Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 10 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 IDUN 1896
Vill ni, att man skall tala väl om er, så gör det icke själf.
B. Pascal.
Af lians konst lia vi dock ännu i dag några
vackra prof, liksom af Lorentz Svensson Sparr-
grens. Den senare lefdc långt in i vårt år-
hundrade och dog 1828, äfvenså den föga yngre
Jakob Axel Grillberg, hvilken afled 1845, men
väl målade föga under sina senare år. Minia-
tyrmålningen var då icke längre på modet.
* *
Nu blomstrar den kanske upp igen. Det
är isynnerhet fröken Fanny Hjelm, som väckt
smaken för detta slags porträttmåleri, och hon
förtjänar att därför uppmärksammas. Alldeles
ensam är hon icke inom konstgrenen, och man
hör talas äfven om en manlig miniatyrist här
i Stockholm, men denne har, så vidt vi veta,
aldrig utställt något, då däremot ett par nu
aflidna fruntimmer ofta visade sina arbeten,
i synnerhet fru Anne Beate af Kléen. Att
Fanny Hjelm nu är den härskande på området
är obestridligt, och hennes väl träffade och
konstnärligt utförda porträtt ses alltid med nöje
på våra utställningar, icke minst på den sena-
ste hos Svenska konstnärernas förening.
Fanny Elisabet Wilhelmina Hjelm föddes i
Lindesberg den 6 november 1858 och visade
redan i sin spädaste barndom mycken håg för
målarekonsten, hvilket bland annat framträdde
i fantasirika kompositioner. Tidigt flyttade hon
med sina föräldrar till Stockholm,- där hon
sattes i Wallinska skolan och fortfarande ådaga-
lade stor förkärlek för teckning och målning.
För att erhålla grundlig undervisning, genom-
gick hon en tvåårig kurs i dåvarande Slöjd-
skolan, och vann, hösten 1877, inträde i konst-
akademiens läroverk.
Arbetet där bedrefs med ifver och flit, kan-
ske med allt för stor ifver i förhållande till
de svaga kroppskrafterna. Fanny Hjelm hade
redan under läroåren i Wallinska skolan ofta
nödgats afbryta studierna för att vårda sin
bräckliga hälsa, och detta vardt äfven ofta
fallet vid undervisningen i konstakademien. Hon
visade ej heller någon bestämd håg i viss rikt-
ning, utan sysselsatte sig lika gärna med land-
skapsmålning som med människofigur, blommor
och djur.
Ännu efter sju års akademistudier fortfor
samma obeslutsamhet i afseende på hvad den
talangfulla unga konstnärinnan skulle välja till
sitt hufvudämne. Småningom började hon dock
att mera själfständigt arbeta på egen hand,
men porträtt i svartkrita och pastell höllo jämna
steg med landskap, ända till dess en lycklig
händelse i början af 1886 öppnade Fanny Hjelms
ögon för hvad som borde vara hennes egentliga
arbetsområde. Hon fick nämligen tillfälle att
kopiera några familjeporträtt i miniatyr. Då
detta lyckades utmärkt bra, var hennes fasta
val också gjordt.
Miniatyrbilder skulle hon målal Och sådana
målade hon ock, den ena efter den andra, allt
jämt fullkomnande sig i konsten. Beställningar
infunno sig allt mera, ty ju flere bilder af
Fanny Hjelms hand man fick se, dess starkare
växte smaken för miniatyrmålningar, och den
kommer nog att fortfarande växa. Det är i
synnerhet våra högre samhällsklasser, som vilja
äga arbeten af denna konstnärinna, och hon är
för närvarande vår förnäma världs målarinna,
kan man säga. Våren 1893 målade hon kron-
prinsessan Viktorias porträtt, hvilket af H. K.
B. öfverlämnades som gåfva till khediven af
Egypten — och hvilket då äfven fanns afbil-
dadt i Idun — så att den svenska konstnär-
innans förmåga nu är känd äfven vid Nilens
stränder.
År 1894 utförde hon ett porträtt af frih.
Johan Nordenfalk, konstakademiens preses, hvil-
ken skänkte bilden till nämnda akademi. Sist-
lidet år målade hon kronprinsparets trenne sö-
ner, och att hennes talangfulla pensel för öfrigt
aldrig hvilar kan man finna af hennes flitiga
deltagande i våra konstutställningar.
Fanny Hjelm har redan ett namn inom kon-
sten, och antagligt är, att det namnet skall
ytterligare vinna i anseende, ty hennes konst-
närskap befinner sig fortfarande i ständig ut-
veckling. Konstälskarne hoppas, att hälsa och
krafter måtte stå henne bi, ty äfven ur ren
fysisk synpunkt är miniatyrmåleriet ingalunda
någon lätt sak. Det kräfver i synnerhet en
stark synförmåga, och för öfrigt tager ett sådant
litet porträtt ofta lika mycken tid och lika
stora krafter i anspråk, som t. ex. en pastell
i naturlig storlek. Man får icke, såsom som-
liga tyvärr för sed hafva, betrakta konsten
kvantitativt.
Under det trägna utöfvandet af sin konst
försummar Fanny Hjelm ej heller uppfyllandet
af de husliga omsorgerna. Hon delar sin tid
mellan måleriet och omvårdnaden af en älskad,
åldrig moder samt gifver ännu ett exempel
till de många vi förut äga på, att kvinnans
verksamhet ingalunda behöfver inskränkas till
hushållsbestyren, men utan de senares åsido-
sättande mycket väl kan utvidgas till äfven
andra områden. Låt oss komma i håg, att
kvinnan, lika väl som mannen, har rätt att
ägna sig åt alla de ärliga och goda värf, hon
förmår utföra.
Claës Lundin.
––––– *–––––-
3 prästgården.
ulie fick såsom barn ej lära sig latin,
ej ens en liten »bonne» ifrån Lausanne hon
hade;
hon tog sin lärdomsgrad vid köksakademin
och sina lagerblad i burk och byttor lade.
Men tiden gick framåt. Snart Kajsa Varg för-
svann
från modets taburett. Och ung Julie med ifver,
som andra flickor fler, sig grep med studier an.
En outsläcklig törst till kunskap henne drifver.
Hon goda anlag fått. Trots dagens stök och tråk
hon sysslade ibland med Roms och Hellas språk.
Bland nål och tråd stack fram i smyg de gam-
les epos,
Virgilius och Homer bredvid Cornelius Nepos.
’Ja, tiden gick framåt. Nu skenade hans spann,
som länge förr stått still. Att sig med bildning
smycka
blef äfven kvinnans rätt. Ett vågspel mången
fann
i detta, och ej minst den öfverkloke man,
som vid den väna fäst sitt hopp om framtidslycka.
Licentiaten Vis sig trodde re’n förstått, ’
att flärd, ett ytligt sken af lärdom blefve blott
här allt, hvartill en dag det nya skulle föra,
och aldrig skulle hans utvalda sällskap göra
med dessa, som i strid med »lag och religion»
predika vidt och bredt om emancipation,
ett ord, som skorrat jämt förskräckligt i hans
öra.
»Den lärda vägen ej ostraffadt I beträdt.
Tron I, att klassiskt damm» — han sade — »klär
de sköna?
När så till sist dör ut de goda mödrars ätt,
hvad högre framgång vill er ärelystnad röna?
En verklig kvinna tyst förblifver vid sin söm,
men är på bokligt vett och konster ej förveten.
Som maka i sitt hus förståndig, huld och öm,
förverkligar hon bäst sitt kall och mannens dröm,
och detta utan hjälp utaf klassiciteten.»
Så ifrade vår vän beständigt med all flit
(som mången gör ibland ännu). Men tiden lider,
han blir familjefar. Och hvar är nu hans nit?
Sin gamla käpphäst ej han längre envist rider.
Hvad stred han mot en gång? — Han måste le
helt godt: —
mot väderkvarnarne, vår nye Don Quixote!
Det är en sommarkväll. På prästgårdstrappan
tronar
vår gamle vän, nu prost. Han makligt om sig
bonar
sin mjuka nattrock, den hans kära »gumma» sytt.
Med stilla’välbehag han stryker sig om kinden
vid sjöskumspipans doft och sus af aftonvinden.
Predikan skrifven är, och mödans timme flytt,
och på hans pannas hvalf som bäst nu strålar
friden.
Ett obehag dock ges, fast gammalt, ständigt nytt,
som sinnets jämnvikt väl kan rubba under tiden
och nödga honom slå ett slag ned åt allén
att riktigt sträcka få på sina styfva ben
och för att efterse, hvad slåttern väl är liden.
Plans pojke, lille Knut, trots landtluft, gymnastik,
blir med hvar dag mer trög vid Rabes grammatik;
han ej »amare» kan. Sitt hufvud prosten rister
och brummar sedan så med tragikomisk min:
»Jag doktor är och prost och artium magister,
och än ett grand latin jag minns från skolans
dar,
men undervisa dig kan ej din käre far.
I tvänne somrar — puh! — med dig jag fåfängt
tråkat.» —•
»Kanhända förbehölls den konsten åt en ann’,»
prostinnan hviskar då i örat på sin man,
där med sin trädgårdskorg helt varm hon stanna
råkat.
Och vördig prosten klokt höll inne sin kritik,
då »mamma» lade till så fint: »ty hufvudsaken
är att hos barnet väcks i tid för kunskap smaken;
ett modershjärta ock har sin pedagogik.
Låt mig försöka på!»
Ochföfver boken sänka
de sina hufvud nu, de båda, mor och son.
Mot bruna lockars svall de gula flätor blänka.
När fadern återkom, han kunde icke från
den taflan draga bort sin blick. Plan måste
skänka
en sann beundrans gärd åt denna glada håg,
åt detta tålamod, hvarmed hon sonen lärde —
hans eget skulle re’n ha dragit sina färde! —
I ögat log en skalk, på pannan allvar låg;
och fast en kvinna svag, hon kunde hvad hon
ville ;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
