Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 17 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
124 IDUN 1896
»Det är ju fröken Agnes — förlåt, fru By-
man?»
»Ja, hon och ingen annan,» svarade Agnes
gladt. »Och det är verkligen ingeniör Warin,
som jag ser framför mig?»
Han böjde småleende på hufvudet och satte
sig bredvid henne.
»Det var då lika kärt som oväntadt, att vi
skulle sammanträffa.» Hans röst var mjuk och
behaglig, och ansiktets stränga uttryck var nu
nästan försvunnet, då han såg på den täcka unga
frun. Det hade nog blifvit en och annan rynka
på hennes panna, sedan han såg henne sist, och
hyn var ej så fraîche som förr, men ögonen, de
klara, gråblå ögonen, de voro sig lika och på-
minde honom så mycket om ett par andra–––
»Ja,» sade fru Byman lifligt, »det är så ovän-
tadt att möta en person, som man nästan upp-
hört att räkna bland de lefvandes antal! Men
hvart skall ni fara?»
»Jo, min bror, artisten, ligger ute vid Lindö
och målar, och nu skall jag dit ut för att hålla
honom sällskap några dagar. Vi ha icke träffats
på åtta år.»
»Är det verkligen så längesedan ingeniören
reste! Nå, hur har ni haft det under denna tid?»
»Ah jo, mina öden ha växlat. Jag reste här-
ifrån direkte till Argentina, och kom dit under
ytterst oroliga och ogynnsamma politiska förhål-
landen, l’évolution på revolution; allt arbete var
nedlagdt, och omöjligt att få någon plats. För
att kunna komma därifrån tog jag till slut hyra
som simpel matros på ett segelfartyg, destine-
radt till Newyork. Sedan jag kom dit, har jag
försökt .mig på litet af hvarje, men under de
två sista åren har jag haft en mycket bra plats
på en ritbyrå, och den hoppas jag få behålla.»
»Ni ämnar således återvända?»
»Ja, naturligtvis! Här är ju intet som kvar-
håller mig numera.»
Det låg ett sorgset tonfall i hans röst, som
kom fru Byman att se på honom forskande —
visste han, eller visste han det icke?
Ingeniören satt tyst och stirrade frånvarande
ut öfver vattnet, så vände han sig hastigt mot
Agnes igen och sade:
»Men här ha vi nu suttit och talat endast om
mig, och bättre kunna vi då använda den stund
som vi äro tillsammans. Var nu god och be-
rätta litet om er själf. Hur långt har er man
hunnit i graderna?»
»Icke längre än till kapten,» svarade Agnes
småleende, »men han blir väl mer med tiden,
hoppas jag!»
De sutto tysta en stund; bägges tankar rörde
sig kring samma ämne, men — det var så svårt
att börja tala därom. Slutligen sade Agnes, med
en viss ansträngning att låta obesvärad:
»Erik är chef på en kanonbåt i sommar, och
barnen och jag bo på ett ställe som heter Veda,
där vi dela en villa med min syster och svåger.
Ni vet väl att — — Emmy är — •— gift?»
»Ja,» svarade han kort. »Min bror har skic-
kat mig svenska tidningar några gånger, och i
en af dem såg jag giftermålsannonsen.»
Åter sutto de tysta, Agnes bläddrade i sin
bok, och ingeniören blickade tankfullt på den
glittrande vattenytan.
»Vet ni, ingeniör Warin,» började Agnes sakta,
»jag trodde så säkert en gång, att — att Emmy
skulle blifva er hustru.»
Han spratt till. »Ja,» sade han slutligen, »det
var också min käraste dröm, och för att kunna
förverkliga den reste jag utomlands i hopp om
framgång och en tryggad ställning. Men — när
jag fick det — då var hon en annans hustru.«
»Älskade ni henne verkligen! Men hvarför
sade ni då icke ett enda ord till henne därom,
innan ni for?»
»Hvad skulle jag säga, fattig som jag var och
med en oviss framtid? Hur kan ni tänka, att
jag då skulle vilja binda en kvinnas öde vid
mitt! Nej, så mycket hederskänsla hade jag
ändå!»
Agnes vände sig häftigt emot honom.
»Ah! jag blir utom mig, när jag hör sådant!
Hederskänsla! Tror ni då, att en kvinna låter
binda sig, om hon icke själf vill? Skall en man
icke ha så mycket förtroende till den kvinna
han älskar, att han kan fråga henne: vill du
vänta på mig? Emmy var ej ett barn, hon var
en tänkande, allvarlig flicka, som hade vetat,
hvilket löfte hon gaf, och — hon skulle ha vän-
tat på er hela lifvet, om så hade fordrats!»
> Hela lifvet säger ni, fru Byman, och fyra år
efter min afresa var hon gift »
Agnes såg strängt på honom, innan hon sva-
rade :
»Om ni hade sett, hvad Emmy led under dessa
år af ångestfull oro och väntan, vore kanske er
ton litet mindre ironisk nu. Men jag vet, att
bon älskade er och trodde sig älskad tillbaka;
så reste ni plötsligt, utan att säga ett enda ord,
som hon kunde trösta till. Hvad hon längtade,
hvad hon väntade, min arma lilla syster! Så
gingo åren, jag blef gift, föräldrarne föllo ifrån,
och Emmy stod ensam i världen, med ganska
litet att lefva af. Hon vistades då i mitt hem
och sammanträffade där med docenten Jung, en
god vän till min man. Det dröjde ej länge, förr-
än Gunnar Jung friade, men det var först efter
en lång betänketid, som Emmy samtyckte till
att blifva hans hustru.»
Ingeniören satt med nedböjdt hufvud.
»Är hon lycklig?» frågade han hviskande.
»Lycklig i sitt äktenskap, menar ni. Ja, det
råder ett mycket godt förhållande mellan Emmy
och hennes man, och förra året fingo de .en liten
dotter, som naturligtvis är deras största glädje.
Men, vi äro ju strax vid Veda, och då måste
jag gå och ordna mina saker.»
Hon försvann, och ingeniören satt ensam kvar,
djupt försjunken i tankar. Gamla sår hade rif-
vits upp med förnyad sveda. Var det möjligt,
att tvänne människors hela lefnadslycka kunde
bero på några ord? Var det någon högre vilja
som styrde, eller berodde allt af en slump ? Den
sista tanken förskräckte honom; nej, så kunde
det icke vara; felet var uteslutande hans eget.
Det som han nyss, liksom för åtta år sedan, kal-
lat för hederskänsla, var ej det egentligen en
missriktad stolthet, ett falskt högmod — — —
»Farväl, ingeniör Warin!» sade fru Byman
brådskande. »Tack för denna stunds samvaro !
Det var både roligt och vemodigt att träffa er
igen. Men, nu ber jag så innerligt om en sak
— visa er icke, medan båten ligger vid Veda
brygga, ty Emmy är nog därnere. Stör icke
hennes lugn, hon har fått lida tillräckligt. Gå
undan, lofva det!»
Ett halfkväfdt »ja» var allt hvad Agnes fick
till svar, och så skyndade hon bort. Ingeniören
gick upp i storhytten, där han ställde sig så, att
han hade god utsikt, utan att själf gärna kunna
synas. Se henne måste han!
Det var mycket folk på bryggan, och när Lindö
lade till, blef där lif och rörelse, skratt och prat.
Docenten Jung och hans fru hade svårt att hålla
styr på de båda små gossarne Byman, som nöd-
vändigt ville springa ombord för att hälsa på
»mamma», och när hon slutligen kom i land, ru-
sade de fram till henne under högljudda glädje-
rop. Så lade båten ut, och hvar och en drog
sig hem till sitt.
De båda systrarna gingo tillsammans upp för
höjden, där "deras villa var belägen, och när de
hade hunnit halfvägs, stannade Agnes, lade sin
arm om systerns lif och fvang henne med mildt
våld att vända sig om. Det var en härlig utsikt
däruppe! Sjön låg klar ocli spegelblänk i den
stilla sommarkvällen, den nedgående solen ka-
stade sina sista strålar öfver holmarne och skä-
ren, och långt därute syntes Lindö som en liten
hvit prick, så svängde den om en udde och för-
svann. Alla Agnes’ tankar voro upptagna af ho-
nom, som båten förde med sig, längre och längre
bort. Hon tryckte Emmy tätt intill sig och
kysste henne ; det var liksom om hon ville fram-
föra en hälsning — en hälsning utan ord.
Till Iduns julnummer
önska vi en kortare, treflig och underhållande jul-
skiss, naturligtvis original, pä tre, högst J’gra
vanliga Idunsspulter. Den bör alltså behandla ett
motiv, som står i samband med den stora, oss
alla så kära högtiden, och, så vidt möjligt, gifva
en innerlig, varm stämning af svensk julglädje
och svenskjultrefnad. Vi inbjuda därför en hvar,
som till aféentyrs idkar pennans idrott, att lä/la
om
det pris af 50 kronor,
sorn vi utf&sta för den bästa julskiss, hvilken
till oss insändts senast den 20 instundande maj.
På hvarje bref bör tecknas: uTill Iduns julskiss-
täfling», och måste författarens fullständiga namn
och adress åtfölja i särskildförseglad namnsedel,
hvilken brgles endast i del fall, att berättelsen
kommer till användning.
Utom fendiokronorspriset ämna oi förära den
prisbelönade författaren
originaltechningarna till de illustrationer,
hvilka oi skola låta någon framstående artist utföra
till berättelsen, och som komma att representera
ett minst lika stort värde som penningpriset.
Stockholm den 15 april 1896.
- Fted. af Idun.
–––- *–––-
Om »kvinnans ställning och uppgift
i samhället»
hölls den 12 dennes i föreningen »Studenter
och arbetare» inför en talrik åhörarekrets
en längre, liflig och sakrik diskussion, när-
mast föranledd af fröken Ellen Keys bro-
schyr om »Missbrukad kvinnokraft». En
mängd talarinnor, flere af erkänd talang,
förfäktade med värme och öfvertygelse kvin-
nans rätt till gedigen bildning samt till
själfständig verksamhet. Under det dr Cas-
sel, dr Nyström och pastor Björk höjde var-
nande röster mot kvinnans inträde på man-
nens verksamhetsfält, betonade de öfriga
talarena, särskildt rektor Almqvist och riks-
dagsman Fjällbäck, det sunda, berättigade
och välsignelsebringande i kvinnorörelsen,
sådan den öfverhufvud gestaltat sig i vårt
land.
Bland dem af kvinnosakens feminina re-
presentanter, som åhördes med största in-
tresset, må nämnas diskussionens inledar-
inna, fröken Anna Sandström, som på sitt
blida, spirituella sätt skildrade kvinnorörel-
sens uppkomst ocli utveckling, fru Olivecrona,
som, bland annat, sekunderad af fröken
Hilda Casselli, till allmän förlustelse föredrog
ett 40 à 50 år gammalt hofrättsprotokoll,
afstyrkande, för kvinnans egen dyra frid
naturligtvis, det vådliga förslaget, att hon
skulle kunna bli myndig, fröknarna Bosling
och Wahlström, som, den förra med afmätt
värdighet, den senare med glödande energi,
angrepo vissa delar af fröken Keys ofvan-
nämnda skrift, fröken Anna Whitlock, som
friskt och humoristiskt försvarade densamma
— två af talarena hade förut betygat för-
fattarinnan sin tacksamhet — samt fröken
EUen Key, som med själfull enkelhet utta-
lade sitt fasta, genom aftonens diskussion
stärkta hopp, att det mål hon åsyftat med
sina senaste föredrag och broschyrer, näm-
ligen kvinnorörelsens sammansmältning med
den sociala frågan, snart skulle vara nådt.
Då Idun med det allra första ämnar åter-
komma till en öfversikt öfver den literära
fejd fröken Keys mångomtalade föredrag
framkallat och de viktigaste inlägg, som
därvid från hennes vedersakares sida gjorts
— af fruarna Ellen Idström och Alma Cleve,
fröknarna Anna Sandström och Mathilda
Roos — inskränka vi oss för dagen till denna
kortfattade framställning af söndagens dis-
kussion.
––––-*––––-
Kamraten,
illustrerad tidning förSveriges ungdom
är obestridligen vårt lands förnämsta ungdoms-
blad. Pris för helt är 3 kr. Ännu kunna
alla nummer erhållas.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
