Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 10 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
118 IDUN 1896
git sig, beviljar en fem à tio minuters respite,
men så snart kvarten är inne, anse vi
ej, att man bör tveka, utan servera midda-
gen. Att längre framskjuta den vore en
ohöflighet mot de öfriga gästerna — de icke
punktliga åter äro förtjänta af en liten läxa.
Naturligtvis måste någon hänsyn tagas till
hvem den dröjande är. Man bör enligt vår
mening ej låta de öfriga inbjudna vänta
ens fem minuter på en ung man eller en
nära anhörig, hvars dröjsmål ej skulle ses
med blida ögon; medan åter en stunds vän-
tan på en äldre, vördnadsvärd person, hvil-
ken man visste oförmögen att begå en ohöf-
lighet eller bryta mot lagarne för det kor-
rekta, näppeligen skulle väcka någon känsla
af otålighet hos sällskapet och gärna må
tillåtas.
En liten erinran må här få sin plats.
Värdinnan bör aldrig vid en bjudning, som
ej helt och hållet äger förtrolighetens karak-
ter, skynda ut i tamburen att välkomna
sina gäster, enär dessa i regel föredraga att
före inträdet i obemärkthet få ordna sintoi-
lett. Skulle emellertid det undantagsfallet
inträffa, att en kunglig person gjorde ditt
hus den höga äran, ihågkom då, att man
nedanför trappan mottager en sådan gäst.
När matsalsdörrarna slås upp och be-
tjänten tillkännagifver att det är serveradt,
bjuda herrarne damerna armen, och man
går ut till bordet i följande ordning:
Värden först med den genom sin ålder
eller samhällsställning förnämsta bland da-
merna; därpå följa de andra paren utan
rangordning, hvarvid likväl iakttages, att de
yngre träda åt sidan och låta de äldre pas-
sera före; värdinnan sist med den herre,
man vill visa största hedern, och hvilken
hon själf nalkas och låter förstå, att hon
väntar att af honom blifva utförd till bordet.
Smörgåsbrickan bjudes omkring inne i
salongen, och man slår sig genast ned vid
bordet.
Innan vi bjuda andra att sitta ned vid
vårt bord, är det naturligtvis af vikt, att vi
själfva förstå äta på ett fint och behagligt
sätt. Under ätandet visa vi oss från vår
mest prosaiska, för att icke säga djuriska
sida, hvarför det bör oss angeläget vara ned-
lägga all möjlig omsorg på denna materi-
ella funktion. Huru lätt kunna vi ej eljes
påverka våra bordsgrannar på ett allt annat
än angenämt vis! Säkert torde en hvar
lagt märke till, att den ene fullgör denna
förrättning skickligare, den andre mindre
skickligt, ja, på få saker skiljer man så
tydligt den uppfostrade människan från den
ouppfostrade som på hennes sätt att äta.
Eedan hos barnet inplantas det i det bil-
dade hemmet, att det vid bordet måste
undvika alla häftiga, klumpiga rörelser, på
det att glasen ej må blifva kullslagna och
duken nedfläckad, att det ej skall smacka
med läpparna eller sluka maten; ej sänka
munnen ned till tallriken, utan lyfta armen
till munnen o. s. v. Emellertid må den,
som verkligen kan äta, också tillåta sig en
och annan frihet. Så t. ex. berättas det,
att drottning Victoria, härskarinnan öfver
etikettens land, tager kycklingsbenet mellan
fingrarna och afgnager köttet därpå. Kan
det blott ske med grace, må gärna de tio
af moder natur själf gifna verktygen för
födans inmundigande någon gång användas.
Tölpen förråder sin origine genom att klum-
pigt gräfva med sockertången i skrinet,
medan den verserade damen helt lätt tager
sockerbiten med fingrarna.
Bland fruntimmer tyckes den uppfattnin-
gen vara ganska gängse, att man genom
att visa intresse för hvad man äter skulle
ådagalägga brist på belefvenhet. Gent emot
en dylik uppfattning tillåta vi oss från d:r
Hagdahl citera nedanstående :
»Sedan Byron offentligen uttalat sin för-
kastelsedom öfver damernas närvaro vid
större måltider och själfve Goethe i sin
’Wilhelm Meister’ äfven uttryckt sitt ogil-
lande öfver anblicken af ätande damer, så
föreställer sig månget fruntimmer det vara
prof på god ton att visa en fullkomlig lik-
giltighet för allt hvad de förtära; men den-
na fördom har nu på ett talangfullt sätt
bekämpats,» — syftar på en middagsskil-
dring af lady Morgan — »och Brillat-Sava-
rin säger äfven på sitt behagligt skämt-
samma språk, fullt af sanningar: Gurman-
disen är på intet sätt opassande för frun-
timmer; den öfverensstämmer med deras
späda kroppsbyggnad och är en ersättning
för de nöjen, som de nödgas afsäga sig och
för de olägenheter, till hvilka de tyckas vara
dömda af naturen. Intet kan skänka en
åskådare mera nöje än att se en täck kvinn-
lig gurmet under vapen : hennes servet är
lagd med omsorg, den ena af hennes hän-
der hvilar på bordet, den andra för till mun-
nen små smakfullt skurna bitar eller en
rapphönsvinge, på hvilken köttet måste af-
gnagas; hennes ögon tindra, hennes läppar
glänsa, hennes samtal är angenämt, alla
hennes rörelser fulla af behag; hon bort-
lägger icke denna fläkt af koketteri, som
kvinnorna veta att inlägga i allt. Med så
många fördelar på sin sida är hon omot-
ståndlig, och censorn Cato själf skulle låtit
beveka sig.»
I fråga om användandet af knif och gaf-
fel strida det engelska och franska bruket
om väldet. Det förstnämnda består, som
bekant, däri, att knifven. aldrig lämnas ur
högra handen, att köttet skäres i den mån
man äter, och att maten föres till munnen
med gaffeln, som hålles i den vänstra; det
senare däri, att köttet först skäres helt och
hållet, att man därpå bortlägger knifven
och fattar gaffeln med högra handen och en
brödbit i den vänstra. Båda sätten äro
bra, och man använder efter behag det man
är van vid.
Men vi återvända efter denna lilla afvi-
kelse till festmiddagen och till våra amfi-
tryoners plikter.
Sedan soppan ätits och vinet blifvit serve-
radt, fatta värd och värdinna sina glas och
dricka sina gäster till, hvarvid värden yttrar
några välkomstord. Nu börjar feststämnin-
gen erfaras, tungans band lossas, konver-
sationen flödar. Godt humör och god vilja
tillhör det hvar och en att till bordet medföra.
»Sorgsna minnen,
Tankens plågohär,
Denna sälla stund försvinnen!
Den för glädjen är.»
Värd och värdinna dricka sedan under
middagens lopp med hvar och en särskildt
af sina gäster — för en gäst åter att »trycka»
en af värdfolket lär enligt gammal svensk
sed kosta sju glas —; vid champagnen
hålles festtalet, och är ordet sedan fritt. Vid
sista glaset föreslår den äldste eller mest
framskjutne bland herrarne värdfolkets skål
jämte det att han å sina och öfrigas väg-
nar tackar för välfägnaden.
Det gamla bruket att vid bordet upp-
stämma en liten visa tyckes nu mera vara
alldeles bortglömdt. Men denna plägsed
kunde gärna upplifvas. Vi börja tvinga in
oss i allt för strama former. Litet omväx-
ling skulle ej skada. Säkert skulle det äf-
ven på »sena tiders barn» verka ganska
stämningsfullt att under en paus i serve-
ringen höra en kvartett uppstämma någon
af de vackra Bellmanssångerna såsom t. ex.
»Hvila vid denna källa», eller helt upp-
friskande, om alla med röst helt enkelt in-
stämde i en unisont sjungen bordvisa. Att
sången i ett bildadt lag skulle urarta till
skrål och dryckesvisor, kan ju ej förut-
sättas.
När värd och värdinna se att alla slutat,
utbyta de en blick af samförstånd och resa
sig samtidigt, hvarmed tecknet är gifvet att
återvända in i salongen. Naturligtvis välja
de noga ögonblicket att bryta upp, så att
ej ett samtal eller en rolig historia afbrytes.
Herrarne taga damernas stolar och skjuta
in dem under bordet jämte sina egna, så
att trängsel ej må uppstå, hvarpå middags-
sällskapet tågar in parvis i salongen i sam-
ma ordning, som följdes vid utgången till
bordet.
–––- *–––-
Ur notisboken.
Stockholms internationella lärarinne-
hem. Föreningen för detta beaktansvärda hem
hade häromdagen årsmöte i hemmets lokal, Kungs-
gatan 26. Af årsberättelsen framgår, att hemmet,
som att börja med bestod af 6 rum, jungfrukam-
mare och kök, under året måst utvidgas med en
våning på 7 rum och kök, däraf 10 äro upplåtna
åt inackorderingar. Hemmet har för närvarande
16 sådana, men kan mottaga in alles 18 pensio-
närer. I hemmet ha under året 78 pensionärer
varit intagna, nämligen 55 svenskor, 2 norskor,
2 finskor, 5 danskor, 9 schweiziskor, 3 tyskor,
1 engelska och 1 polska. Föreningsmedlemmar-
nes antal är 348.
Hemmets lokaler äro mycket trefliga och in-
bjudande, priset för hel inackordering 45 kr. pr
månad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
