
u
a
® i
c
c
I«
(XI
-C 2
» r-3
a ««
c ^
CTj
bo
„ s
cö
*4 *+-»
Cl, sj
;cö Cl
Qh ..
cé .
bO ’
£ &
o
o
O ce
ce rÖ
c
:ce
JD
Ë
TO
u Ti
ce ü
O-, ce
oèe
■ o
s
c4
a
r< m
SJ
fl*
_ O fl
r* T3 cu
&OH
©
fl
u
0
CD
<d SL. -*-*
-H- z: «—
co
cd v*
o. c cd
-O a.
C
cd £ j-
E o
£ o
C/3 II
O
o
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
