Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 16. 17 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L8Ü6 IDUN 125
NäF man skall hålla
gästabud...
Några praktiska vinkar för unga husmödrar.
Af Ellen Bergström.
VI.
Efter middagen.
(Sista artikeln).
En om än aldrig så skickligt komponerad
och väl tillagad middag »söker» likväl all-
tid i någon mån, och kroppen känner sig
efter den i behof af en stunds hvila. När
därför gästerna, vederbörligen förplägade
med mat och dryck, lämnat matsalen för
salongen, åligger det värdfolket att tillgodose
detta behof. Alltså först och främst ostörd
matro! Man slår sig ned i bekväma emmor
och soffor och digererar. Under denna siesta
kringbjudes kaffet, hvilket, för att tala på
hvardagsspråk, sätter ned maten, eller, hvil-
ket om man vill uttrycka saken mera veten-
skapligt, i följd af att koffeinet höjer nerv-
systemets retbarhet, genom sin stimuleran-
de verkan anses befrämja matsmältningspro-
cessen. Denna den första af alla drycker,
när den ej är bortfuskad, serveras i små,
äkta mokkakoppar, och bör kaffet vara så
starkt, att de som föredraga café noir, d.
v. s. kaffe utan grädde, med välbehag kunna
njuta det.
Sedan kaffet är drucket, skiljes i allmän-
het sällskapet åt för en stund. Damerna
kvarstanna i salongen, och herrarne visas
af värden in i rökrummet. Om man ej har
ett enkom sådant, apteras för ändamålet
värdens rum eller ock t. ex. något utbygdt
fönster i matsalen, hvilken då så fort sig
göra låter afröjes och vädras; och här fram-
sättas konjak, likörer och cigarrer, hvilka
sedan blifva kvarstående under hela aftonen.
Inbjudande länstolar få ej saknas. Om frun
har »ses jours», som det heter, kan det
med skäl sägas, att herrn i huset vid dessa
tillfällen har »ses heures». Under dessa
stunder knytas ofta viktiga bekantskaper,
utbytas tankar och åsikter i dagens brän-
nande frågor, inledas ej sällan affärsförbin-
delser af vikt o. s. v. Värden bör förstå
att här sammanföra män, som kunna .hafva
intresse af att lära känna hvarandra, samt
aflägsna hvarje element, som kunde verka
störande. Herrarne stanna här så länge de
behaga, men skulle det blifva för kvaft och
varmt, kan ju värden, om ingen annan ta-
ger initiativet, återinföra dem i salongen
med några förbindliga ord.
I salongen råder nu åter ett ganska ani-
meradt sällskapslif. Några nya gäster hafva
anländt, tillförande de domnande lifsandarna
nytt lif och intresse. Att bland dessa be-
finner sig någon pianovirtuos eller sånger-
ska, hvilken blifvit ombedd att låta höra
ett par nummer, är ett godt och lämpligt
arrangemang. Musiken älskas af snart sagdt
hvarje människa och ger en lyftning som
föga annat. Att för öfrigt ingå i enskild-
heter rörande sättet att roa ett sällskap,
ingår ej i planen för dessa uppsatser, som
egentligen afse gästabuden och ej de s. k.
nöjena: baler, soaréer, sällskapsspektakel m.
fl. Grundprinciperna för hvarje slags mot-
tagning sammanfatta vi emellertid sålunda:
Att tiden för gästerna förflyter så angenämt
som möjligt och att samtalet städse vid-
makthålles lifligt och animeradt.
Under aftonens lopp kringbjudas kolsy-
radt mineralvatten samt andra läskedrycker
jämte frukt och konfektyrer; innan man
skiljes åt té och sandwiches.
Hvem det tillkommer att gifva tecken till
uppbrott? Ja, den frågan kunna vi räson-
nera om, men likväl ej fullt utreda.
Enligt den gamla traditionen tillkommer
det värdinnan själf att göra det, men —
uppriktigt sagdt -— har hon litet svårt att
till sitt främmande säga: »Gå er väg, ty
nu vill jag gå och lägga mig,» hvilket dock
blefve andemeningen i hennes ord, hon
måtte nu kläda dem i hvilken fras som
helst. För närvarande gör sig den uppfatt-
ningen gällande, att det tillkommer den för-
nämsta i sällskapet att först bjuda farväl.
Men enär detta förutsätter en viss portion
uppblåsthet hos ifrågavarande person, skulle
däraf följa, att bland blygsamt folk ingen
toge detta steg. Då frågan alltså, som sagdt,
ännu är oafgjord, mena vi det vara bäst,
att det goda omdömet, för att ej säga det
goda hjärtat, bestämmer härvidlag.
Tilläggas må, att det är ganska vanligt,
att strax efter den utsatta hämtningstiden
gästerna samfäldt resa sig. Ingen gifver
egentligen signalen, men konversationen har
börjat slappas och tröttheten infinner sig
hos litet hvar. Någon i kretsen säger, att
det är sent. Värdfolket protesterar ej. Soarén
är slut.
männa lifvet skrifvits och talats en hel del
och, vi kunna tillägga — utan all fram
gång. Drickspenningssystemet florerar. Men
i det enskilda lifvet böra vi göra hvad på
oss ankommer att mota detta beskattnings
väsen, som från andra länder börjar göra
sitt inträde hos oss. Från Tyskland ha vi
hört uppgifvas, att drickspengarna under
stundom för en gäst kunna uppgå till lika
stor summa som middagen hade kostat ho
nom. Och detta är ju en orimlighet. Det
ligger i gästfrihetens idé, att de bjudande
i alla vägar sörja för de inbjudnas trefnad,
och naturligtvis tillkommer det dem då äfven
att ersätta sina tjänare så väl, att dessa
gladt och villigt utan bitanke på drickspen-
gar passa och tjäna husbondfolkets gäster.
Skola vid ett gästabud drickspengar gifvas,
så må denna förpliktelse åligga värdfolket
själft. Ingen regel emellertid utan undan
tag. Ehuru det måste dömas som förkast-
ligt att vid bjudningar i hemmen på sätt
blifvit nämndt gästerna beskattas, gifs det
dock tillfällen då man bör känna sig manad
att på ett mera materielt sätt visa de un
derordnade sin erkänsla, nämligen då man
för sin personliga del åsamkar dem särskildt
besvär, t. ex. är ensam inbjuden eller gäst
öfver natten. Är jag flitig gäst i ett hus,
torde det ock vara lämpligt och ligga nära
till hands att vid julen ihågkomma tjänarne.
dagar
Och innan äfven nu vi, min ärade läsa-
rinna, säga hvarandra farväl, må det ej
anses ur vägen, att några ord blifva yttrade
om tvänne med gästabuden tämligen nära
förbundna saker, nämligen tacksägelsevisi-
terna och drickspengarne till tjänarne. Vis-
serligen gälla båda delarna gästernas, ej
värdfolkets angelägenheter, men — ena gån-
gen värdinna, andra gången gäst, det är ju
gången.
Förr i tiden hölls det strängt på, att man
det hus, där man varit bjuden, inom åtta
skulle aflägga en visit för att »tacka
för sist». Ehuru visiten fortfarande anses
lika obligatorisk, är emellertid nu mera ti-
den för densamma ej lika rigoröst bestämd.
Äfven fruntimren i vår tid äro ej så ute-
slutande upptagna af sina förpliktelser i
sällskapslifvet som förr, utan de hafva där-
jämte flerfaldiga sysselsättningar och all-
männyttiga intressen, som lägga beslag på
deras tid, för att nu ej tala om bestyren
i hemmen, som äro desamma nu och for-
dom. Tiden för visiten betyder, som sagdt,
ej så mycket. Men må ’de ej tillåta sig
samma frihet i detta afseende som herrarne,
hvilkas af träget arbete i statens eller en-
skild tjänst upptagna förmiddagar ofta ej
tillåta dem gå på dessa visiter, som de
följaktligen få ersätta med att aflämna sina
kort. Ett sådant tillvägagående skulle an-
ses ohöfligt af en dam. Visiterna äro för
henne, om hon lefver med i världen, verk-
liga plikter, som hon ej får taga med lik-
giltighet, och med hvilka hon äfven kommer
sin man, eller far eller bror, till hjälp, genom
att_ så att säga representera dem.
Är frun i huset ej hemma, lämnar den
besökande ett kort med sitt och sin mans
namn jämte ett från mannen ensam. Ett
fruntimmer aflägger ej visit hos eller lämnar
kort till en herre, annat än under excep-
tionella förhållanden. Till familjens yngre
medlemmar aflämnas ej kort.
Hvad nu drickspengarna angår, så har
mot detta systems tillämpning i -det all-
Barfota.
Ett litet kapitel i hälsovård
af Husmoder.
et var i förra veckan. Vårsolens nästan
första värmande strålar hade helt ha-
stigt och lustigt klädt vinterlandskapet i
vårskrud. Fågelsång och + 15° C. i skuggan !
Det var annat än Bores frostiga framfart
under hela midfastoveckan !
Men det var ju hälsolära och icke vår-
stämningar, jag utlofvat. Sant! Men just
en vårstäinningsbild var en af de två yttre
anledningar, som närmast förorsaka dessa
rader. Taflan eller stämningsbilden, hur
man nu vill kalla den, var — all poesi å
sido! — en vattenpuss, hvilken, inom paren-
tes sagdt, till följe af sin betänkliga när-
het intill possessionens »guldgrufva» i klar-
het lämnade åtskilligt öfrigt att önska;
vidare: statdrängens förhoppningsfulle herr
son på 9 vårar i färd med att, barbent öf-
ver knäna, pejla dess grund, och så min
egen lilla 11-åriga Tora, i prydlig ordning
vid ladugårdsväggen uppradande galoscher,
knäppkängor och strumpor för att sedan af
hjärtans lust fördjupa sina knubbiga apost-
lahästar i det våta elementet tillsammans
med sin »vän i viken». Modersinstinktens
första impuls ville göra en hastig ändalykt
på färden. Men de förtjusta barnaanletena,
upptäckten, att Tora var iklädd »sin gamla
grå», och framför allt reminiscenserna af
Kneipps försäkringar om vattenpromenaders
synnerligen välgörande inflytande på våra
småttingars respektive »hälsor» bevekte
hjärtat, och jag gaf mig till tåls, försjun-
kande i en nyss anländ tysk tidning.
Underbart! Det första, på hvilket min
blick föll, var en uppmaning, påminnande
om dem, vi vintertiden ofta möta i våra
svenska tidningar, och hvilka pläga se ut
igefär såhär: »Sänden edra barn på isen ! »
I*
O
t> S=5
«w cj
:0
Pi
VI
o m
T*
:c5
*HI
f-3
:cS
O
*3
mw-t
Ö ^
ort O
S ^
CO
ti
W
W
o
OJ
ce
it
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
