Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:r 17. 24 april 1896 - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
132 IDUN 1896
vanlig ifver sydde på sitt broderi. Slutli-
gen började vi samtala i andra ämnen och
stämningen mellan oss blef, om än ej så
glad och fri som annars, dock mindre tryckt.
Åtta dagar senare gjorde jag åter ett be-
sök hos lektorns; lilla Elna kom då icke
alls in och frun, ehuru vänlig, hade allt-
jämt kvar detta hemlighetsfulla något af
reservation och ogillande, som jag ej kunde
förklara.
Aldrig, vare sig förr eller senare i mitt
lif, har det händt mig något, som så på en
gång upprört, smärtat och förbryllat mig
som denna skenbart obetydliga tilldragelse.
Först och främst klargjorde den för mig,
att jag höll på att förälska mig i min väns
hustru, ty jag insåg snart nog, att man
omöjligt kan lida af en dylik liten omstän-
dighet, utan att man är eller håller på att
bli förälskad. Sömnen flydde mig, matlu-
sten försvann, jag kunde knappast sköta
mitt arbete, som en drömmare gick jag där
hela dagen och grubblade öfver hvad som
kommit emellan mig och henne. Trodde
hon månne, att jag hyste några otillåtna
känslor för henne, och ville hon i tid afvisa
mig? Men jag kunde
aldrig erinra mig, att
jag visat henne något,
jag hade ju dessutom
icke förrän nu kommik
till klarhet med afse-
ende på mina känslor.
Eller hade jag på något
sätt sårat henne? Gång
på gång gick jag ige-
nom den förflutna tiden,
letande bland alla mina
minnen, men aldrig kun-
de jag upptäcka ett
drag, som tydde på an-
nat än en öppen förtro-
lig vänskap oss emellan.
Ett par veckor för-
gingo under denna plåg-
samma sinnesstämning.
Ännu en gång hälsade
jag på hos min vän,
men jag kände, att gläd-
jen, trefnaden i sam-
mauvaron var borta, nå-
gonting hade kommit på
sned, en falsk ton, en-
dast märkbar för ett fint öra, störde den
harmoni som förr präglade de aftnar vi till-
bragte med hvarandra. Jag vet ej, om min
vän lektorn förnam detta, männen äro nu
i allmänhet mera grofkorniga i sina förnim-
melser, men att hon märkte min nedsla-
genhet är visst, likaså att hon var med-
veten om, att hon gifvit orsak därtill, och
att hon gjort det med full afsikt att ändra
något i vårt förhållande.
En gång flög den tanken igenom mig:
skulle möjligen hon? . . . Men då erinrade
jag mig hennes lugna, kyliga sätt, hennes
nästan ovänliga blick, då hon drog lilla Elna
ur mitt knä, och jag måste genast — jag
erkänner min svaghet — släppa denna före-
ställning med en saknadens suck.
Plötsligen, då jag en afton gick och grubb-
lade öfver den gåta, som så plågade mig,
slog som en blixt, om ej sanningen själf,
dock en aning därom ned i min själ. 1
samma ögonblick fattade jag också beslutet
att, kosta hvacl det ville, ivinga henne att
vara ärlig mot mig; jag ville rent ut fråga
henne, hvad hon hade emot mig, hvarför
hon blifvit så förändrad emot mig, och icke
ert besök i höstas hade jag mött er ute
— ni snuddade nästan vid min axel, fastän
ni ej såg mig — och under armen höll ni
en kvinna, som jag visste var en olycklig,
sjunken varelse, och med henne samtalade
ni lifligt och skrattande. Förut hade jag
alltid satt er mycket högt — och blott den
man, som jag vet föra ett rent lif, kan jag
sätta högt. I ett ögonblick sjönk ni för mig,
och jag ville ej att min lilla flicka skulle
vara god vän och umgås så förtroligt med
en man, som jag ej längre aktade.»
En lång tystnad följde på dessa ord; för-
gäfves skulle jag söka beskrifva de känslor
af smärta, blygsel och, sällsamt nog, äfven
glädje och förhoppning, som genomström-
made mig. Jag kände mig till mods som
en brottsling, men icke en, som håller på
att sjunka, utan en, till hvilken en vänlig,
kärleksfull hand just blifvit sträckt till rädd-
ning och upprättelse. Hon satt där fram-
för mig, inte längre blott som den intagande
vackra unga kvinna, hvilken varit föremål
för mitt svärmeri och min beundran, utan
som personifikationen af renhet, den hjärtats
och sinnenas renhet, efter hvilken vi alla,
man som kvinna, innerst
alltid längta, äfven om
hela vårt yttre lif skulle
vara en förnekelse af
detta ideal. Hvad hon
i den stunden gaf mig,
hvilken ny syn på tin-
gen hon då öppnade
för mig, skulle jag kun-
na omtala endast genom
att berätta hela mitt föl-
jande lif; nu kan jag
blott säga, att denna
stund för mig bief en
vändpunkt, en af dessa
stationer på lifvets väg,
där vi byta om vagn
och körsven och styra
vår färd åt ett helt an-
nat håll än tillförene.
Då jag hämtat mig
så mycket, att jag kun-
de behärska min stäm-
ma, svarade jag:
»Ja, det är sant, det
var mig ni såg den af-
tonen, ty mitt förflutna
har ej varit utan fläck. Men om jag nu säger
er, att det hädanefter skall bli annorlunda, och
om jag i framtiden visar er, att detta löfte
ej blott är tomma ord, vill ni då glömma
hvad som har varit och taga mig igen till
er vän? Och — vill ni låta lilla Elna som
förr sitta i mitt knä och höra på mina
visor och sagor?»
Hon såg länge på mig med sina genom-
trängande, oskuldsfulla ögon. Så räckte
hon mig handen och sade:
»Ja. Jag tror på er karaktär och vet,
att. ni aldrig skulle ljuga för mig.»
Jag höll mitt ord. Detta samtal blef som
sagdt en vändpunkt i mitt lif. Jag har
aldrig ägt någon mor — hon dog vid min
födelse ~—• men min väns hustru blef så
småningom den, som intog detta tomrum,
det vill säga hon visade mig åter till det
höga sedliga ideal, hvarje mor bör gifva
sin son med på vandringen genom lifvet.
Hur många gånger, då skalkar lockade mig,
hejdades jag ej af tauken på henne, hur
ofta, då frestelsen ville snärja mig, afvisade
jag den ej med tanken: »nej, då får jag
ej mera ha lilla Elna sittande på mitt knä.»
gifva tappt, förrän hon svarat lika rent ut.
—-Det dröjde emellertid ganska länge, innan
jag kunde sätta detta beslut i verkställig-
het; dels fick jag ej något passande till-
fälle, dels var jag blyg och tafatt, dels fauns
någonting i hennes väsen, som alltid litet
imponerat på mig, och som nu naturligtvis
gjorde det mera än någonsin.
Slutligen hade jag den lyckan att komma
på besök en afton, då min vän lektorn var
borta. Jag ämnade först gå, då jag fick
höra, att endast frun var hemma, men till
min förvåning och glädje bad hon mig stiga
in i mannens rum, där hon satt och ar-
betade.
Med klappande hjärta följde jag hennes
uppmaning; jag slog mig ned på vederbör-
ligt afstånd och med lampan emellan oss,
så att hon ej skulle märka, hur upprörd
jag var, och sedan vi några ögonblick täm-
ligen trögt talat om likgiltiga saker, blef
det en lång paus i vår konversation. Nu,
tänkte jag, nu måste du begagna tillfället,
det återkommer kanske aldrig.
»Säg mig,» utbrast jag häftigt, och jag
hörde själf, hur min röst var tjock och ona-
turlig af sinnesrörelse, »har jag på något
sätt sårat er . . . eftersom . . . var det någon-
ting . . . ville ni tillrättavisa mig för någon-
ting . . . eller . . . eller hvarför drog ni lilla
Elna ur mitt knä den där gången.. . och
hvarför har ni allt sedan dess varit för-
ändrad i ert sätt emot mig?»
Hon blef röd ända till hårfästet vid mina
frågor och slog hastigt ned ögonen ; så blef
hon lika blek, som hon nyss varit röd, och
satt en lång stund orörlig, alltjämt med
blicken sänkt. Hvad mig beträffar trodde
jag, att jag skulle kväfvas; mina händer
voro fuktiga af sinnesrörelse, och jag kände
mitt hjärtas pulsslag ända upp i halsen.
Hvad skulle komma?
»Vill ni, att jag skall säga er sanningen
rent ut?» sade hon slutligen och fixerade
mig med sina djupa, allvarliga ögon.
»Ja . . . ja,» stammade jag, och, utan att
förstå, hvaråt hon syftade, kände jag instinkt-
likt på den blygsel, den oro som plågade
mig, att jag hade någonting förödmjukande
att vänta.
»Nåväl,» sade hon slutligen med ett all-
varligt, nästan sorgset uttryck, »kvällen före
Fru Alma Cleve. Fru Ellen Idström.
Begär hos Eder specerist
i Stockholm och de flesta lands-
ortsstäder A
Grafström & C:is
ngrostade^ Kaffe OBS.!
Endast i förseglade paket.
Hushållskaflfe à 1,25 pr paket à 3/a kg.
Fint kaffe.. à 1,50 » »
Finaste kaffe à 2,— » »
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
