Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 10 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
116 ! D U N 1896
»Kära Emmy, livad du ser bedröflig ut!» sade
skrattande en af flickorna Horners vänner, Ma-
ria Gren. »Hvad står du och tänker på?»
»Åh, på just ingenting.»
»Då måtte ingenting vara mörkare än mörkt!
Ack, Emmy lilla, du tror icke att jag förstår
dig, du!»
»Hvad förstår du?»
»Dina tankar!» — Och hon började deklamera
med skämtsam patos:
»Otaliga vågor vandra
På hafvets glänsande ban.
O, vore jag bland de andra
En bölja i ocean, — —
Tänk, hvad du då skulle gunga »någon» stilla
och ljufligt, hän till den nya världens strand!»
Emmy blef mörkröd i ansiktet och sade litet
häftigt: »Vet du, Maria, det där poemet är all-
deles för vackert att skämta med på ett sådant
sätt och för resten» — -—
»Ursäkta, att jag klipper af dig, Emmy, men
nu är det ändtligen vår dans!»
Emmy tog småleende emot den erbjudna ar-
men och böjde litet stelt på hufvudet för Ma-
ria, i det hon gick.
Det var med minen af en segrare, som unge
volontär Horner förde ut sin kusin i danssalen.
Han förstod mer än väl, huru förargade de unga
officerare, hvars namn icke fått rum på Emmys
dansprogram, skulle vara öfver att han, »pojk-
vaskern», haft bättre tur än de. Men Georg
Horner var en praktisk man, som redan för flere
dagar sedan hade »stampat» för denna polka;
han flammade häftigt för sin vackra kusin, se-
dan ett halft år tillbaka, och hela balen skulle
ha varit förlorad, om han ej fått dansa med
henne.
»Hvad var det, som du och fröken Gren stodo
och kucklade om, när jag kom fram till dig?»
frågade han Emmy, så fort de satte sig ned för
att hvila.
»Hvad menas med »kuckla»?»
»Nå, prata då! Hur länge skall du rida på ord,
Emmy?»
»Tills du lär dig att tala ett vårdadt språk, min
bäste herre!»
»Det får du nog vänta på! Men hvarom var
deUsom fröknarna stodo och konverserade? Tyc-
ker" du att det låter bättre?»
»Ja,» svarade Emmy leende, »mycket bättre!
Och för att besvara din första fråga, så talade
vi om — poesi.»
»Nej, du! Försök icke att kugga mig; du såg
ju riktigt arg ut. Men jag skall icke snärja dig
mer. Det var naturligtvis hjärteaffärer, — flic-
kor tala aldrig om annat!»
»livad du är för en vis ung man, Georg,» sade
Emmy litet ironiskt.
»Tackar för komplimangen!» svarade Volon-
tären. »Men det skall jag säga dig, att det är
bra mycket bättre att prata om kärlekshistorier
än om sådant, som den där fröken i gröna kläd-
ningen därborta. Det måtte icke vara många
som vilja dansa med henne, ty Erik kom och
bad att få presentera mig. Nå, jag drog några
hvarf med henne, och se’n, så fort vi satt oss
ned, började hon språka om, hur många bak-
terier man får inandas i en balsal. Har du nå-
gonsin hört någonting så ur-idiotiskt? Jag blef
alldeles matt!»
»Hvad du är för en pratmakare!» sade. Emmy
skrattande.
»Jag! Hvilket kolossalt misstag! Men se, så
den där ingeniören står och stirrar på oss. Kom
nu, så dansa vi ut igen!»
Efter polkan kom en française, och sedan spe-
lades fjärde valsen upp. Emmy kände, hur hon
bleknade, när ingeniör Warin kom fram till henne,
och tankarne brusade i hennes hufvud. Skulle
hennes öde afgöras nu? Skulle han säga något?
När de hade dansat några hvarf, förde han
henne in i salongen igen och började prata om
idel likgiltiga saker.
»Ingeniören skall ju resa till Amerika i mor-
gon?» frågade Emmy slutligen och försökte att
låta så likgiltig som möjligt.
»Ja, — men jag förstår det knappast själf, —
att denna länge närda tanke nu skall blifva verk-
lighet. Det var riktig tur för mig, att herrska-
pets bal var i afton, så jag fick komma hit och
på samma gång får taga afsked af en hel del
gamla bekanta. »
»Huru länge blir ingeniören borta?»
»Det kan jag icke säga, fröken. Det beror på,
hur länge det dröjer, innan jag finner lyckan.»
»Skulle ni då icke kunna finna den här hemma?»
Han såg hastigt, frågande på henne: kunde
det ligga någon dubbelmening i hennes ord? Nej,
hon satt och såg så omedveten och lugn ut, med
hos Eder specerist
nHy n I i Stockholm och de flesta lands-
ö ortsstäder
blicken fästad på solfjädern, som hon öppnade
och slöt, gång efter annan. Han kväfde några
ord, som mot hans vilja höllo på att undslippa
honom, och förde hastigt handen öfver pannan,
som om han ville jaga bort objudna tankar.
»Nej, fröken,» svarade han slutligen, »en fattig,
ung man utan relationer kommer ej långt här
i Sverige på den bana som jag har valt. Men,
hvad nu, tystnar musiken redan! Det var en
alltför kort dans, fröken Emmy, men den skulle
ha ett slut, som allt annat!» Han reste sig upp.
»Nu skall jag be, att få säga er farväl, ty jag
har mycket kvar att packa ännu och måste skynda
hem. Tack för i vinter, tack för allt!»
Emmy hade också rest sig upp och stödde sig
tungt mot stolen.
»Tack, adjö!» mumlade hon. Det kändes, som
om hon skulle kväfvas. Deras blickar möttes,
tårskimrande, sorgsna blickar, — och så var han
borta. Emmy hade velat skrika högt af smärta,
men kunde ej få fram ett Ijud. Hon tyckte, att
allt inom henne frös bort, hu, livad det var
kallt!
— Hvar var hon? — Hvad hade händt? Hon
stirrade förvirrad omkring i rummet; då mötte
hon Maria Grens frågande, litet gäckande blick,
och den kvinnliga stoltheten kom henne till hjälp.
Ingen skulle få ana hvad hon led, — nej, ingen!
Så började hon åter skämta och skratta, ändå
muntrare än förut, utan att ha en aning om
hvad hon sade, eller hvarför hon skrattade.
Skulle då kvällen aldrig taga slut?
Ändtligen gick den sista gästen!
»Godnatt, mamma!»
»Godnatt, kära barn! Hvad du ser trött ut!
Har du sett, om ljusen i salongen äro släckta?»
»Ja, mamma, alla ljus äro släckta,» svarade
Emmy med en underlig betoning och gick stilla
in i sitt rum.
(Forts.)
–––- *–––-
Iduns läkarartiklar.
(Eftertryck förbjudes.)
VIII.
Psykoterapi
eller
behandling af sjukdomar med hypnos
oeh suggestion.
Af Doktor Otto G. Wetterstrand.
(Forts.)
Åtskilliga fall af en så svårbotlig sjukdom
som fallandesot ha blifvit omtalade såsom ku-
rerade efter det häftiga sinnesrörelser inverkat.
Så berättar D:r Sweetser i England historien
om en kvinna af stark kroppskonstitution, som
under fyra år haft mycket våldsamma anfall
af fallandesot, påkommande tre eller fyra gån-
ger i veckan, efter hvilka anfall den arma
sjuka var särdeles medtagen. En mängd olika
medel hade förgäfves blifvit försökt och fallet
ansågs af alla läkare som hopplöst. Efter en
särdeles häftig själsskakning, orsakad af under-
rättelsen om, att den sjukas lilla dotter om-
kommit efter en brandskada, upphörde anfal-
len och komrno aldrig åter. Flore fall af för-
lamning, som uttryckligen omtalas beroende på
föregående slaganfall, berättas ha hastigt blif-
vit botade till följd af sinnesrörelser. Så t.
ex. beskrifver d:r Abercrombie historien om
en kvinna, som under många år varit lam,
men som återfick bruket af sina lemmar, då
hon i förskräckelsen öfver ett utbrytande åsk-
väder gjorde våldsamma försök att undkomma
från sitt rum, där hon blifvit lämnad allena.
Följande berättelse stammar från den sjuke
själf, som författaren mycket noggrant själf
undersökte, och hos hvilken ej kunde upptäckas
ringaste spår af föregående sjukdom. År 1882
träffades patienten, en då 40-årig man af stark
kroppskonstitution och hittills synnerligen god
hälsa, af hjärnblödning med åtföljande lamhet i
högra sidan och förlust af talförmågan. För-
A
° Grafström & C:is I/o pfp
ngrostade -*-
lämningen gick visserligen litet tillbaka, som
ju äfven brukar vara fallet, men patienten var
oförmögen att gå, så att han måste använda
rullstol. Talet var suddigt och han kunde en-
dast med stor svårighet göra sig begriplig för
sin omgifning. På sensommaren 1886 satt
patienten som vanligt i sin rullstol på sin villa-
veranda utanför Hamburg, då ett häftigt åsk-
väder utbröt. Blixtar fräste kors och tvärs i
rymden, plötsligen blef han bländad af ett
starkt lysande sken och förlorade medvetandet.
Då han kom till sans igen, fann han sig ligga
på golfvet, men märkte till sin ytterliga för-
våning och glädje, att han kunde röra de förut
lama lemmarne: han steg upp, kunde gå och
talet hade också återkommit. Själf trodde han,
att det var genom elektricitetens inverkan, som
han blifvit frisk. Ett annat fall af lamhet,
det bekanta, af sir Humphry Davy blott ge-
nom införande af en termometer under tungan
i fjorton dagar botade, är ett bevis på, hvad
en hoppfull väntan förmår uträtta. Fall finnas
också berättade, där vattensot genom riklig
urinering hastigt försvunnit, efter det en häf-
tig sinnesrörelse gått förut. Dock, flere exem-
pel äro onödiga, säkert är, att dylika kurer
kunna förekomma, om do än ej, beroende som
de äro på flere tillstötande omständigheter, så
ofta inträffa. Det var genom analys af dylika
fall Liébeault kom att tänka på naturens ku-
rerande förmåga och gjorde sig detta sakför-
hållande till godo på ett sätt, som nu mera
sätter oss i stånd att helt metodiskt använda
den sjukes egna själskrafter i och för botandet
af hans sjukdom. Dessa själskrafter finnas
där, de ligga blott slumrande och det är sug-
gestionen, som väcker dem till handling.
Hvad är suggestion? En sådan äger rum,
när en föreställning åstadkommer en sådan för-
ändring i vår hjärna, att den i vårt själslif
föranleder oss att tro på denna föreställning
såsom varande sann, d. v. s. hjärnan har an-
tagit den, tror på den med fast tillförsikt och
handlar efter den. Genom suggestionen kunna
föreställningar väckas, som förut varit främ-
mande. De föreställningar, som genom upp-
fostran eller genom erfarenhet ha fixerats i
hjärnan, och som utgöra materialet för hela
förståndsverksamheten, kunna genom ett in-
grepp utifrån brytas sönder eller däraf kunna
smidas nya kedjor. Men icke alla suggestioner
uppnå sitt mål, många stranda på ett mot-
stånd, och vi tala då om en misslyckad sugges-
tion. På det att en suggererad föreställning
må komma till verksamhet, är det icke blott
nödigt, att den inkommer i hjärnan, utan också
att den där upptages, accepteras, bearbetas.
Liébeaults lärjunge Bernheim har klart be-
lyst dessa förhållanden och påpekat, att en
suggestion kan verka i två riktningar, antingen
på hjärnan så, att utifrån kommande föreställ-
ningar antagas och fixeras eller ock så, att
föreställningar omsättas i förnimmelser, bil-
der eller rörelser eller dylika förhandenvarande
upphäfvas. I förra fallet säges suggestionen
verka centripetalt, i senare centrifugalt. Denna
af Bernheim så formulerade psykologiska lag
kan bäst belysas genom några exempel, häm-
tade från det alldagliga lifvet Såsom exempel
på, huru en föreställning omsättes i en för-
nimmelse, kan det sakförhållandet anföras, att
mänga människor erfara en kläda i huden, så
snart detta ord nämnes. Denna suggererade för-
nimmelse kan till och med omsättas i hand-
ling, så att en verklig rörelse med handen ut-
föres för att stilla klädan. De helt ofrivilliga
rörelser, som utföras med läpparne, tungan etc.
för att frambringa ljuden ochhvarvid blott
tanken, som utlöser dessa rörelser, faller inom
Endast i förseglade paket.
I Hushållskaffe à 1,25pr paket à V2 kg.
I Fint kaffe.....à 1,50 » »
* • Finaste kaffe à 2,— » »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
