Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 15. 10 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1896
IDUN
sekvens, utgifvaren allt fortfarande ådagalägger
vid målets fullföljande, borga för, att den nu
närmast förestående femtiohäftesperioden kom-
mer att utgöra ännu ett steg framåt i tidskrif-
tens såväl inre som yttre utveckling. Vi till-
önska den därtill hjärtligen all framgång I
Svenska turistföreningens årsskrift för 1896 är
nu utkommen och utgör ett glädjande vittnes-
börd öfver det framgångsrika och energiska
sätt, pa hvilket den lifskraftiga föreningen om-
händerhar sin fosterländska uppgift. Med sitt
femtiotal vyer, som dock kunnat vara bättre
tryckta, från olika delar af vårt land och
med sina lockande skildringar från reselif i
norr och söder, i bygd och obygd, utgör den
präktiga volymen ej blott en prydnad för kam-
marsittarens bokhylla, utan, hvad mera är, den
bästa eggel.se till att draga ut med rensel och
staf och själf lära känna sitt land. Och att
Svenska turistföreningen och dess syften vunnit
anslutning äfven bland våra lefnadsfriska unga
damer, därom vittna i det nu föreliggande häftet
exempelvis fröknarna Cleves och Paijkulls fängs-
lande vandringsminnen från Lule lappmark eller
doktor Ellen Fries’ teckning af den lilla staden
Strängnäs’ kulturhistoriska minnesmärken.
–––––-*–––––-
Teater och musik.
Konserter.
Påskhelgen har som vanligt haft att bjuda på
en hel del musiktillställningar, mer eller mindre
märkliga. Vi hålla oss uteslutande till de förra
och omnämna dem här helt kort i tidsföljd.
Hrr Franz Nerudas och Salomon Smiths konsert
blef naturligtvis till en enda stor triumf för de
båda eminenta och populära artisterna. En full-
talig publik och en smittande stämning af hjärt-
lig, otvungen hyllning1 Allra främst bland de
vokala prestationerna sätta vi hr Smiths breda,
mäktigt stilrena oeh imponerande föredrag af
Beethovens härliga Gellert-Lieder, men äfven i
de operasaker och romanser, som programmet
upptog, gaf han denna afton det bästa af sin
gedigna konst. Professor Neruda tog oss också
alla med, redan med första dragen af sin stråke
i Bruchs välkända adagio öfver hebreiska melo-
dier. Och han höll oss orubbligt fast, hela af-
tonen, vare sig det gällde hans egna slaviskt
färgmättade kompositioner, romansen i e-dur och
serenaden, Moszkowskis eller Saint-Saëns’ eleganta
modernitet eller Poppers förtjusande virtuoslek
»Papillon». Grefvinnan Taube fick man beklag-
ligtvis försaka, men fru Edling gaf vacker ersätt-
ning, och ingen hade väl heller denna afton nå-
gon tanke på hvad som icke bjöds för allt det
fullgoda, som ymnigt gafs.
Par Brikolls konsert kan väl ej räknas till de
egentliga påskkonserterna, men måste här in-
rymmas, enär den gått af stapeln efter sedan
Iduns förra nummer presslades, nämligen ons-
dagen den 1 dennes. Programmet bjöd som van-
ligt på förträffliga Bellmanskörer äfvensom andra
körer, bland dem Reissigers populära »Olav
Trygvason». Därjämte fick man tillfälle att i
ett par solonummer göra bekantskap med en ny
och ganska sympatisk tenor, nämligen kantorn
i judiska synagogan härstädes W. Klein. Solo-
nummer utfördes för öfrigt af hr W. Borph, känd
från fiere föregående konserter. Programmets
hufvud- och slutnummer utgjordes emellertid af
»Der Barde», ballad för solo, kör och orkester
af dir. E. Åkerberg, en dramatisk och målande
komposition, väl instrumenterad, och som gjorde
sin upphofsman all heder. Utförandet häraf län-
der brikollisternas skicklige anförare, komposi-
tören själf, såväl som kören och sällskapets or-
kester till berömmelse. Solopartiet tolkades äfven
här förtjänstfullt af hr Klein. Sällskapets orke-
ster utförde dessutom Jubeluvertyr af Weber och
suite_ I ur »Peer Gynt». Det hela leddes för-
träffligt af dir. Åkerberg och väckte rättvist bi-
fall hos den fullsatta salongen.
Alma Fohströms konsert ägde rum torsdagen
den 2 dennes inför en publik, som kunde hafva
varit mera fulltalig. De, som kommit tillstädes,
tingo emellertid tillfälle stifta bekantskap med en
af kontinentens mest framstående sångdivor, hvad
beträffar strupfärdighet, jämnhet i stämman och
denna senares höjd. Ett mera briljant utföran-
de än det, som kom de båda sångerna »Si j’étais
l’oiseau léger» och »Air du Mysoli» till del, torde
näppeligen kunna tänkas. En stundom märkbar
brist i intonationens renhet torde få tillskrifvas
någon tillfällig indisposition. Programmet var
för öfrigt sammansatt så, att man mera fick in-
tryck af att hafva den öfverlägsna virtuosen
framför sig än den framstående konstnärinnan
i högre bemärkelse. Synnerligen intressant
skulle det .varit, om man fått höra fru F. från
scenen, där honi är vara särdeles förträfflig.
Att bekantskapen emellertid var väl förtjänt att
göras, därom vittnade påtagligen det lifliga bi-
fallet från den intresserade publiken.
Langfredagskonserten i Östermalms kyrka med
Haydns odödliga oratorium »Skapelsen» hade
som vanligt samlat fullt hus under de höga tem-
pelhvalfven. Äfven aftonen förut på generalre-
pitionen var kyrkan till sista plats upptagen af
andäktigt lyssnande åhörare. Solister voro i år
hrr Bratbost och Strandberg i Uriels parti, hr
Salomon Smith i Rafaels, hr Söderman i Adams,
fru Edling i Gabriels (2:dra afd.) och Evas samt
fröken Thulin i Gabriels _(l:sta afd.). Alla dessa,
särskildt hr Smith, förtjäna liksom kören och
orkestern det fullaste erkännande.
Herr Axel Rundbergs mâtiné i Musikaliska aka-
demiens stora sal på påskdagen gestaltade sig
äfven i år för den fulltaliga och lifligt tacksam-
ma publiken till ett stycke musikaliskt evéné-
ment genom. de deltagande artisternas talrikhet
och popularitet, genom de framförda numrens
nyhet och omväxling. Bland de nummer, som
mest anslogo, anteckna vi främst hr Lundqvists
charmanta föredrag af ett par nya, vackra sån-
ger af Peterson-Berger : Hemlängtan och Serenad,
af hvilka den senare, efter envist bifall, måste
bisseras ; vidare hrr Ödmanns och Södermans stora
duo ur Bizets »Pärlfiskarne» — också en nyhet
för vår musikpublik — fröken Petrinis koloratur-
glänsande »Il pensieroso» af Handel och hr Mo-
rellos recitativ och aria ur »Judinnan». Samtliga
de uppträdande fingo för öfrigt sin andel af bi-
fallet, fru Almati-Rundberg, fröknarna Frödin och
Kragballe i rikt mått. Fru Östberg hade fått
sjukdomsförhinder, men fru Ellen Hartman var
just den rätta att trösta oss däröfver med sin
intagande lilla saga af Andersen — en ej oväl-
kommen omväxling bland den myckna musiken.
K. operans fjärde symfonikonsert kommer sist
i ordningen af konserterna, men torde till vär-
det fa sättas bland de främsta. Programmet var
särdeles intressant; det upptog ej mindre än
tvänne nyheter. Som inledningsnummer och re-
presentant för den äldre klassiska musiken stod
Beethovens symfoni n:r 1, många gånger utförd
härstädes och alltid emottagen med lifligt bifall.
Ännu en symfoni stod på programmet och det
en af nyaste datum, nämligen Chr. Sindings sym-
foni för stor orkester, op. 21, d-moll. Kraftig
och storslagen till sin byggnad samt full af in-
spiration och originalitet, torde denna symfoni
dock ej kunna varda i egentlig mening populär.
Därtill förefaller den nog väl tung. Att den
emellertid är ett synnerligen aktningsbjudande
verk, kan ej förnekas. Som mellannummer å
programmet hade uppsatts »Namouna», suite för
orkester af den aflidne franske kompositören Ed-
uard Lalo. Det hela verkar mera som ett balett-
divertissement, något som det ock egentligen lär
vara. Det är i alla fall af god verkan genom
sin föi’träffliga, ja rent af raffinerade instrumen-
tering. Konserten leddes med vanlig skicklig-
het af förste kapellmästaren C. Nordqvist, hvil-
ken jämte hofkapellet fick mottaga den nästan
fulltaliga publikens lifliga och välförtjänta bifall.
Hrr Tor Aulin och Vilhelm Stenhammar för-
bereda en intressamt konsert till tisdagen den
5 maj,^ vid hvilken endast kompositioner af vår
framstående tonsättare Emil Sjögren komma att
utföras.
Herr Emil Hillbergs föreställning på Kongl.
Operan af Calderons poesimättade drama »Lifvet
en dröm» hade fulltaligt församlat den publik,
som med förtjusning omfattar de sällsvnta till-
fällen, hvilka nutilldags bjudas, att njuta af
verkligt stor och klassisk konst. Det var också
närmast en stämning, vi kunna säga af andakt,
som hvilade öfver salongen, när ridån gick upp
för den spanske skaldens högstämda riddarsaga,
hvars symboliska innebörd Atterbom i korthet
sammanfattat i dessa ord:
»Allt jordlif är en dröm; må kring oss finnas
All lyckas glans — vi få det dock ej glömma.
Bäst är därför så rent och skönt att drömma,
Att när vi vakna, gladt vi drömmen minnas.»
Hufvudrollen, prins Sigismund, utfördes af hr
Hillberg med lyrisk glöd och kraft och i den
rätta stora stilen samt verkade också högst im-
119
ponerande. Litet mera illusion af ungdomlighet
kunde man dock kanske ha önskat öfver gestal-
ten, särskildt borde detta ha åstadkommits i ma-
skeringen. Publikens lifligaste hyllning beledsa-
gade prestationen. Bland öfriga rollinnehafvare
framhålla vi främst fru Fahlman, hvars Rosaura
var af ypperlig verkan. Fru Honing (Estella), hr
Skanberg (Astolf), hr Örtengren (kungen), hr En-
gelbrecht (Clotaldo) och hr Nyblom (Clarin) för-
tjäna äfven samtliga sitt erkännande. Det vore
att önska att dramat nu införlifvades med Dra-
matiska teaterns ordinarie spellista.
Vasateatern har upptagit Gunnar Heibergs
bekanta skadespel »Kung Midas», för stock-
holmspubliken tidigast i minne sedan den ut-
märkta danska skådespelerskan fru Hennings
under sitt gästspel å Dramatiska teatern för
några . år sedan utförde Anna Hjelm. De
framstående artister, som nu å Vasateatern upp-
bära ett par af hufvudrollerna, ha ock redan ti-
digare i dessa framträdt för hufvudstadens pu-
blik, då Lindbergska sällskapet i maj 1893 här
gaf »Kung Midas» med fru Håkanson som Anna
och hr Svennberg som Gerhard Hjelm. Deras
gripande tolkning af dessa intressanta karaktä-
rer, af hvilken Idun redan då lämnade en ut-
förlig skildring (se Julia Håkansons biografi och
teaterafdelningen i n:r 20, 1893), skall helt visst
ej ^heller nu förfela sin verkan och gifva teatern
många goda hus.
Af de öfriga förnämligare rollerna utför nu
hr Lave’n Finn Plais och når därvid med sina
egendomligt stillfärdiga medel en mycket sym-
patisk verkan. Däremot måste hr G. Ranfts Jo-
hannes- Ramseth betecknas som föga lyckad, syn-
nerligast vid minnet af hvad Aug. Lindberg här
presterade — en af sina allra bästa moderna ka-
raktärer. En slik primitiv kolportörsfigur som
den, hr Ranft gaf oss, har förf. helt visst icke
afsett med »sanningssägaren», trots all dennes
själfgodhet och falska patos. Litet mera glans
och förfining måste man vänta öfver den inan,
som — utom sig själf — duperar en så stor del
af äfven de högt bildade i sin omgifning.
–––- *–––-
Stilleben.
Novell af Alvilde Prydz.
(Forts.)
Men då hade Berntine tagit ordet från
dem —- Berntine hade alltid varit van att
föra ordet, och dessutom gjorde hennes
ovanligt djupa stämma ett visst intryck -—
och kaptenen måste, oaktadt han utan tvif-
vel varit den, som i denna fråga gjort de
mest praktiska inläggen, svälja harmen öf-
ver att köpmannen i det afgörande ögon-
blicket vände sig till Berntine med sitt
oförskämda: »Ja, nu få vi höra, hvad kom-
mendanten säger.»
Med ett otåligt ryck i sin styfva uniforms-
krage hade kaptenen gått sin väg och se-
dan varit riktigt tyckmycken en stund vid
kvällsbordet.
Emellertid kommo småflickorna i väg, om
än utan något eldfast skåp.
Men hvad det ville säga att komma så
där ut i världen, det hade de därhemma-
ingen klar föreställning om.
Något synnerligt besked därom fingo’ de
ej heller genom brefven; småflickorna voro
ovana vid att skrifva bref — det var också
alldeles för mycket att skrifva om — så man
kunde väl icke vänta sig det stort annor-
lunda än det blef.
Men att de funno sig väl i sina vidlyf-
tiga förhållanden, visade sig tydligt af den
omständigheten, att de efter vintern i Stock-
holm drogo vidare söderut, lockade af en
tillfälligtvis anträffad afkomling till tanten.
Det var ungdomsdårskapen, som nu först
kom till utbrott, menade Hans Didrik, ty
allt måste ändock ha sin tid.
Först i maj, eftet 1Va års bortavaro, vän-
tades de tillbaka, och nu gladde sig de tre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
